På barrunda i Byen

Resor.

Tänk globalt, drick lokalt. I Köpenhamn finns nästan hela ölvärlden inom promenadavstånd. Här är barrundan med femton av byens bästa adresser.

Danska bodegor

– Det var dejligt! konstaterar den eftersläntrande medelålders mannen med ett belåtet litet rop när han åter ansluter sig till den lilla gruppen som inväntar honom utanför Hviids vinstue.

Den har stått där sedan 1723 – inte gruppen, men väl vinstugan. Den har liksom alltid funnits där, ett etablissemang som är så självklart att man tar det för givet. Ett ställe man återvänder till ”en annan gång” – den är aldrig första prioritet.

På den gamla tiden, då Flygbåtarna lade till i Nyhavn en liten bit bort, var detta en krog att passera på väg mot viktigare saker. Efter broinvigningen hamnade den plötsligt helt offside, trots att baren inte rört sig ur fläcken; när de offentliga kommunikationerna äntligen tar resenären direkt till Hovedbanegården är det bara absurt att faktiskt söka upp Kongens Nytorv. Som att hastigt hälsa revolutionen välkommen, för att i nästa handvändning fråga vart den där trevlige Ludvig XVI tog vägen. Platsen blev snabbt historia, inget man ens passerade.

Men väljer man att hoppa av redan i Ørestad och tar metron till centrum och Kongens Nytorv är det just här man hamnar: med näsan mot entrén och med krogens namnskylt i ögonen.

Då finner åtminstone jag att Hviids vinstue kan stoltsera med det mesta jag söker efter när jag letar bar - eller sittplats i utländska städer: en krog med åldersmässigt blandad publik, avslappnad stämning, anor, billigt kaffe, en sluten planlösning med många rum – och därmed många skrymslen, vilket ger den där dubbla upplevelsen av både intimitet och offentlighet. Vad som saknas är kvarterskrogs- och därmed stammiskänslan. Samt – och nu talar vi allvar – ett ölsortiment som motiverar en resa. Här är det Carlsberg som gäller. Men sedan några år upplåts en av kranarna åt Carlsbergs alldeles utmärkta veteöl – alltid något.

Främsta argumentet för Hviids vinstue är upplevelsen av det genuint danska. Hur vi vet att det är genuint? Det finns inget liknande hemma hos oss, och vi bor ändå bara 40 minuter bort. Guinness och latte och sushi och italiensk glass finns överallt. Till och med amerikanska småbryggeriers kvalitetsöl kan man hitta i trista svenska småstäder. Men det danska? Utanför Danmark är sådant svårt att spåra upp – endast Danmark danska barer har.

Det där visste resebyråkungen Simon Spies. Hans byrå sände danskarna ut över världen all, men själv satte han rätt sällan sin röv någon annanstans än på de där märkligt snedvridna träfåtöljerna som fyller golvet på Vinstue 90 - eller Halvfemseren, som på ren köpenhamnska är krogens namn.

Detta är en märklig lokal: kvarterskrog och mångas stamlokus, ändå vallfartsort. Vad som lockar utomsocknes drinkare är världens bästa Carlsberg, ett fatöl som pumpas upp med vanligt lufttryck och därför dröjer minst tolv minuter från det att den tålmodiga bartendern hällt den första skvätten i botten av ditt glas. Uttrycket ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” sägs ha fått sina vingar just på denna krog, långt innan den där Spies fick sina.

De flesta kroggäster börjar därför med en vanlig flasköl. Många av dem kommer sig aldrig för att beställa något än en vanlig flasköl – framförhållningens konst är något man aktivt måste lära in.

Däremot behöver ingen bli en aktiv rökare för att på Halvfemseren få sig en ansenlig dos nikotin. Här har alltid varit rökigt, men dimmorna har tjocknat sedan danska staten införde sitt kompromissmässiga rökförbud med dispens för krogar med mycket liten serveringsyta – en lag som fick krögaren på Halvfemseren att raskt stänga den inre avdelningen för alla utom slutna sällskap.

Rökkrogarna i Byen lockar till sig folk som kommer dit enkom för att röka; det har alltså blivit etter värre efter ”rökförbudet”. Och ventilationssystemen i taket på Halvfemseren påminner mest om Marshallstackarna i hårdrocksparodin ”This Is Spinal Tap”: de flesta enheter verkar vara attrapper.

Ändå är Halvfemseren stället jag återvänder till för lite danskt gemyt. Bara här får man en klädnypa där krögaren för varje beställning klämmer fast ett kvitto. Bara här får man ett så varmt leende tillsammans med besticken när man tar med sig smørrebrød från butiken på andra sidan gatan. Bara här finns en minnesplakett med inskriften ”Oktoberfestføreningen Die Tollen Dummen Dänen anno 1995”. Och kanske bara här kan man få känslan av att från en bokhylla bli iakttagen av två uppstoppade ugglor som efter två öl ser ut som de griniga gubbarna i ”The Muppet Show”.

Ja, ni hör. Ta på er rökdykarutrustningen och gå dit.

Fler danska instiutioner med öl utöver det vanliga

Café Snork: Stammisar och bra pop/rock; ett stenkast från Musikhuset Vega

Palæ Bar: För portern, gammelosten, anorna och jazztemat

Café Blågårds Apotek: Ölsortimentet, stämningen, läget

Engelska pubar

Mot slutet av 800-talet skaffade sig danska vikingar kolonier i östra och norra England. Sena kvällar kan man än idag höra hur rödbrusiga danskar som landar på Kastrup svär på att de skådat en rød pølse i trakten kring Leicester.

Men det kan vi lämna därhän; här håller vi oss till fakta. Och faktum är att det sedan mitten av 1990-talet finns en engelsk koloni bara ett slappt stenkast från Strøget.

Världen är full av ”engelska pubar”; få av dem är värda att nämna i samma karamellmaltiga andetag som Charlie’s i Köpenhamn. Följdriktigt är stället fyllt av engelsmän i färd med att bota sin hemlängtan. Alltså, det skulle inte förvåna om en del engelsmän flög hit för att råda bot på sin hemlängtan efter good honest ales, opastöriserade och handpumpade genom sex hanar. Precis som Londons bästa pubar är här dessutom musikfritt och därför samtalsvänligt.

Charlie’s Bar är ett långsmalt hål i väggen, brett som två bowlingbanor men inte mycket mer. Den långa baren en bit in i lokalen är förstås interiörens centrala möbel, men lika viktig är den stora griffeltavlan som precis innanför entrén berättar om ölsortimentet för stunden. Det mesta är någorlunda fast, men ställets sex direktimporterade cask ales byts allihop ut så snart fatet är tömt. Att skriva ”Låt stå!” på den tavlan vore lika befängt som att försöka kartlägga Internet.

Det finns mängder av skäl till att dricka sin ale från cask. Alkoholstyrkan är en: om man låter bli att pastörisera och filtrera smakar ölet mycket även i hinkarvänlig tappning. På Charlie’s finns nästan alltid ett par öl som inte är starkare än fyra volymprocent.

Charlie’s Bar är ett sådant ställe där man nästan omedelbart blir bemött som om man är stamgäst. Det kan bero på att nästan alla faktiskt är stammisar; att hitta ett nytt ansikte i Melodifestivalen är lättare än att hitta ett på Charlie’s. Engelsmän och ölfantaster dominerar; det första blir man inte med mindre än att man söker asyl, men det senare kan man bli efter bara en kväll i baren. Medan de flesta krogar i Skandinavien helst säljer stora öl så gör Charlie’s en poäng av att ta betalt per centiliter; en halv pint kostar alltså exakt hälften så mycket som en hel – du straffas alltså inte för att du nyfiket dricker många små glas av olika sorter istället för några få stora.

Lord Nelson slutade sina dagar på ett fartyg utanför Cádiz, för att så småningom återuppstå som en stendöd staty på Trafalger Square och en livfull bar på Hyskenstræde – en av de smala gatorna som binder samman Strædet med Strøget.

Krogen öppnades 2005 av engelsmän, men är ändå ett flaggskepp för danska småbryggerier. Flertalet av dessa gör öl som influerats av engelska original, men lika viktig är inspirationen från amerikanska och belgiska källor. Detta är säkraste platsen i Byen om du vill ha öl från Grauballe, Herslev och Amager inom räckhåll. Tänker du bara ha med en enda bock att göra i vinter gör du klokt i att låta detta bli Indslevs Hvedebock.

På en så attraktiv adress som denna är Lord Nelson faktiskt en kuriositet. Källarlokalen ser ut ungefär som dina föräldrars övergivna gillestuga, men det är inte helt fel. Stämningen är avslappnad, och inbjuder en att verkligen rycka åt sig sällskapsspelen och tidningarna som ligger i fönsterkarmarna.

Bryggeripubar

”En fabrik der laver øl!” löd en enkel slogan och programförklaring från bryggeriet Ølfabrikken när produktionen kom igång 2004. Tre år senare såldes varumärket till det mer aggressiva Gourmetbryggeriet i Roskilde, och fabrikken stängdes.

Men i en fabrikslokal på Ryesgade på Nørrebro i Köpenhamn tillverkas verkligen öl. Det finns ändå inget löpande band-mässigt över de öl som serveras i denna bryggerikrog som efter bara lite mer än fem års verksamhet faktiskt är en av landets allra äldsta.

Miljön, läget och mångfalden är de bästa argumenten för Nørrebro Bryghus. Det röda tegelhuset med den stramt moderna inredningen får stället att bryta mot bilden av ölmekkan som något murrigt, dammigt och tvångsmässigt ombonat. Om det inte vore för ölcisternerna i ena änden av lokalen hade detta kunnat uppfattas som bara ett överdimensionerat italienskt kafé.

Genom åren har bryggaren serverat drygt 40 olika öl, allihop bryggda på plats. Ett dussin av dem kan man köpa med sig hem – jo, ibland är friheten större på andra sidan Sundet. Men naturligtvis är det i första hand på plats man ska dricka dem. Den som är lat eller lättledd tar mig på orden och beställer en stor Golden Spike IPA, en välbalanserad Indie Pale Ale med för typen sansad alkoholstyrka (5,5 procent). Den som är nyfiken beställer istället två provsmakaromgångar, och får därmed tio små glas på bordet – en fantastiskt vacker syn, som en ljusorgel i naturfärger.

Andra bra bryggerikrogar i Byen

Brewpub: Suverän alebryggare, finfin barmeny, centralt.

Apollo: Pionjären intill Tivoli. Turistpriser, dock.

Öl från alla länder

En krog som skyltar med en anspråkslös liten neontingest med det enkla budskapet ØL har antingen inga ambitioner alls, eller så är ambitionerna så höga att de helt enkelt inte kan sammanfattas även om hela fasaden kapslades in i ett neonbelyst hölje.

Ja, ni fattar vilket som är mest sant för Ølbaren på Elmegade i Nørrebro.

Ska man ut för att rätt upp och ner dricka en enda sejdel tyskt öl finns ingen bättre plats än denna i regionen. Men Ølbaren blir vad du gör den till – bli inte förvånad om du upptäcker att den blir din språngbräda för en ölresa ett helt varv runt planeten. Jorden runt på åtta beställningar. Weissbier från Nya Zeeland har jag bara sett och druckit här.

Många återvänder till startplattan på Elmegade; ölfantasterna är många, och de söker likasinnade. Stampubliken kan många gånger mer än personalen om sortimentet. Men stämningen överlag är inte nördig – tvärtom är publiken väldigt blandad. Ofta är här fler kvinnor än män, särskilt vid borden där sällskapen slår sig ner.

Men mötena sker vid baren. Det är här du ska sätta dig med en bok i knät om du vill bli utskälld och kallad snobb (been there, done that). Det är här du byter e-postadress med människor du aldrig mer kommer att träffa. Det är här du får tillräckligt bra sikt för att slippa gnugga ögonen när du försöker utreda om det verkligen står att ”hoppy hour” (av hop = engelska för humle) innebär att en stor öl kostar lika mycket som en liten ända fram till kl 20 (det gör det).

Baren satsar brett både beträffande genrer och ursprung. Gueuze? Chili Stout? Saison? Rauchbier? Trappist? Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Och ser du det minsta tveksam ut så häller bartendern upp ett smakprov innan du hinner undslippa ett Hof.