Är du postironisk, eller?

"Man kan omöjligt tänka sig att Gud, som är så vis och förståndig, skulle ha placerat en själ, framför allt en ärbar själ, i en kropp som är alldeles svart."
Filosofen Charles-Marie de Montesquieu skrev så. För drygt tvåhundrafemtio år sedan.

Om den gamle baronen hade levat nu, och varit chef för medieföretaget MTG, och sagt så där i ett middagstal för en massa direktörer, så skulle han ha anklagats för rasism och uppmanats att be om ursäkt.
Det var ironi, skulle Montesquieu ha försvarat sig.
Naturligtvis menade han inte det där om själen. Montesquieu var en upplyst filosof och avskydde rasister, det visste alla som kände honom.

Kruxet med ironi är att alla måste förstå att du menar motsatsen till vad du säger.
Många kan inte sin Montesquieu längre. Ett lösryckt ironiskt citat kan lätt missförstås. En obeläst rasist kan få för sig att den gamle filosofen tillhör samma rörelse.
Många kan inte sin Hans-Holger Albrecht heller. Därför blev det ett väldigt liv när Stenbeckföretaget MTG:s vd höll ett middagstal i somras.
- Good evening, ladies, gentlemen and niggers, sade Albrecht.
"Ett självironiskt försök att illustrera att talarens landsmän inte är särskilt bra på att hålla tal", löd företagets ursäkt efteråt.

Den grekiske filosofen Sokrates älskade ironi.
Han satte i system att låtsas hålla med sin motståndare och sedan driva dennes resonemang till det orimligas gräns, bara för att visa hur korkat det var.
En svår konst. Men så är ironi också en sak för eliten.
"För en gentleman passar ironin bättre än pajasfasoner. Den ironiske mannen skämtar för att roa sig själv, pajasen för att roa andra."
Så skrev Aristoteles, en av Sokrates elever.

Det sena nittonhundratalet skulle bli ironins stora tid.
En del sociologer jämför ironins enorma tillväxt med en elakartad cancer.
Den tog framför allt fart mot slutet.
Modernismen var inte ironisk. Vänsterns 1970-tal inte heller. Sextiåttorna menade vartenda ord när de formulerade sina paroller mot imperialism, Vietnamkrig, utsugning och kapitalismens lakejer.
Deras barn tillämpar motsatt metod.

År 1991 skrev den kanadensiske författaren Douglas Coupland romanen "Generation X" och gav därmed namn åt den ironiska generationen.
Den omfattar människor som är födda ungefär från 1968 och framåt, som växte upp med reklam-tv och datorer och tidigt utvecklade en kunskap om mediesamhället som föräldrarna fortfarande inte har tillägnat sig.
Den ironiska generationen genomskådar allt, brukar den ironiska generationens företrädare säga.

Hela det samhällssystem, som föräldrarna byggde upp och fortfarande hyllar, kritiseras med ironins hjälp.
Postmodernismen är en ironisk teori, säger den amerikanske sociologen Charles Lemert.

För att manipulera alla smarta ironiker utvecklade marknaden den ironiska marknadsföringen.
"Marknadsförarna lärde sig snabbt att ironi får en skeptisk betraktare att känna sig trygg. Därför är ironi numera vardagsmat i reklam som riktar sig till dessa svårflirtade grupper", uttrycker mediekritikern Douglas Rushkoff det.

Flera stora reklamkampanjer har nått framgång genom att driva med traditionell reklam. Skotillverkaren Simples kampanj i amerikanska veckotidningar blev legendarisk:
"Annons: bla bla bla ...namnet på företaget."
Så stod det i annonsen.
Om du är smart nog att förstå ironin är du smart nog att köpa våra grejor, är tanken.

De som inte fattar är ute. Ironi har alltid varit ett sätt att skilja på folk och folk.
Eftersom bara de som är insatta begriper att du menar motsatsen till vad du säger krävs det kunskap och bildning för att förstå.
Det gör ironi till en klassfråga. Och ett maktmedel. Vi som inte begriper känner oss dumma och utanför.

När ironin har blivit allmän jargong, och nästan alla säger motsatsen till vad de menar, drivs den sanne ironikern att tillgripa dubbelironi för att väcka effekt.
"I dubbelironin ironiseras ironin genom att du säger vad du faktiskt menar, fast med en ironisk ton" står det i nätuppslagsboken susning.nu.

Om Montesquieu hade varit dubbelironisk skulle han ha sagt: "Det är självklart att Gud har gett en själ även åt de människor som är alldeles svarta."
Den dubbelironin skulle vara riktad mot dem som anser att en sådan självklarhet som alla människors lika värde behöver påpekas.
Tonfallet är avgörande. Därför gör sig dubbelironin inte i skrift. Läsaren kan ju tro att du menar vad du säger. Och det gör du ju. Fast inte på det sättet.
Det finns trippelironi också.
"Få behärskar denna ädla konst" varnar nätuppslagsboken.

Många är trötta på den eviga ironin. Utleda på den coola jargongen. Nu har postironins tid kommit, säger några av dem.
"Jag har aldrig fattat ironi. Om postironi är tiden efter ironi, då man säger vad man menar, då är postironi grymt bra", sade journalisten Ika Johannesson, chefredaktör för kulturtidskriften Sex, i Sydsvenskan nyligen.
Om det bara vore så enkelt.

Häromåret lanserade nättidskriften Banan "Det postironiska manifestet".
Icke-ironikern tänker: jag menar precis det jag säger.
Ironikern tänker: jag menar motsatsen till det jag säger.
Postironikern tänker: Jag vet inte vad jag menar, eftersom min mening är ovidkommande. Jag menar både och, jag menar ingenting. Den som mottar budskapet måste själv tolka det utifrån sina egna förutsättningar.
Tolkningen av postironi kan varken vara felaktig eller rätt, förkunnar manifestet och summerar:
"Postironikern menar allt och inget på samma gång."
Kanske som en dålig middagstalare.