Vi hade ingen aning om hur det var i Bolgheri när vi köpte mark här. Vi
visste bara att Sassicaia och Ornellaia var fantastiska viner och vi ville
också vara med.”
Marilisa Allegrini, från vinhuset Allegrini i Veneto som bland annat är känt
för sin fruktrena Amarone och sin mäktiga La Poja, står bland unga
vinstockar under ett träd som inte är en ek men kallas Quercione, den stora
eken. Sjöbrisen fläktar in från Medelhavet, Italiens sol är exakt så leende
som vi tänker oss den, pinjerna står med sina uppfällda parasoller här och
där och cypresserna skyldrar ensamma eller i patruller i stram givakt.
Här var nästan vinfritt för ett halvsekel sedan.
Sedan kom Sassicaia och blev en dundersuccé.
Med icke italienska druvor lade markisen Incisa della Rocchetta grunden till
den nya toskanska renässansen. Gamla traditionella metoder och traditionella
druvor som sangiovese, basen i varje flaska Chianti, ersattes eller fick
tillsats av internationella druvor som cabernet sauvignon, cabernet franc
och syrah.
Begreppet Super Tuscans var fött.
Kaxigt struntade markiserna Nicolò Incisa della Rocchetta och hans kusiner
Lodovico och Piero från vinätten Antinori i att deras etiketter inte
kvalitetsstämplades med bokstäverna DOC, denominazione di origine
controllata. Deras bordsviner – vino da tavola (ofta nog med -aia-ändelse,
Sassicaia, Tignanello, Solaia, Volpaia) – överglänste i kvalitet ofta de
traditionstyngda DOC-vinerna.
Detta visste markiserna.
Och det begrep marknaden och priserna på Super Tuscans steg.
Den toskanska slänten ut mot Tyrrenska havet söder om Pisa blev ett Klondike
för stora vinproducenter.
– Ja, det är träffande. Bolgheri har blivit ett vinets Klondike, säger
Marilisa Allegrini.
Som flugor till en sockerbit har de dragits till den stilla slätten med en
ständig vind in från havet och planterat vin på de fält som förr täcktes av
spannmåls-, majs- och grönsaksodlingar: Antinori, Gaja, Mondavi, Frescobaldi
…
Lutningen från kullarna i öster – de är sedan länge, länge slocknade vulkaner
som miljoner av år filat runda – ut mot Medelhavet är odramatisk. Solen
lyser mycket, men brisen från Tyrrenska havet, med Elba i sydväst och i
väster Korsika (som siktas i klart väder), håller nere värmen. Bebyggelsen
är gles fast det är Toscana. Den halvmillånga cypressallén är en allvarligt
grönsvart hedersvakt som ger vertikal stramhet åt det böljande och pastorala
i landskapet.
Nej, här finns ingen säd längre. Bara de knotiga olivträden står kvar mellan
vingårdarna. De ger prima högfruktig olivolja med pepprig smak och denna
marknadsförs ofta med vinproducenternas namn. Priset blir därefter.
Den varierande jordmånen är generellt ovanligt fet för att vara vinjord. Kalk
finns, lite vulkanisk tuff, järn och andra mineraler. Jorden är ömsom stenig
på lera, ömsom sandig. Uppe på kullarna finns några små lägen med torftigare
jord; det är här den traditionella sangiovesen trivs bäst.
Och här laborerar bland andra den egensinnige och alltid lika spännande
vinmakaren Michele Satta, som håller sangiovese högst, men som hela tiden
prövar hur franska druvor kan ge mera skjuts åt Toscanas stolthet.