Klockan är fem på morgonen när ett märkligt ljud hörs utanför fönstret. Yrvaken försöker min hjärna lokalisera var jag är och till slut kopplar jag: minareten utanför. Just det ja, jag är i Kurdistan och det är tid för dagens första bön.
När Saddam Hussein störtades för snart tio år sedan blev det slutet på decennier av krig mellan den kurdiska befolkningen och regimen i Bagdad. Sedan dess har irakiska Kurdistan varit en autonom region med en egen regering och egna universitet. Och det har gått bra för Kurdistan – de senaste årens rika oljefyndigheter har lockat utländska investerare som hjälpt till att bygga upp landet.
Duhok är en vacker gammal stad belägen i norra Kurdistan. Sedan några år tillbaka, då turismministern bestämde att det var dags att börja satsa på turismen, pågår här en byggboom utan dess like. Överallt uppförs hotell, shoppingcentrer och lägenhetskomplex och i stadens utkant finns både nöjespark och fotbollsarena.
För att ta del av det gamla och genuina Kurdistan beger vi oss ner till souken, den lokala marknaden, i centrala Duhok. Smala gränder med spännande dofter och svettig trängsel. Det är lätt att gå vilse i den labyrint av mobiltelefonstånd och tygaffärer som utgör kärnan i den kaotiska marknaden, men det är ett kärt besvär. Det är här man har störst chans att uppleva den riktiga mellanöstern.
Mitt uppe i ett hetsig debatt om smycken frågar en vacker kvinna på stadig svenska:
– Ursäkta, är ni från Sverige?
Hon berättar att hon precis flyttat tillbaka till Kurdistan efter att ha bott i Södertälje i flera år.
Hon är inte ensam. Under Saddam Husseins tid vid makten tog Sverige emot tusentals kurdiska flyktingar och många av dem har ännu ett gott öga till sitt gamla värdland.
Vi går vidare och hamnar snart på en stor fruktmarknad och hinner knappt plocka upp varsin apelsin förrän en man, också på svenska, insisterar att få betala för vår frukt.
– Sverige har gjort så mycket för mig, nu vill jag ge något tillbaka, säger han när vi förtvivlat försöker få honom att inte slösa sina dinarer på oss.
Men det är inte bara svensk-kurder som är generösa. Atmosfären är genomgående underbar och överallt möts man av en fantastisk gästfrihet, utan att den för den sakens skull är påträngande. Här märks inget av den orolighet som präglar städer som Kirkuk och Bagdad några mil söderut.
Resan fortsätter. Trots att landskapsbilden störs något av Saddam Husseins gamla plundrade palats – ibland är det inte mer än några kilometer mellan dem – är vägen till Rawanduz vansinnigt vacker. Det är svårt att finna synonymer till ordet fantastisk.
På båda sidor tornar de mest häpnadsväckande bergformationer med grottor upp sig och vi passerar bland annat vattenfallet Alibag som finns avbildat på Iraks 5 000-dinarsedel.
Efter ett tag når vi den gamla staden Amdei (Amadiya), märkligt belägen på en platt klippa och länge nåbar endast via en smal trappa i berget. Amedi lär ha funnits i över 5 000 år och var en av huvudstäderna i det forna assyriska riket. Den gamla vägen finns kvar och leder till en av de två urgamla stadsportarna som idag, istället för uniformerade vakter, vaktas av smygrökande ungdomar. Det är lätt att förälska sig i den lugna staden med färgglada hus och lekande barn, men tiden är knapp så vi rullar vidare mot vad som ska visa sig vara ännu mer häpnadsväckande än Amedi.
Och så efter en slingrig färd uppför berget och genom semesterorten Pank, som för övrigt är irakiska Kurdistans första resort, är vi där. Häpet och med andan i halsen blickar vi plötsligt ut över mellanösterns bäst bevarade hemlighet: ravinen i Rawanduz.
Det är som att plötsligt bli statist i Sagan om ringen och stå och stirra ut över Mordor. Långt där nere porlar de snötäckta bergens smältvatten och längs sluttningarna knoppar vårens första blommor. Mellanösterns eget Grand Canyon lämnar ingen oberörd.
Huvudstaden i irakiska Kurdistan heter Erbil, Hawler på kurdiska, och anses vara en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer. Fynd har visat att staden fanns redan 6000 år före Kristus och långt innan Babylon.
Mitt i centrum, på en uppbyggd kulle, ligger det urgamla citadellet med vy över den expanderande staden. För precis som i övriga Kurdistan pågår här i Erbil en byggexplosion som ska lockar både investerare och turister.
Den kurdiska regeringen satsar mycket pengar på utveckling och hoppas att staden ska bli ett nytt turistparadis.
Kvinnosynen är relativt modern och liberal i Kurdistan. Till skillnad från i Iran är det här tillåtet för kvinnor att vistas barhuvade utomhus. För en kvinnlig turist är det således inga som helst problem att vistas i landet utan slöja. Idag är det till och med ganska säkert att för kvinna som man att gå omkring på gatorna efter mörkrets inbrott.
Nedanför citadellets många lager av försvunna civilisationer ligger Qaysaribasaren där man ännu en gång kan frossa i vackra sjalar, smycken och kurdisk mat. Men här finns också ett överflöd av västerländskt inflytande, falska Gucciväskor – eller varför inte bönemattor med Britney Spearsmotiv. Flera av restaurangerna serverar alkohol och en bit utanför staden ligger en gokartbana.
Kurderna är patriotiska. Den kurdiska flaggan pryder allt från berg och hus till insidan av dammar. Trots detta råder det ingen tvekan om att kurderna arbetar hårt för att profilera sig som ett öppet och demokratiskt land.
Revin Mizory arbetar på det amerikanska konsulatet i Erbil. Han anser att Kurdistan har utvecklas explosionsartat de senaste fem åren.
– Nu börjar de kurder som flydde Saddam Hussein att komma tillbaka. De vill hjälpa till att bygga upp sitt land och vara där när det händer. Det är fortfarande mycket som behöver byggas upp, men om några år är vi ett land att räkna med.