Piren i Durres vilar bokstavligt talat på spillrorna av det gamla, kommunistiska Albanien. Tonvis med rostig armering och kantiga, ogästvänliga block i grov betong som dumpats i havet. Det är resterna från några av de hundratusentals bunkrar som diktatorn Enver Hoxha lät bygga efter andra världskrigets slut.
Diktatorns lätt paranoida idé var att alla albaner skulle ha en egen bunker att krypa in i när – inte om – en främmande makt gick till anfall.
Anfallet kom aldrig. Och man kan fortfarande se toppen på de små, kupolformade bunkrarna sticka upp som grå champinjoner i det albanska landskapet. De sägs kunna stå emot ett yttre tryck på 500 kilo per kvadratcentimeter, men nu är de på väg att försvinna. Fattiga och arbetslösa albaner har gjort bunkerplundring till en industri. Det sprängs, hackas och sågas gammal bunkerbetong i sådan utsträckning att staten gjort plundringen till ett lagbrott.
David Lleshi, 17, står med armarna i kors i början av piren i Durres. Det är torsdag, tidigt på eftermiddagen. Trots att det är vardag är stranden packad med människor.
David Lleshi berättar han att han är en av dem som försörjer sig på att samla skrot från bunkrarna. Just idag är det för varmt för att jobba, en bit över 35 grader, förklarar han.
Istället tar vi en promenad ut på den långa piren. Ett illa medfaret fartygsskrov ligger mer eller mindre inmurat i piren. Under kommunistregimen användes fartyget för att hämta upp människor som ville fly. Det var ett riskfyllt äventyr, och de som ertappades av den ökända albanska säkerhetspolisen riskerade livslånga fängelsestraff.
– Fartygen ankrade en bit ut från stranden, och de som tänkte fly simmade ut och klättrade upp över relingen. Det här skeppet kom för nära land, det gick på grund och har legat kvar här sedan dess, berättar David Lleshi.
Vad som hände med passagerarna vet han inte, men för ett antal år sedan var skeppet en populär nattklubb. Idag används det som magasin och lagerplats, och för 200 albanska lek (cirka 14 svenska kronor) går det att hyra solstol och parasoll för en dag.
Durres är Albaniens näst största stad, med runt 400 000 invånare. Sommartid, när temperaturen stiger upp mot och ibland över fyrtio grader, översvämmas stränderna av besökare från inte minst Tirana.
– Tycker ni att det här är trångt? Då skulle ni se hur det ser ut på helgerna, utbrister Alma Bregasi och sveper med handen över stranden.
Tillsammans med sin make, Bujar Bregasi, driver hon en fiskrestaurang på stranden – Blå Bunkern. Namnet kommer sig av att restaurangen är byggd kring en av diktatorns gamla artilleribunkrar.
– Härifrån skulle kustlinjen försvaras. När det inte kom något anfall började folk använda bunkrarna till annat. Min man, som är fiskare, förvarade sina nät här, och när kommunistregimen föll fick vi köpa den av staten, berättar hon.
Alma Bregasi tar oss med bakom baren, in genom en välvd öppning som är så låg att vi måste vika oss på mitten för att inte slå i huvudet.
– Det är den gamla öppningen för kanonröret.
Vid en rostfri bänk, mitt i det välvda rummet, står några kvinnor och skalar räkor. Räkorna kommer så småningom att hamna i Alma Bregasis egen favoriträtt: panna schrimp eller räkor kokta i grädde.
En halvtimmes bilresa från Durres ligger Tirana. På ytan påminner den albanska huvudstaden om många andra europeiska storstäder. Här finns boulevarder med bokkaféer, shoppingstråk med butiker som säljer allt från billiga märkesklädeskopior till exklusiva parfymer, och en stadskärna kallad "The Block" med barer och restauranger som håller öppet till långt fram på morgonkvisten.
Krafsar man bort det översta lagret märker man att det är lite fattigare, lite billigare och lite skräpigare. Känslan av att befinna sig i ett före detta kommunistland gör sig påmind.
Ändå finns det flera goda skäl till att semestra i Albanien. Utöver de minst sagt humana priserna på mat och boende, är möjligheterna till en varierad semester ett av de viktigaste. Bara ett par timmars bilresa norr om Tirana finns möjlighet att vandra eller cykla i ett bedårande vackert och ännu orört bergslandskap. Boendet på de små, familjeägda pensionaten håller bra standard, och risken att stöta på andra utländska turister är liten.
Väljer man istället att åka söderut från Tirana hamnar man på drygt två timmar i Vlora, en liten kuststad som klättrar längs berget och ner mot det skimrande blå havet. Här finns både sandstränder och höga klippor att kasta sig utför. Men de allra bästa stränderna hittar vi längst söderut.
– Nere i Himara är atmosfären mycket mer laid back än Vlora, med mer småskalig turism och ännu finare stränder. Utsikten från serpentinvägarna är otroligt vacker, berättar Lars Uhlin.
Familjen Uhlin kommer från Malmö och består av pappa Lars, mamma Sofie och barnen Abbe, 5, samt Ville, 1,5. Vi stöter på dem på gatan utanför hotellet i centrala Tirana, där de hyr en trerumslägenhet med eget kök för knappt 600 kronor natten.
Efter tre dagar i Tirana planerar de att ta sig till Vlora. Vi bestämmer oss för att följa med. Efter att ha levt med självhushåll i Tirana ser familjen Uhlin nu fram emot lite lyx. De stannar bara en natt i Vlora, och har valt ett hotell med en magnifik utsikt över klippstränder och hav.
Efter lunch i skuggan på hotellets terrass – pappa Lars har beställt in en skaldjurstallrik för, som han uttrycker det: nästan inga pengar alls – väntar bad.
Stranden i Vlora är fullpackad med människor. Abbe försvinner snabbt ut i vattnet tillsammans med mamma Sofie, medan Lars och Ville slår sig ner i vattenbrynet. Far och son tycks helnöjda. De eventuella tveksamheter som fanns innan avresan från Sverige är som bortblåsta.
– En av de saker vi oroade oss för var sjukvården, det är svårt att veta vilken standard den håller. Jag tog hjälp av internet, och insåg att det säkraste är att ta sig tillbaka till Tirana om vi blir sjuka. I plånboken har jag telefonnumret till SOS International.
Det har blivit eftermiddag när vi skiljs från familjen Uhlin. Nästa dag åker de vidare till Himara. Själv tänker vi fortsätta vår bunkersafari.
Taxichauffören är en solbränd man med kal hjässa, träningsoverall och flipflops. Han är taxichaufför och för 50 Euro erbjuder han sig att skjutsa oss tillbaka till Tirana längs den gamla landsvägen. Han säger sig känna till flera bunkrar. I priset för resan ingår hur många stopp vi vill.
Den gamla landsvägen är krokig och dåligt underhållen, men resan ger oss en inblick i ett Albanien som har mycket lite gemensamt med det moderna Tirana. Här tycks tiden ha stått stilla i hundra år. Landskapet domineras av små byar och familjeägda jordbruk där män och kvinnor med kutiga ryggar sliter för hand ute på fälten.
En av byarna är Kthesa e Çermes. Vi knackar på porten till ett av husen, och möts av en man med blå Volkswagenkeps och ett välkomnande leende.
Jonuz Muça är 71 år gammal och driver ett mindre jordbruk. Han har en häst, en flock höns, tre kor och en stor artilleribunker som används som stall.
– Bunkern är idealisk som stall eftersom det är svalt där inne även på sommaren, konstaterar Jonuz Muça och snurrar den blå VW-kepsen fram och tillbaka ett kvarts varv.
Han dukar fram kaffe och raki, hembränd albansk sprit gjord på druvor eller plommon, och berättar han att han är uppväxt under kommunistregimen. Som alla andra fick han slita hårt i fabriker och jordbruk. Långa arbetsdagar och usel lön. Men systemet var rättvist och alla hade ett jobb eller en bit mark att bruka, menar Jonuz Muça.
Han säger att han blir arg när han tänker på hur allt som byggdes upp under diktatorn Enver Hoxhas ledning håller på att gå förlorat:
– Fabriker, järnvägar, bostäder. Till och med bunkrarna förfaller.
Att de hundratusentals bunkrarna aldrig kom till någon användning bekymrar inte Jonuz Muça. Och att de pengar som investerades i bunkeridén möjligen kunde ha satsats i andra, och för folket mer konstruktiva projekt vill han inte höra talas om.
– Om hotet var verkligt eller inte har jag ingen uppfattning om. Men jag vet så mycket att om en främmande makt skulle invadera oss idag, då är det många albaner som inte har någonstans att ta vägen.
Solen håller på att gå ner i väster, och kastar ett nästan magiskt gyllengult ljus över det kuperade jordbrukslandskapet. Vi säger adjö till Jonuz Muça, men just som vi ska till att gå hejdar han oss:
– För en tid sedan fick jag besök av ett belgiskt par, jag tror de var någon typ av historiker eller möjligen arkitekter. De var intresserade av att köpa min bunker och forsla hem den till Belgien. Vi får se vad de har att erbjuda, kanske säljer jag den.