Redan på flygplanet från huvudstaden Lusaka ser vi den vita dimman. Den svävar som ett spöke över den broccoligröna omgivningen. Självklart kan vi ännu inte höra dundret från Mosi-oa-Tunya, "Molnet som åskar".
Det var just dundret som den skotske upptäcksresanden Dr David Livingstone först noterade när han närmade sig platsen för snart 160 år sedan.
En stund senare stod han med stora ögon och tittade på de hundra meter höga fallen för första gången.
"No one can imagine the beauty of the view from anything witnessed in England. It had never been seen before by European eyes; but scenes so lovely must have been gazed upon by angels in their flight."
Nej, ingenting i fallens skönhet kunde jämföras med något i England, utbrast doktorn.
Mosi-oa-Tunya gav han namn efter den brittiska drottningen.
Det lilla Jetstream-planet vrider försiktigt upp ena vingen och påbörjar landningen till flygplatsen vid staden Livingstone.
Victoriafallen, som ligger i både Zambia och Zimbabwe, räknas idag ofta som världens största vattenfall, i konkurrens med Niagarafallen i USA och Kanada, Angel falls i Venezuela och Iguazu mellan Argentina och Brasilien. Allt beror förstås på hur man räknar. Stort, jättestort, är det i alla fall.
Den nu världsberömde David Livingstone letade i vanlig ordning efter något helt annat. Målet med hans långa Zambeziexpedition var att hitta Nilens källa. Det gick han också bet på.
I maj 1873 dog han i böneställning av malaria och inre blödningar orsakade av dysenteri. Storbritannien ville ha Dr Livingstones kropp så den kunde begravas i England, men stammen i byn där han dog vägrade.
Livingstone var inte bara en stor upptäcksresande, han var också en hängiven och mycket aktiv slaverimotståndare. Stammen gav med sig, men skar ut hans hjärta och satte en lapp på kroppen: You can have his body, but his heart belongs to Africa!
Vi följer David Livingstones liv på det föga inspirerande Livingstone-muséet, inne i Livingstone, det 300 000 människor stora samhället som ligger på zambiska sidan av Victoriafallen. Inuti en glasmonter ligger hans doktorsväska, prydd av ett rött kors och hans namn. Någon, troligtvis David själv, har klottrat dit ett petigt "Dr" vid namnet.
Utanför museet är det varmt och kvavt. Det är april, perioden mellan regnsäsongen och sommaren. Inom någon vecka kommer kvicksilvret stiga ytterligare någon centimeter.
Zambia – inklämt mellan åtta länder, däribland Zimbabwe, Namibia, Angola och Botswana – är i storlek jämförbart med Sverige, men har några miljoner fler invånare. Zambia känt som ett av de bästa safariländerna. Inte kanske det bästa landet för den som vill pricka av allt i djurväg på och samma dag, men för den som vill uppleva djuren i en nästintill helt orörd miljö, utan sällskap av massa andra safariturister. I nationalparkerna är det till exempel förbjudet för safariguiderna att kontakta varandra via radio för att berätta var djuren finns, vilket är vanligt i många andra länder. Vildmarken får vara just vildmark, inget zoo för turister.
Med undantag för Lusaka, som efter att landets tillväxt boomat fått dille på att bygga shoppinggallerior, är naturen alltid nära. När vi är här pryds tidningen Zambezi Travellers förstasida av en stilig lejonhanne som tittar rakt in i kameran. Lejonhannen har lyckat med bedriften att simma över Zambezifloden från Zimbabwe. Nu har han synts på gatorna inne i Livingstone.
Vi stöter inte på något lejon när vi rullar genom det luggslitna samhället. Strax utanför stadskärnan står dock en grupp zebror och betar i solnedgången. Lite längre bort skymtar vi några svarta horn som blänker i solens varma strålar – en hjord springbockar. Det bör kanske sägas att det finns en orsak till att den stilige lejonhannen är förstasidesstoff. Det var över trettio år sedan ett vilt lejon senast gick på gatorna i stan. Elefanter förekommer dock emellanåt, vilket gör att man bör röra sig med viss försiktighet efter skymningen.
Victoriafallens dån slår emot oss. Det låter som en armada av bombflygplan. Vattnet forsar över kanten och ser ut som en gigantisk, malplacerad ölskumkrona. Detta är en av de platser i världen där människans litenhet blir nästan obehagligt påfallande. Fallen är 1,7 kilometer breda och 105 meter höga, där de är som högst. Vi står vid Knife Edge Bridge och vattnet attackerar ettrigt överallt ifrån, uppifrån, nerifrån och från sidan. Trots våra regnponchor är vi snart dyblöta.
Bakom oss går den vackra, klassiska stålbron Victoria Falls Bridge över dalgången. På andra sidan ligger Robert Mugabes Zimbabwe. Bron byggdes 1905 av diamantmagnaten Cecil Rhodes, som bland annat startade De Beers, företaget som idag dominerar världens diamanthandel. Rhodes var också grundare av Rhodesia, vars norra del, Nordrhodesia, blev självständigt 1964. Landet Zambia var därmed fött. Bron var en del av det grandiosa tågprojektet där Kairo skulle förbindas med Kapstaden. För några månader sedan gjorde sig bron världskänd igen, men denna gång för något helt annat: en 22-årig brittisk turist skulle hoppa bungy-jump från bron, men repet gick av och hon föll handlöst ner i Zambeziflodens krokodiltäta vatten. Hon blev blåslagen och traumatiserad, men överlevde.
Idag ligger bron helt öde. Det enda som syns är en färgstark regnbåge som sträcker sig in i Mugabes rike.
Morgonen kräver fleecetröja och en rykande kopp kenyanskt kaffe. Natthimlens stjärnor har knappt försvunnit när vi hoppar upp i den öppna safarijeepens säten. Mosi-oa-tunya nationalpark ligger precis vid Victoriafallen och är Zambias minsta nationalpark, blott 66 kvadratkilometer stor. Vi åker längs med Zambezifloden. Zimbabwe, på andra sidan, var länge den rikare, något överlägsna grannen, men efter oroligheterna i slutet på 1990-talet och början på 2000-talet blev rollerna nästan det motsatta. Zambia, säkrare och med lika fantastisk natur, fick plötsligt en stor andel av Zimbabweresenärerna. Idag har Zimbabwe börjat repa sig som turistdestination, om än långsamt. Båda kämpar idag på ungefär samma villkor om turisterna.
Vi åker inte långt på den krackelerade asfaltsvägen förrän en mörk skugga kommer vaggande mot oss. En ung elefanthanne. Huden är täckt av lera som fungerar som skydd mot den starka solen, men också mot fästingar och andra insekter. Snart är den leriga rumpan uppslukad av regnperiodens grönska. Innan frukost som vi äter med utsikt över Zambeziflodens strömmande vatten, har vi hunnit se såväl buffel som zebror och giraffer. Och bäst av allt: bara en enda annan jeep med turister.