Sälarna stortrivs längst ute på udden

Resor.

Nästan framme vid fyren stannar Ejner Boisen den fyrhjulsdrivna Toyotan. En sälunge ligger i strandkanten, en kut.

Det är ett gott stycke från sälarnas reservat, gud vet varför ungen ligger där.

Ejner stiger ur bilen. Han sätter händerna som en tratt för munnen och bölar ut mot havet, försöker låta som en säl.

Modern borde ligga någonstans där ute och vänta på ungen, menar han.

Och han borde veta. Ejner Boisen, 75 år och Anholts förre skollärare, är fyrpassermand. Han ser sedan snart tre decennier till fyren för statens räkning. Det han inte vet om Anholt, dess historia och djurliv vet ingen annan heller.

Mamman dyker inte upp, men sälungen verkar inte vara rädd för fotografen. Det är först när blixten går av som den kavar ut i vattnet. Vi kisar mot kvällssolen i nordväst. Efter någon minut syns sälens lilla huvud långt ut. Finns mamman? Kan ungen klara sig utan henne? Man undrar, alla sälarna brukar hålla ihop längst ute på udden, 500 stycken i Europas största sälkoloni.

Dit får man inte gå. Sälarna föder under turistsäsongen, tyvärr. Blir sälarna skrämda av människor lämnar sälmamman sin diande unge i flera timmar, ungen kan svälta ihjäl under tiden. Den som vill se sälarna får hålla sig på behörigt avstånd och använda kikare.

Här ute finns ingen bebyggelse utom det gamla fyrvaktarbostället längst ut vid fyren. Hela Ørkenen, öknen, den stora lavaheden som täcker åtta tiondelar av Anholt, är naturskyddsområde. Ingen fordonstrafik är tillåten. Här finns hundratals växtarter, många av dem överlever bara här och bara här tack vare den rena miljön. Djurlivet är rikt, inte minst fågellivet, och i försommartid får man gå snitslad bana genom Ørkenen; måsar, trutar och andra fåglar skränar öronbedövande om man närmar sig en häckningsplats.

Ändå är denna natur på sitt sätt människans verk och detta hänger i sin tur samman med solens cykler. I mitten på 1600-talet inträdde den period som vi kallar för lilla istiden. Ön var då täckt av skog. Men fyren krävde bränsle, tjära som utvanns ur furen, och de som skötte fyren frös. Skogen skövlades och sanden bredde ut sig. Bara strand-råg trivdes.

Efterhand har olika tall-arter planterats in och sanden är nu bunden och harris och ginst och vildrosor flammar. Ørkenen brinner i gult och rosa på sommaren.

Det är lätt att förstå varför det var viktigt att hålla eld i fyren. Sandrevlarna är lömska och före Decca och GPS var ljuset från fyrtornet livsviktig.

– Vi har 480 registrerade vrak här utanför, berättar Ejner Boisen när vi klättrar upp i det 46 meter höga fyrtornet, Danmarks äldsta som fortfarande är i bruk.

Den byggdes 1785 och släcktes 1804 när de Napoleon-allierade danskarna kände sig hotade av amiral Nelsons örlogsfartyg. Så Nelson härtog Anholt, tände fyren och befäste ön. Under senaste världskriget var ön gefundenes fressen för tyskarna som med radar enkelt skannade av hela Kattegatt från Nordbjerg. Att veta är att härska.

Från fyrtornets topp anas bergen mellan Halmstad och Falkenberg i öster. Ett kryssningsfartyg går med god fart på sydlig kurs mot Köpenhamn. Vinden har stillnat och naturen går till nattvila. I väster breder Ørkenen ut sig med Sønderbjerg och Nordbjerg i fonden och harriset flammar mot de dova gröna och bruna nyanserna i sand, lava och buskar.

Och där nere på udden ligger sälarna och vaggar på stenarna, stora och otympliga, små och mera rörliga.

Skarvarna – dessa ständiga skarvar! – skriker.

Annars är det tyst.

Tyst på Anholt mitt i havet.

Äta gott går utmärkt. Under sommarperioden finns en rad restauranger att välja mellan, både i hamnen och i byn två kilometer söderut. Missa inte att äta jomfruhummer, havskräftor, som är något av öns nationalrätt. Havskräftorna fångas på lerbottnarna i djupen sydöst om Anholt och fiskarna gör ett stopp i Anholts hamn för att sälja hummer och fisk till restauranger och turister. Kilopriset ligger på 40 kronor kilot för små humrar, 60 kronor för stora. På restaurang får man för cirka 70 kronor en god hummersoppa och för det dubbla ett tjog pinfärska havskräftor gratinerade med vitlök och citron.

Disko och annat hålligång är det ont om på Anholt; man reser till ön mera för stillhetens och naturens skull. Men under den mest hektiska tiden på sommaren blommar inte minst hamnområdet, där det ligger hundratals segelbåtar från Danmark, Sverige, Tyskland och Nederländerna, upp och då råder festivalstämning. Det kan då finnas flera tusen gäster på ön som på vintern bara har 160 invånare.

Missa inte Ørkenen, öknen, som är norra Europas största lavahed. Alla fordon – även cyklar, utom fyrvaktarens och öfogdens – är förbjudna i Ørkenen. Det finns uppemot 400 växtarter där och en lång rad vanliga och ovanliga häckande fågelarter. Ormar finns inte och heller inte räv och därför finns det gott om hare och rådjur som närmast är en plåga i öns trädgårdar. Den största zoologiska attraktionen är sälreservatet på Totten längst ut vid fyren på östspetsen. De cirka 500 sälarna utgör Europas största sälkoloni. Det är förbjudet att vistas i sälreservatet men sälarna kan ses från en utsiktsplats vid fyren.

Missa heller inte att vandra upp på Nordbjerg (39 meter) eller Sønderbjerg (48 meter). Utsikten över ö och hav är bedövande och i riktigt siktigt väder kan höjderna på Djursland (Jylland) 50 kilometer bort i väster och lika långt i öster, Halland, anas.

I Rapport från sjödistrikt får vi veta hur vinden blåser och om det är klart, dimmigt eller regnigt vid Anholt knob. Ordet knob betyder knop eller knut. Anholt knob är ett fyrskepp norr om Anholt.