Åk inte till Islands huvudstad om du vill lägga huvudet på kudden klockan
elva.
– Det är rúntur som gäller, såklart, säger Ingibjörg Helga Sverrisdóttir och
tar en till klunk av flaskölen. Hon sitter med sina vänner i ett kök i
Reykjavik och förklarar den isländska feststrategin. Enkelt uttryckt: Kör
hårt.
Rúntur praktiseras särskilt under helgkvällar och går ut på att kryssa mellan
barer och klubbar tills man blir nöjd – och det blir man aldrig förrän solen
går upp.
– Om det är jättekul stannar vi mellan tre och fyra timmar på samma ställe.
Men oftast drar vi vidare redan efter 45 minuter 1 timme.
De ständiga uppbrotten och snabba vändorna skapar ett klubbklimat som känns
hetsigt, mingelvänligt och lite galet. Den långa gågatan Laugavegur kantas
av sunkiga bohemkaféer, eleganta barer och trendiga rockhak. Det är bara att
välja och vraka och mixa och matcha. Bakom Barbaras rosa dörr väntar en
tillåtande gaystämning. På färgglada aktivistkaféet Kaffi Hljomalind, med
ett litet anarkist-bibliotek, smids högljudda planer i kölvattnet av den
ekonomiska krisen och utanför ett vernissage på Nylo – ”det levande
konstmuseet” – flockas de väldigt samtida som gillar att vrida och vända på
begreppet ”konst”.
Finansfurstarna, suv-arna och Rolexklockorna är inte längre i centrum.
Tillbaka till det basala.
– När krisen var som värst, och alla började utvärdera livets mening, då blev
kyrkbänkarna fulla, säger Jakob Ævarsson, som pluggar teologi och är på
samma förfest som Ingibjörg Helga Sverrisdóttir. Kompisen Einar Sverrisson
bryter in:
– Fast sen slutade folk att gå i kyrkan. Och gick på systemet. En kompis som
jobbar i spritaffär säger att det är otroligt mycket mer kunder så här i
kristider.
När Islands tynande ekonomi försvagade kronan kom också turisthorderna. Bara i
augusti stegade 92 000 personer in genom tullen på den internationella
flygplatsen Keflavik. Det är 9 procent fler än under samma period i fjol.
Det svindyra är numera bara dyrt, eller ungefär som i Sverige: en öl kostar
mellan 40 och 50 kronor.
I detta blåshål som är staden Reykjavik, oavsett om den vilar i magiskt
sommarnattsljus eller i dystert avgrundsmörker om vintern, är det lätt att
haka på partyt och den allmänna stämning som råder. En sorts kreativ
dekadens.
Det sägs att i den här stan bär alla ett manus, en låtkatalog eller en egen
klädlinje under armen. Även om det är en överdrift bjuder Reykjavik på en
särskild atmosfär. I en butik för barnmode på gågatan går symaskinen varm
långt in på sena natten. Ett litet hål i väggen affischerar om spelningar,
nästan varje dag.
Fortsättning från föregående sida
I gatans träd och på trottoarer ligger underkläder utspridda, tappade efter en
kärleksakt på fyllan? Nej, bara en fingervisning om ett konstperformance på
temat tvätt som hålls på ett torg längre bort.
Gatumodet är eget och modigt, som bohochict fast innan begreppet uppfanns.
Second hand-butikerna har ett skojigt och brett utbud, den isländska
designern Steinunn gör skulpturala men bärbara plagg inspirerade av den
isländska naturen och det är aldrig många steg mellan den roliga
designer-T-shirten eller örhängena skapade av någon som heter Inga och som
har en egen ministudio på en tvärgata.
Och titta! En kort mörk, med lite sneda ögon och krejsy kläder! Kan det vara?
Alla som åker till Reykjavik inbillar sig att de kommer att få syn på Björk,
artisten som har kommit att bli sinnebilden för det kreativa Island, det
spejsade men sköna. Men det var inte hon, bara någon som var lik.
Annars kan kändisspotting längs med gågatan Laugavegur ge goda resultat.
– Alla går här på Laugavegur. Jag har sett Mel B och Cameron Diaz. Quentin
Tarantino kommer hit tre gånger om året. Det är liksom ingen stor grej,
ingen går fram till dem och säger: Hej, du är kändis, säger Ingibjörg Helga
Sverrisdóttir.
Kanske är det därför som Blur-sångaren Damon Albarn valde att öppna bar just
här när surret kring honom var som ljudligast. Här får kändisarna vara
ifred. I det lilla landet i Nordostatlanten är alla sina egna kungligheter.
– Vi är rätt stolta av oss, säger Ingibjörg Helga Sverrisdóttir innan hon
hoppar in i taxin som tar vännerna till kvällens första stopp: en
vardagsrumspub som hade kunnat utgöra fonden för en amerikansk sitcom. Här
är åldrarna blandade och ingen är särskilt uppklädd. I Reykjavik behöver man
sällan betala inträde på barer eller klubbar – om det inte är en konsert
eller specialfest – vilket gör kryssandet lättare. Åldersgränserna är samma
för båda könen.
– Vi gillar att börja på ett sånt här ställe och dricka lite öl innan vi drar
vidare.
Ingibjörg Helga Sverrisdóttir och Sara Brekkan fångas skrattande in av en
blivande brudgum med änglavingar innan de virvlar vidare till en nattklubb
där Eurovision Song Contest-vinnaren ”Fairytale” pumpas ut på full volym.
Klockan är halv tre. Festen kommer att vara igång minst tre timmar till.
– Klockan tolv imorgon är det söndagsgudstjänst. Alla är alltid bakfulla i
kyrkan, säger teologistudenten Jakob Ævarsson.