Vi är ett hundratal tågcharterturister som står på Malmö central och väntar.
Om en stund, klockan 21 denna söndagskväll, går nattåget till Berlin där vi
byter tåg i morgon bitti och åker vidare mot Medelhavet.
Ett dygn på tåg har vi framför oss.
Det hade gått fortare att flyga.
Men en snabb rundfråga bland resenärerna visar att många är flygrädda.
Och hade vi flugit hade vi inte kunnat njuta ett glas svalt vitt österrikiskt
vin medan tåget jobbar sig upp över passen under Alpernas snötäckta toppar.
Inte fått en aromatisk bratwurst på Münchens Hauptbahnhof.
Den spännande deckaren hade ännu haft femtio olästa sidor kvar när vi skulle
landa.
Och vi hade inte fått höra världens vackraste saga om kärlek, (läs nedan om
Den flygrädde!).
Resonemanget ”med flyg reser man till ett mål, med tåg blir resan ett mål i
sig på väg till målet”, återkommer gång på gång resenärerna emellan. Det
vilar något barnsligt julaftonslikt förväntansfullt över stämningen på
stationen när det gammaldags tåget nu skall prövas på nytt.
– Vi har rest oerhört mycket, senast en rundresa i Sydamerika med nio
flighter. Vi är trötta på flyg, säger Sten Andersson från Varberg som nu
provar på tågcharter med sin fru Marianne Nyman.
Klockan 21 är alla incheckade och embarkerade och nattåget till Berlin drar
iväg mot Trelleborg och tågfärjan ”Sassnitz”. Det tar tjugo minuter att göra
sig bekant med sov- och liggvagnskupéer, inspektera duschrummet i korridoren
och göra försiktiga bekantskaper.
På båten nagelfars på svenskt vis shopens utbud av parfymerier och sprit,
efter en pilsner i kateterian är det dags för kojen.
Den lätta rullningen på Östersjön förstärks i den fjädrade sovvagnen och det
är varmt.
– Sovit gott? Vad tror du! Säger liggvagnsresenären Conny Persson (sex man i
en kupé) från Avesta där han står och väntar på tågbytet på Berlins nya och
fem spår höga Hauptbahnhof. Jag var tvungen att stiga upp klockan tre för
att ta en dusch för att svalka mig.
Klockan är strax efter sex på morgonen och förbluffande många har tagit med
sig en banan som första morgonmål.
Riktig frukost vankas i snabbtåget till München. Och snart har eventuell
irritation efter bristande sömn upplösts i slummer eller godmodiga samtal.
Det platta Brandenburg och Sachsen susar förbi, vid Naumburg bullar kullarna
upp sig, när vi passerar Jena tänker en och annan på Heidelberg och snart
kantas banvallen av borgar, pittoreska bajerska byar och humlegårdar.
– Sådant missar man när man flyger, konstaterar Kjell Krona från Lund.
Tre kvart uppehåll i München innebär matpaus och sedan väntar 4,5 timmar i ett
långsammare österrikiskt tåg innan vi är i Villach vid den
österrikisk-slovenska-italienska gränsen där tre olika bussar tar oss till
resmålen Prtoroz, Poreç och Grado.
Det är på denna sista tågetapp som ron börjar infinna sig. Insikten...
–...att nu kan man inte göra annat än att sitta här, säger Ingegärd Ångström
från Stockholm.
Bergen reser sig höga, tåget klättrar uppåt, alptopparna ligger i snö och
solen skiner. Ingen klagar på att luftkonditioneringen strejkar för det
finns vatten och sval öl.
I Villach är det avstigning. De svenska tågvärdarna tackar för sig och nu tas
resenärerna om hand av tre reseledare som i bussar för oss till slutmålen.
Klockan 21 på kvällen, exakt ett dygn efter avfärden från Malmö, är vi framme
i Grado längst in i Adriatiska viken och solen kastar sina sista blänk över
havet.