Den som tar sig ända upp utan att sätta ner foten får en öl när vi kommer tillbaka, säger guiden Mathieu Nieuwland och tittar upp mot backen framför oss. Den är brant. Minst 25 meter lång och pepprad med stenar och rötter. Den är inget för mesar.
Jag växlar ner till lägsta växeln och tar sats. Trampar så mycket jag orkar, men hinner bara ett par meter innan det tar stopp och jag tvingas släpa mountainbiken uppför branten. Det är sol och 25 grader varmt. Svetten lackar. Jag svär tyst.
Det jag trodde skulle vara en behaglig söndagscykling har visat sig vara ett krävande äventyr. Betydligt tuffare än förväntat – men också roligare. Åtminstone när det går nedför. Då är utmaningen att våga släppa på bromsen och inse att det faktiskt går att cykla över stenarna med lite fart.
Men det kan gå för snabbt. Samtidigt som jag närmar mig en skarp kurva i skogen hör jag ett oroväckande bromstjut och ser 59-åringen framför mig landa i en buske vid sidan av stigen. Men han är snabbt uppe på sadeln igen, till synes obekymrad över blodet som droppar från armbågen.
Menorca är en av Medelhavets mest stillsamma öar – men det betyder inte att det saknas action. Ön är annars mest känd för sina många oförstörda stränder. Flera av dem ligger otillgängligt och nås endast till fots eller med cykel. Målet med dagens tur är att pricka av ett par av dem. Vi startade i Cala Galdana, en av öns populäraste charterorter. Den ligger på sydvästra Menorca och har en hästskoformad vik flankerad av höga kalkstensklippor. Strandgatan kantas av charterhotell, spanska restauranger och brittiska pubar. Turismen är sansad. Menorca brukar kallas Mallorcas lillasyster, men Cala Galdana känns som en väldigt avlägsen släkting till Magaluf, Mallorcas mest exploaterade turistort.
På Menorca har turismen utvecklats i en långsammare takt, och med större hänsyn till miljön. 1993 utsågs ön till ett biosfärreservat av Unesco. Sedan dess har myndigheterna satsat mer på ekoturism, bland annat genom att rusta upp Camí de Cavalls, en före detta militärstig som anlades under den brittiska ockupationen av ön på 1700-talet. Stigen sträcker sig längs hela Menorcas kust, över 200 kilometer som gjorda för såväl cykling som vandring och ridning.
– Menorca är perfekt för en aktiv semester, säger guiden Mathieu Nieuwland. För cyklister finns 1 000 kilometer av markerade cykelleder. På tio dagar kan du cykla runt hela ön, eller så kan du korsa ön från norr till söder på en dag. Det finns otroligt mycket att upptäcka om man lämnar stranden.
Camí de Cavalls är också den enda vägen till några av Menorcas finaste stränder. Efter en halvtimmes svettig cykling genom skogen närmar vi oss en av dem: Cala Mitjana. Vi bromsar in vid kanten av en hög klippa, 40 meter ovanför det knallturkosa havet. Nedanför oss ligger stranden inramad av vita klippor. Det är löjligt vykortsmässigt.
– De flesta turister är tyvärr för lata för att upptäcka platser som den här, men sätter man dem på en cykel eller häst får man dem att inse att ön har jättemånga fina, skyddade badvikar och orörd natur, säger Mathieu.
För några år sedan fick han nog av bankjobbet och nio till fem-livet i Bryssel. Han lämnade allt och reste jorden runt. Menorca var för honom en okänd ö, men han lockades dit av några vänner. Det dröjde inte länge innan han blev kär, både i sin blivande fru och i ön.
– Från början såg jag Menorca som en tillfällig flykt från vardagen i Bryssel. Men jag blev mer och mer förtjust i ön. Här fanns en helt annan livskvalitet än i Bryssel, oförstörd natur och en helt annan biologisk mångfald, säger Mathieu innan vi trampar vidare, med havet på ena sidan och pinjeskogen på den andra.
Efter ytterligare ett par skumpiga kilometer parkerar vi cyklarna i skogen och vandrar den sista biten ner till havet. Snart ser vi det turkosa vattnet, omringat av en vit sandstrand och skuggande pinjeträd. Cala Trebalúger utsågs nyligen till Spaniens finaste när den spanska tidningen El Pais listade landets 50 bästa stränder. Av de tio högst rankade finns tre på Menorca, inte en enda på grannöarna Ibiza eller Mallorca. Det säger en hel del om strandstandarden på ön.
Man skulle kunna tro att en sådan placering skulle generera en turistinvasion. Men playan är så gott som öde. På en klippavsats i ena änden av stranden sitter några långhåriga män som ser ut att ha bott i en grotta de senaste åren, lite längre bort ligger ett nudistpar.
Mathieu säger att han vet en ännu finare plats och tar täten på en stig bakom stranden. Två minuter senare kommer vi fram till en stilla flod, omgiven av djungelliknande grönska. Vi sätter oss i en skuggig slänt och dricker vatten. En bit bort kvittrar en fågel. En ljummen vind får det att rassla i vassen, annars är det tyst och stilla. Det är en plats som gjord för mindfulnessövningar.
– Det här är en av mina favoritplatser på ön, säger Mathieu. Här kan man få vara ensam även i augusti. Vill man ha det ännu lugnare fortsätter man genom skogen till nästa strand, Fustam. Det är ganska snårigt, så det är inte många som hittar dit.
Det känns lockande att fortsätta äventyret, men vi är ganska möra efter förmiddagens trampande. Och nöjda med att ha hittat Spaniens finaste strand.
Vi tar nästa strand mañana.