I Valencia innehåller det lokala vattnet apelsinjuice, cava och cointreau.
Beställ en karaff agua de Valencia på en av stadens barer så får du se. Men
res också hit för att stan har (nästan) allt som Barcelona har fast i mindre
format och med en mer sympatisk prislapp. Och res hit för Europas allra
modernaste museer och för den gula risrätten som blivit synonym med staden.
Till att börja med måste man göra ett val. Resa hit under Las Fallas, en av
Spaniens intensivaste festivaler som firas en vecka i mars. Eller resa hit
under någon av årets resterande veckor.
Las Fallas vänder upp och ner på stan. På vartenda torg, i varenda gränd:
parader, musik, dans, gratis paella från järnpannor med en diameter på två
meter och 10–15 meter höga dockor – ninots – i papier maché och polyester
som karikerar lokala och globala makthavare och kulturkändisar.
På den veckolånga festivalens sista dag – när jag och stans invånare med
rödsprängda ögon och flåsande av utmattning såg fram emot vila – flammade
allt upp i det sedvanliga crescendot: valborgsmässoliknande bål och
dramatiska explosioner fick de vita husfasaderna att glöda, våra trumhinnor
att bågna och ansikten att rodna.
Redan två veckor före festivalen pågår förfestandet. Som på en given signal
släpper Valenciaborna vad de har för händerna och börjar gå mot Plaza del
Ayuntamiento, där staden värmer upp varje dag klockan två med fyrverkerier
som inte syns mot den bleka ljusblå himlen, men hörs desto mer. Och varje
kväll är det parader med fantasifulla dräkter och hemmasnickrade ekipage –
allt detta liksom för att förbereda sig på den osannolikt hektiska Las
Fallas.
För en blekgrå nordeuropé känns det sensationellt exotiskt med Valencias
festande och livsnjutande. Vitamin- och energiinnehållet i en
Valenciaweekend med stadens skarpa vårsol, gula favoritdrink, gula
paradrisrätt, ljumma nätter och husfasader upplysta av persikofärgade
gatlyktor motsvarar hundra tuber C-vitaminbrus.
När man är tillbaka hemma i det grafitfärgade Norden igen, brinner en gul
fläck på näthinnan i flera dagar. Osäkert om den beror på för mycket på
solstillande, på apelsinträden eller paellan – eller att det helt enkelt
blivit för mycket Valenciavatten.
En skön Valenciadag börjar i gryningen. Då kan man ta på sig joggingskorna och
trippa genom gamla stans skuggiga gränder ner till Turiafloden. För en
simtur? Nej, efter översvämningen i oktober 1957 tröttnade man på flodens
årliga plötsliga hävdelsebegär och ledde vattnet runt Valencia och torrlade
flodfåran genom stan. Idag är flodbädden en nästan en mil lång park med
fotbollsplaner, gratis utomhusgym, kaféer, skogsdungar, sprutande fontäner,
museer, lekplatser och gräsmattor att stretcha och lite senare på dagen att
vänslas på.
Jogga med solen i pannan och doften av blommande ginst i näsan under
1800-talsbroar i sten och Turning Torso-arkitekten Santiago Calatravas
moderna museikomplex, Puente de la Expocición, med sina karakteristiska vita
bågar, tillsammans med hundratals andra joggare och skateboard- och
inlinesåkare.
Resten av dagen kan man ägna sig åt att njuta av mångfalden av dofter och
smaker på saluhallen Mercado Central, designad i en vilja av social
framåtanda av Francisco Guardia och Alejandro Soler och sedan 1928 stans
mattempel nummer ett. Här trängs man med Valenciabor med rutiga rullväskor
och turister med kameror i en vardagshyllning till färska livsmedel.
Titta på de levande ålarna – tjoff, tjoff, där blir en av dem halshuggen av
fiskhandlaren – de fårade tomaterna, de lufttorkade serranoskinkorna. Handla
surdegsbröd, pan de artesano, från en disk där de ställt ölburkar mellan
brödtravarna och cavaflaskor bredvid bakelserna för att visa vilka frestande
kombinationer som livet kan bjuda på. Frossa i Valenciaapelsiner muy dulce
(mycket söta) med kvist och blad i behåll för nio kronor kilot och beundra
trågen med rundkorniga rissorter som ska användas till paella och är odlade
på risfälten i L’Albufera strax söder om stan.
Paella Valenciana. Det är här rätten har sitt ursprung. Fast det är inte helt
sant. Den har vandrat ända bortifrån Indien – där man fortfarande äter
risrätten pullao – via Arabien till Spanien. En typisk Valencia paella
innehåller kanin eller kyckling, vita bönor, haricots verts och räkor och
ibland vinbergssnäckor.
Det finns många varianter. Arroz negro med fisk, bläckfisk och skaldjur och
riset svärtat av bläckfiskens bläck. Paella marisco med fisk och skaldjur.
Och många enklare vardagsvarianter.
Riset är inte importerat från Pakistan eller Thailand utan odlas i L’Albufera
bara några mil från uteserveringarna i Valencias gamla stadskärna.
Paellan slog igenom utanför Spanien i och med charterboomen på sjuttiotalet. I
Sverige blev den en av våra första exotiska festrätter, enkel att laga, men
ändå festlig med sin gula färg och lyxiga skaldjur. Sedan föll den i
glömska, och tillsammans med sangría, töntklassad och förpassad till Costa
del Sols, Mallorcas och Kanarieöarnas chartergetton.
Fast i Valencia har man förstås alltid ätit paella. Och nu, i takt med
Valencias stigande stjärna på arkitektur- och designhimlen, är den på väg
att återerövra världens finrum. I Valencia äter man den till vardags, helst
till lunch och ofta bara som förrätt.
Att prata spanska som en kratta gör inget i Valencia. Man får aldrig någon
snäsig språkpoliskommentar. Folk lägger ibland huvudet på sned och säger No
entiendo (jag förstår inte), men alltid välvilligt. När jag undrar om man
inte kan betala med carta i snabbköpet (kreditkort heter tarjeta på spanska)
tvingas jag för första gången gå över till engelska för att göra mig
förstådd. Men kassörskan kostar inte ens på sig ett hånleende.
Njuter av en café solo och en spansk brandy i eftermiddagssolen på torget
Doctor Collado och funderar på vad det är som gör stämningen så tolerant och
avspänd i Valencia. Valencia, tror jag, är tolerant på grund av att stan
aldrig varit en avkrok, utan alltid en korsväg.
Ris och saffran och ordet arroz, från arabiskans al-arros, kom med muslimska
morer från Afrika och Asien, arkitektur och tradition från romare och
visigoter, prålighet från spanska katoliker, guld och choklad från
Latinamerika – och massiva infrastrukturbidrag från eu i Bryssel.
När det mörknar i Valencia slocknar inte solen. Staden badar i ett generöst
orange sken från kraftiga gatulyktor. Inga kilowattsnåla mesiga lyktor à la
Nordens mörka städer, utan ett solvarmt ljusflöde som får staden att skimra
och natten att smälta.
Det går till och med bra att klockan nio på kvällen besöka en av stans hetaste
nattbarer tillsammans med tre småbarn och fråga om de inte skulle kunna
ordna en alkoholfri aqua de Valencia, trots att det inte står på menyn.
– Självklart, det ordnar vi. Vad kul att ni är här! blir svaret.
På en svensk nattklubb hade de ringt en socialsekreterare.