Jag promenerar på de lummiga gatorna i hamn- och backpackerkvarteren i Colaba i södra Mumbai, mätt, nöjd och lycklig av att vara på en av de platser på jorden som jag älskar mest. Tänker tillbaka på min dag i megastaden där det bor minst 20 miljoner människor, fyra gånger fler än i Hongkong.
Det känns euforiskt, yrt, oroligt, ilsket, glatt. Sorgset.
Dagen började med skratt. I den svala gryningen stod jag på gräsmattan framför triumfbågen Gateway to India – byggd inför kung George V:s och drottning Marys besök 1911 – och flabbade tillsammans med tjugo indiska kvinnor och män i Colabas skrattklubb, som leds av Girdhar G Peshawarai, en tunn, krum man med ljusgrått hår.
Det var skrattfest, skrattyoga, tokskrattgymnastik. Vi sträckte upp händerna mot den morgonbleka himlen som korsades hit och dit av kraxande kråkor, andades genom den ena näsborren, andades genom den andra. Böjde oss fram, satte ihop händerna, blundade, och skrattade.
– Ha, ha, ha! Ho, ho, ho! Hi, hi, hi!
– Så skrattar vi som i Amerika, sa Girdhar och klatschade ena handen mot ena knäet och flabbade rått.
– Som i Danmark, fnissade han och skrattade kvävt med handen för munnen som för att hålla tillbaka något som annars skulle ha vällt ut.
– Som i Finland.
Han låtsades frysa, skakade och skrattade.
– Och som i Sverige, sa han medan skrattet bubblade fram, höll ena handen mot örat som en telefonlur, och fortsatte med löjlig röst:
– Hello, wrong number.
– Ha, ha, ha! Like in Sweden. Ho, ho, ho!
Efteråt kände jag mig gladare än på länge. Trodde inte att det funkade att skratta på kommando. Men det faktum att man skrattar kollektivt och vågar göra sig pinsamt löjlig var frigörande, vilket gjorde att man skrattade ännu mer ... och så fortsatte det tills magmusklerna började värka.
Dalal Street i den gamla koloniala stadskärnan Fort. Här ligger Mumbaibörsen som gått upp med flera hundra procent de senaste åren, samtidigt som Indiens ekonomi växt med rekordfart. Men marknaden är nervös – volatil, som börsfolket säger: ena dagen dyker index för att rusa uppåt nästa dag. På den lilla smala gatstumpen nedanför börsskyskrapan står aktiemäklarna i vit skjorta och slips, röker nervöst och dricker kaffe ur pappmuggar. Resan upp i aktiemarknadens berg-och-dalbana hade gjort att hela Dalal Street ler vissa dagar. Men det är en ångestfull glädje som följs av skräcken i de ekonomiska nedförsbackarna andra dagar.
En ko betar på en hög med blast och gårdagens dagstidningar. En matlådedistributör parkerar sin släpvagn och skickar upp sina springpojkar med metalldosor med hemlagad mat till börsens stressade tjänstemän långt däruppe i börshuset som sträcker sig mot himlen.
På en pappskiva på gatan bredvid aktiemäklarna: chapati som kavlas och grönsaker som hackas av två tioåriga pojkar med svettlackande pannor och lortfläckiga linnen.
De renaste kläder man kan tänka sig hittar man vid Dhobi Ghat, där en stor del av
Mumbaibornas smutstvätt gnuggas, skrubbas och gnids ren i jordklotets förmodligen största tvätteri (10 000 tvättare, 1 026 tvättkar). Knappt någon, inte ens de rikaste, har tvättmaskin i Indien. Smutstvätten samlas in varje morgon av dhobi wallah, tvättmannen, som går från hus till hus. Tvätten körs till Dhobi Ghat där den tvättas för att distribueras tillbaka till sina ägare samma kväll.
Tvättarna som bor i kåkstaden bredvid tvätteriet har ofta ärvt jobbet av sina föräldrar. I generationer har de i rad efter rad av vattenfyllda stenkar tvättat kläder som sedan fått torka i solen på hustaken och strykts med koldrivna ångstrykjärn i hettan under tak med korrugerad plåt.
– Sir, kom närmare, sa Anil Singh, en ung man som växt upp i kvarteret och vars pappa tvättar kläder, men som själv numera pluggar till ingenjör på college.
– Titta hur vi jobbar ... okej, ge mig ett par hundra rupier så guidar jag dig runt.
I tidlösa Zaveri Bazaar är folkmassan en varm ström av kroppar mellan butikerna och gatustånden med bomullskläder, kastruller och billiga smycken. Här ljuder försäljarnas hetsiga lockrop, muezzinens vemodiga minaretsång, hör skramlet från kopparslagarnas gata och ser blänket i guld- och silversmedernas gränder och jag dras allt längre in mot basarens mitt. Vidare mot Mumba Devi-templet, tillägnat den gudinna som dyrkades av fiskarfolket som en gång bodde här, där små mässingsklockor pinglar och besökarnas böner låter som ett hemligt kodspråk.
Crawford Market är kött- och grönsaksmarknaden. Den är byggd i rött tegel 1869 och döpt efter stadens förste borgmästare, britten Arthur Crawford men som alla andra platser i Mumbai med koloniala namn blev den omdöpt till mer politiskt korrekta Jyotirao Govindrao Phule, efter en indisk politiker och social reformator.
Inne på marknaden finns allt från kryddor, parfymer och grönsaker till husdjur, datorer och barnvagnar. Allt kan trollas fram ur murriga hål-i-väggen. I denna Dickensvärld ligger män på potatis-, ris- och spannmålssäckar och sover djupt, trötta efter morgonens slit med varuleveranser.
När solens strålar kastar ett persikofärgat sken på art deco-fasaderna längs strandpromenaden Marine Drive tittar jag ut över Back Bay och känner förväntan. Snart middag, snart en iskall Kingfisheröl. I kioskerna vid Chowpatty Beach köper jag saffranskulfi – hemmagjord indisk glass som säljs till hektopris – går ut på stranden och tittar på familjerna, vännerna, släktingarna och de unga paren som väntar på solnedgången.
En grupp sikher dansar till en bergsprängares dunkande bhangramusik. Ljusreklamen på Malabar Hill tänds. Live your time now – BPL Mobile, life wirefree. Reklamen för mobiltelefonabonnemang blinkar medan tusentals svartgula Fiat Padmini-taxibilar surrar uppför den breda leden mot Kemp's Corner och vidare ut mot medelklassförorterna Bandra och Andheri.
Det bubblar i glasbehållarna och ryker ur näsborrarna. På utekaféet Mezbaan på Road No 5, en tvärgata till Carter Road i förorten Bandra, dricker gästerna kaffe och färskpressad juice och mumsar på stuffed naan och seekh kabab roll. Men framför allt röker de vattenpipor, shisha, sirligt dekorerade glasbehållare med mässingsöverdel.
Efter en timmes taxiresa är jag tillbaka i Colaba, där jag bor på sunkhotellet Volga.
Det blir en Kingfisher på Starlit Café på taket till Hotel Strand med utsikt över Mumbais hamn. Det är imma på flaskan. Luftfuktigheten får skjortan att klibba mot kroppen. De rostiga ro-ro-fartygen styr ut över Arabiska havet.