Annons:
torsdag 20 juni 2013
Annons:

Mysigast i forna Sovjet

Resor.

Tusenårig historia, lummiga kullar och sandstrand i centrum. Ukrainas huvudstad är en av de mest turistvänliga miljonstäderna i före detta Sovjetunionen. Och nu drar EM-festen in.

Annons:

Första besöket i Kiev är alltid en överraskning. Det är svårt att föreställa sig att en miljonstad i en före detta sovjetrepublik kan vara så vacker, mysig och avslappnad. Visst har Kiev sina egna, enorma betongförorter, och visst förstördes delar av staden under den tyska ockupationen.

Men det som är kvar är mer än nog för att göra staden till ett mycket intressant och prisvärt turistmål. Ukraina är också ett öppet land som både EU-medborgare och invånare i före detta Sovjetunionen kan besöka utan visum. Under fotbolls-EM har hotellen höjt sina priser kraftigt, men vanligtvis är Kiev inte heller en speciellt dyr stad att besöka.

Vi frågade fyra Kievbor vad de skulle vilja visa utländska besökare i sin hemstad.

För att inte glömma bort stadens dystra historia började vi med att ta tunnelbanans gröna linje till stationen Dorohozjytji. Här ligger ravinen Babij Jar (på ukrainska Babyn Jar), plats för nazisternas största enskilda massaker under andra världskriget. I september 1941 avrättades över 30 000 ukrainska judar här.

Sammanlagt uppskattas över 100 000 människor ha avrättats i området. I många år efter andra världskriget var ämnet tabubelagt i Sovjetunionen. Jevgenij Jevtusjenkos berömda dikt Babij Jar börjar med orden:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.

Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Nu finns här flera minnesstenar, den största av dem ett enormt sovjetiskt monument från 1970-talet.

En bit från minnesmärket, i en lummig grön slänt, sitter Marjana Sjved och läser. Hon brukar sitta här eftersom hon bor i närheten och det är fint i parken, säger hon.

– Hela Kiev har blivit finare, det är mycket som har reparerats och städats upp inför fotbolls-EM.

Ett ställe som Marjana Sjved gärna skulle visa utländska besökare är Pejzazjna aleja, Utsiktsallén, en promenadväg uppe på en av Kievs kullar med en storartad utsikt över Podil, den gamla nedre staden vid floden Dnepr.

Vi tar tunnelbanan till Självständighetstorget, centrum för den orangea revolutionen, och går uppför backen mot Sofiakatedralens gyllene kupoler. Den vackra 1100-talskatedralen är Kievs äldsta bevarade kyrka och väl värd ett besök.

Utsiktsallén hittar vi längre fram, på bakgårdarna på andra sidan av Velyka Zjytomyrskagatan. Här kan man sitta länge och titta ut över grönskan – eller klättra ner till parken längs den slitna trappan i norra änden av allén.

Vid lekplatsen på en av bakgårdarna längs Utsiktsallén träffar vi på Lena Isjtjuk som vaktar sin dotter i sandlådan. Hon rekommenderar att vi fortsätter promenaden till den pittoreska gatan Andrijivskij uviz som leder ner till Podil.

Gatan med alla souvenirförsäljare är en av Kievs finaste sevärdheter. Författaren Michail Bulgakov, som skrev klassikern ”Mästaren och Margarita”, bodde här i sin ungdom – under första världskriget och ryska inbördeskriget – och här finns hans hemmuseum.

Vid vårt besök inför fotbolls-EM är Andrijivskij uviz dock avstängd för stenläggningsarbete. Därför tar vi oss i stället ner till Podil med hjälp av den charmiga bergbanan vars övre station finns vid utsiktsplattformen bakom utrikesministeriets kolonnprydda, pampiga palats.

Biljetten till bergsbanan kostar drygt en krona och färden tar två minuter. Den som känner för en dopp kan från nedre stationen promenera till höger och ta sig över gång- och cykelbron till den fina sandstranden på andra sidan av Dnepr. Vattnet uppges vara tjänligt och många Kievbor badar regelbundet i floden.

Vi går i stället till vänster, in i Podil, en trevlig gammal stadsdel där man lätt hittar en restaurang för varje smak och plånbok. Här, i nedre änden av den branta gatan Andrijivskij uviz, sitter Anatolij Ivanov på en pall och säljer oljefärger. Han tvekar inte över vad man bör se i Kiev.

– Andrijivskij uviz, så klart. Och nu när ni har varit här ska ni ta er till Petjerskaklostret och segermonumentet.

Vi tar tunnelbanan till stationen Arsenalna och går till vänster längs Ivan Mazepagatan tills vi kommer fram till den stora parken med utsikt över Dnepr och de nya stadsdelarna på andra sidan floden. Här finns också minnesmärken över de fallna i andra världskriget och ett nytt, vitt monument som spelar sorgemusik till minne av offren av den stora hungersnöden i Ukraina i samband med jordbrukets tvångskollektivisering på 1930-talet.

Parken omger Petjerskaklostret som sedan sitt grundande i mitten på 1000-talet har varit ett viktigt centrum för den ortodoxa kristendomen i Östeuropa.

Den övre delen av klostret är ett museiområde. Biljett kan lösas i kiosken intill huvudingången med gyllene kupoler och stora väggmålningar. Några hundra meter längre bort finns en mer anspråkslös ingång till nedre delen av klosterområdet, där ingen biljett behövs.

Vid en utsiktsplats här hittar vi Aleksej Dolinnyj och hans två kompisar som till de förbipasserande munkarnas förtret halsar öl på klosterområdet. Han vet direkt vad han ska rekommendera.

– Jag tycker ni ska promenera på Chresjtjatyk, där är fint. Och så kan ni titta på Självständighetstorget, och kanske Sofiakatedralen, det är precis intill.

En promenad på paradgatan får bli dagens sista programpunkt, men först går vi vidare till det enorma segermonumentet, en silverglänsande kvinna som med högra handen höjer ett svärd och i den vänstra håller en sköld med Sovjetunionens vapen.

Intill monumentet finns utställningar med gamla sovjetiska pansarfordon och flygplan. Mot en liten avgift kan man få klättra upp i förarhytten. I sockeln under segermonumentet finns ett museum över andra världskriget, och det är även möjligt att ta sig upp till en utsiktsbalkong uppe vid statyns fötter.

För att minska det krigiska intrycket har två stridsvagnar målats i glada färger och ställts framför segergudinnan med korsade kanonrör, som ett kyssande par. Fyra pojkar i nedre tonåren kryper under ena stridsvagnen och skrattar åt kärleksmeddelanden som någon klottrat där.

Bohdan Kostiutjenko säger en av killarna att han heter.

– Skolan är nästan slut så vi har inte så mycket läxor, därför har vi kommit hit mitt i veckan. Annars kan vi bara komma hit på helgerna. Är ni från Sverige? Häftigt, jag blir världsberömd! Skriv att det är min tank!

På väg tillbaka träffar vi gamla bekanta – Aleksej Dolinnyj och hans vänner har druckit upp ölen och bestämt sig för att ta en titt på segermonumentet.

– Hallå där, kompisar, skriker han och viftar glatt.

Inget krav på visum

Det ukrainska flygbolaget Aerosvit flyger till Kiev direkt från Kastrup vissa dagar i veckan. Om tiderna inte passar är det nästan lika smidigt att flyga med lettiska Air Baltic med byte i Riga. Väljer man rätt flygtider kan man då även passa på och titta på gamla staden i Riga. Taxiresan från flygplatsen till centrum i Riga tar ungefär en kvart och kostar en dryg hundralapp i svenska pengar.

Det behövs inget visum för att ta sig in i Ukraina. Flygplatsen Boryspil ligger en bra bit utanför Kievs centrum. Taxiresan tar en dryg halvtimme och kostar 200–250 kronor om man vänder sig till en av de officiella taxikioskerna i ankomsthallen. En inofficiell taxi kan bli billigare, men det är också lätt att bli lurad. Flygbussen till centrum kostar motsvarande 22 kronor.

Bussresan till centralstationen kan ta över en timme.

Antingen lyxigt eller enkelt

Hotellen i Kiev är ofta antingen lyxiga och dyra eller billiga och mycket enkla. En bra mellanklassvariant är exempelvis hotellet Kozatskiy i stadens absoluta centrum, vid Självständighetsstorget.

Ett dubbelrum kostar motsvarande 800 kronor per natt. Hotellet har även en enklare billigare filial. Att hyra en lägenhet kan vara ett bra och prisvärt alternativ till hotellboende.

Annons:
Annons:

Författare: Sydsvenskan
Publicerad 3 juni 2012 06.30
Uppdaterad 3 juni 2012 06.40

Annons:
Resor
Annons:
Annons:
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu