Ravinen i Skäralid är en av Skånes vackraste och mest dramatiska platser.
Högresta bokträd klänger sig fast längs branterna och det är 120 meter ner
till botten. Lutningen är så kraftig att du aldrig skulle fantisera om att
gå rakt ner. Men då Söderåsen klätts i vit fin pudersnö förvandlas dalen
till ett offpistområde som saknar motsvarighet i södra Sverige, ja
egentligen i hela skidåkarlandet.
Om höstarna lägger sig löven i Söderåsens nationalpark likt en filt på marken.
Som vanligt i bokskog är den övriga vegetationen låg och ur det gulbruna
täcket reser sig enbart mäktiga trädstammar. För en inbiten skidälskare är
det inte svårt att i tanken omvandla den jämna fina marken till snö och
längta sig bort till Kanada, Ryssland eller andra Mecka för skogsskidåkning.
Då jag sommartid vandrat längs de natursköna stigarna på ravinens topp har
jag inte kunnat låta bli att leta efter lite öppnare gator mellan träden,
extra lämpade för skidåkning. Jag har tittat efter klippavsatser som skulle
bli perfekta små hopp och till och med planerat vägarna tillbaka upp
pulsande genom den härliga, kalla snön.
Men det är inte ofta det kommer tillräckligt med snö i Skåne för att det ska
vara möjligt att ens drömma om att kunna plocka fram offpistskidorna här
hemma. Alpinanläggningarna som finns jobbar stenhårt med snökanoner och
maskiner för att kunna erbjuda bra åkning i sina pister och de lyckas nästan
varje år. Men att bara förlita sig på moder natur är en helt annan sak. Det
krävs egentligen flera dagars snöande, och gärna i olika omgångar, för att
skapa ett snötäcke som är bra nog för offpistskidåkning.
När vi rullar in på parkeringen vid Naturum i Skäralid knarrar den kalla snön
i alla fall under däcken. Skåne har lamslagits av det vita guldet som
singlat ner över landskapet under ett par dagar. Skäralid gnistrar i vitt
och ravinen är täckt av flera decimeter kallt puder. Det var många år sedan
snön var lika fin och det är frågan om det kommer hända igen. För varje år
som går blir vintrarna varmare och snön slaskigare. En måndag förmiddag som
denna i början av vintern är kafé, utställning och värmestuga stängda, men
naturen finns där, öppen för alla.
Uppe på den södra sidan av ravinen klämmer sig leden till Liagården in emellan
bilvägen och branten ner i dalen. Medan skidorna håller på att lastas ur
bakluckan dyker tre vandrare med stora leenden upp mellan träden. Dennis
Pedersen, Jacob Packalén Rosberg och Erik Börjesson är ute på en veckolång
vandring som ska vara över hela julhelgen och har precis pulsat sig uppför
backen som tagit dem från nattens läger.
– Går det verkligen att åka skidor här? frågar de roat. Vi har vandrat en hel
del i området och aldrig sett någon göra det tidigare.
Killarna sätter sig i solen för dagens första fikapaus och tittar förvånat men
uppmuntrande på oss då vi knäpper hjälmarna och drar åt snölåset på jackan
extra hårt.
Med en liten publik och efter tre års planerande, väntan och längtan stiger
hjärtfrekvensen lite extra då den första backen ska besegras. Ner mellan de
glesa träden ser jag det kalla snötäcket som ska bära mig 120 höjdmeter ner
till den fortfarande porlande Skärån. Med lite extra fart från några
skridskoskär tippar så skidorna över kanten och bokstammarna kommer susande
på var sin sida om mig. Två snabba svängar där snön sprutar långt upp på
jackan, men sedan släpper det. Skidorna slår igenom ner till det hala
lövtäcket och jag sitter på ändan. Med snö i hela skägget tittar jag
skrattande upp på de tre vandrarna som förnöjt följt min Skäraliddebut. De
konstaterar att det säkerligen finns potential för utförsåkning, men återgår
sedan till att koka sitt förmiddagskaffe.
Lite längre in i dalen är det mindre brant och ännu glesare mellan träden. Med
vetskap om att snötäcket inte har någon egentlig grund går åkningen
betydligt bättre. Skidorna får sig en och annan repa på vägen ner men det
får det vara värt. Lutningen är perfekt för att åkningen ska få tillräcklig
fart men fortfarande vara under kontroll.
Till skillnad från skogsskidåkningen i norra Sverige finns här inga låga
grangrenar som slår i ansiktet. Här finns inte heller några fjällbjörkar som
ruskar av sig snön precis då du passerar, och framförallt finns här inga
andra åkare som förstör det orörda snötäcket som är varje off pist-åkares
dröm. Ravinen är drygt två kilometer lång och du kan åka ned för stora delar
av den, på båda sidor dessutom.
Det ger nästan fyra kilometer lössnövägg helt för dig själv, utan att du
behöver stressa för att hinna före säsongsarbetande skibums eller
sportlovsfirande stadsbor.
På andra sidan dalen ligger utsiktsplatsen Kopparhatten. Dit går det också att
köra bil och det är en annan bra utgångspunkt för skidåkning. Precis vid
själva plattformen är det ett stup som bör undvikas, men på båda sidor blir
det lagom flackt för att skidorna ska hinna svänga mellan träden. Solen har
börjat sjunka igen men strålarna hittar fortfarande ner till snön på den här
norra sidan. Då mjölksyran tar tag i låren stannar jag till och pustar ut i
ett åk på den östra sidan om utsiktsplatsen. Jag blickar upp mot de
vitklädda grenarna och den klarblå himlen. På stenarna i sluttningen svämmar
det över av snö och mitt skidspår skär ensamt genom naturen. Jag känner att
jag inte längre längtar lika mycket efter skidresorna till USA eller
Frankrike, inte efter baksidan på Åreskutan eller midsommarjippot i
Riksgränsen. Jag längtar bara efter mer snö. Mer snö här i Skåne. Mer snö i
Skäralid. För nästa gång det kommer en snödump från ovan är jag på plats
igen. Om det kommer igen, någonsin.