I en stor inhägnad villa, mitt i ett opersonligt medelklassområde i Almerí, ligger filmmuseet. Här vårdas minnena från 1960- och -70-talen, då staden kallades Europas Hollywood och huset var fullt av internationella celebriteter.
Här festade de och vilade mellan tagningarna, här skrev John Lennon "Strawberry Fields Forever". Nu pryds väggarna av ambitiösa projektioner, och en ung kille guidar gruppen genom salarna. Han berättar stolt om arvet.
– Vi är många här i Almerí som har fått historier berättade för oss, om kändisar och inspelningar som våra mor- och farföräldrar blev involverade i, säger han och blir direkt avbruten av mannen bredvid mig, som inte kan låta bli att räcka upp handen.
– Ja! Jag vet! För jag var en av dem, säger mannen exalterat.
Angel Nuñs Martinez är 61 år och upplevde guldåldern då hälften av Spaniens filmer, samt internationella storproduktioner som "Den gode, den onde, den fule" och "Lawrence av Arabien", spelades in i området.
– Jag var ju liten då och gick i skolan, så jag fick inte vara statist själv, men jag minns det som att hela Almerí var fullt av filmstjärnor. Det var en annan tillvaro; folket här levde såväl för som av filmindustrin.
Under resten av visningen konkurrerar Angel nästan ut den anställde guiden. Museet har sparat sheriffkostymen från stadens mest hängivne statist, som enligt Angel aldrig tog av sig sin hatt, pistol och väst ens i civila situationer.
Vi går ut på terrassen där John Lennon firade sin 26-årsdag 1966. Då fanns varken trädgårdar eller kedjehus, utsikten låg ostörd ända ner till havet. Nu får man ställa sig på tå för att se det. Angel pekar mot sydost.
– Ser du? Där ligger Cabo de Gata.
Ja, där borta i allt det blåa, i soldiset mellan havet och himlen, ligger en spetsig klippudde och hägrar. Med bil max 45 minuter bort, enligt Angel.
Plötsligt känns Almerí överflödigt. Det är Cabo de Gata som är målet, det är där man hittar de riktiga filmfonderna: öken, branta klippor, gröna kullar och vilda stränder.
Nästa morgon sitter vi i hyrbilen som tar oss långt från Almerís medelmåttighet. Redan vid första stoppet i San José får vi skruva ner på tempot.
Byn är naturreservatets största, men verkar ändå vara en kuliss, uppbyggd endast för den storproduktion som turismen utgör om somrarna. Nu är det maj och ordet lågsäsong gör skäl för namnet. Trots idealiska temperaturer i luft såväl som hav är de flesta butiker och restauranger stängda, och strandens besökare kan räknas på ena handen.
Den som är ute efter partyliv gör bäst i att välja andra delar av Spaniens sydkust. Jämfört med den mer exploaterade Costa del Sol drar Cabo de Gata till sig en alternativ typ av turister: de som vill uppleva orörd natur genom vandring, cykling, fågelskådning, paddling eller dykning.
Så vandrar vi där i scenerierna, från San José över Playa de los Genoveses mot Playa del Mósul, igenkänd från "Indiana Jones och det sista korståget".
Medelhavet glittrar – här lyser solen alltid, åtminstone mest i Europa, 3217 av årets knappt 8 760 timmar (när också nattimmarna räknas med). Himlen är klarblå, kaktusarna blommar och marken doftar timjan. Över bergstopparna blåser vinden starkare, den lindrar värmen och verkar perfekt för vindsurfarna där nedanför. Vi går tysta, som om någon skulle ropa "bryt!" och kräva omtagning om man störde friden.
Byarna med sina vita hus och få bofasta innehåller lagom mycket civilisation för luncher och kaffepauser. Hungriga turister behövs för överlevnaden – i det skyddade reservatet, med restriktioner för byggnationer, jordbruk och fiske, är det svårt att försörja sig på annat.
Dolores Sánchez Lóez bestämde sig för att starta kafé i Rodalquilar för ett par år sedan, när den ekonomiska krisen tog makens jobb. Under sommaren drar de in tillräckligt för att täcka resten av året. I bästa fall fylls borden av turister även under jul och påsk.
– Det finns inga alternativ, om säsongen blir dålig går vi under, säger hon.
Fram till slutet av 1960-talet levde Rodalquilar på sin guldgruva. När den stängde flyttade de ursprungliga invånarna, och marken köptes av turistpionjärer från Tyskland och Madrid. Fortfarande är de inhemska turisterna i majoritet.
– Jo, den här påsken gick bättre än vanligt. På grund av oroligheterna i Nordafrika valde många spanjorer att åka hit istället, säger Dolores.
Hon är tacksam för internet, som gjort det så mycket lättare att sprida ordet. Tidigare var det bara djungeltrumman som gällde.
– Den som en gång har upptäckt Cabo de Gata kommer gärna igen.
Cabo de Gatas mest mytomspunna strand heter San Pedro. Historier går om hippies, som efter år av civilisationsflykt har återvänt härifrån totalt personlighetsförändrade.
Playa San Pedro nås endast från havet eller till fots. Vandringen från närmaste by tar cirka en timma, längs en gångväg som snabbt stiger uppåt och fortsätter längs bergen, ett par hundra meter över havet. Det första vi ser när det är dags för nedstigning är fortet, som uppfördes 1571 för att skydda vikens sötvattenkälla mot pirater.
Längs stranden ligger några enstaka tält, och allt eftersom vi närmar oss uppenbarar sig fler bostäder: små hus och grottor, halvt integrerade i jorden och bergväggarna. Enligt lag är det förbjudet att tälta i naturreservatet – blir man upptäckt kan man få saftiga böter – men San Pedro är ett oskrivet undantag. Sedan ett par decennier tillbaka befolkas stranden av människor med en ekologisk och alternativ livsstil där de enda reglerna är invånarnas egna: respektera naturen och ta med dig dina sopor härifrån.
Vi slår upp tältet i en inbodd dunge, och sätter oss på stranden. Snart närmar sig en solbränd man med och luvtröja. Han hälsar oss välkomna och erbjuder diverse varor: hasch, hallucinogena svampar och smycken som han lever på att tillverka.
– Jag har varit här som längst fem månader i sträck. Då bodde jag faktiskt precis här, säger han och pekar på sanden framför oss, i en grop som fanns här då. Ni borde komma hit i sommar, då är San Pedro helt annorlunda. Som en festival. Fullt överallt, längs hela stranden, går knappt att hitta en tältplats.
När mörkret fallit tar vi på svampmannens inrådan de små stigarna upp till fortet. Halvt förfallet och väl upplyst av månen verkar det ödsligt och skräckinjagande, men skenet bedrar. På baksidan lyser det rött och vi hör långsam dubstep-musik strömma ut från en sidobyggnad.
Där inne hittar vi baren: lugn, välstädad och mysig. På väggarna renhorn och drömfångare, foton av ägaren i indianskrud, klistermärken med allmänna kärleksbudskap och uppmaningar till legalisering. På disken vaktar en vit katt, och bakom den står självaste ägaren, en tysk som tillbringat fjorton år i San Pedro.
Med sin kulmage, sina många tatueringar och sitt hajtandshalsband skulle han gå miste om filmrollen som hippie. Han skulle helt enkelt vara för typisk.
Vi slår oss ner bland de andra gästerna: ett tystlåtet ungt par samt ytterligare en tysk, upptagen med att rulla cigaretter. Snart byter ägaren musiken mot hård thrash metal, och diggar med hela svallet av hemmagjorda dreadlocks.
Det sägs att det finns totalt fem barer i San Pedro, varav två är öppna under lågsäsong. Från sovsäcken hör jag tonerna från den andra. Identifierar musiken som Prodigy och somnar till ljuden av basen, vågorna, kväkande grodor, jamande katter och en kvinnlig orgasm från ett avlägset tält.
Här kunde ljudläggaren möjligtvis ha sparat lite på effekterna, i övrigt är jag fullständigt nöjd med scenen.