Martin Beck var långt före sin tid

De tio polisromaner som Maj Sjöwall och Per Wahlöö tillsammans skrev kom att bli betydligt mer stilbildande än de två anade den dag för mer än fyrtio år sedan då de satte sig för att skriva ”Roseanna”.

– Vi hoppades, säger Maj Sjöwall.

– Vi hoppades att det skulle hända något. Att någon skulle tycka att det var kul och spännande. Vi kom väl rätt i tiden med vår lilla nisch, och någon annan hade säkert börjat om inte vi hade gjort det.

Att polisarbetet ramades in av en bitande kritik mot efterdyningarna av 50-talets idylliska välfärdssamhälle var också nytt.

Maj Sjöwall är nöjd med filmernas alla Martin Beck-poliser. Men den som mest motsvarar författarnas idé är Carl-Gustaf Lindstedt. Arkivfoto: Lennart Isaksson, 2000

I höst blir Maj Sjöwall sjuttio år. Numera är hon mest verksam som översättare, och arbetar för tillfället med den danska Politiken-journalisten Gretelise Holms första deckare.

– Det är det där med orden. Att behålla författarens ton. En översättning ska helst vara bättre än originalet vet du, och så ska man undvika danismerna och vara lite påhittig. Det passar mig utmärkt.

Att kommendera ut Martin Beck igen har däremot aldrig varit aktuellt.

– Det skulle bli tio böcker. Det blev tio böcker. Det skulle vara mitt och Pelles projekt. Det blev mitt och Pelles projekt. Något annat är det inte tal om, säger Maj Sjöwall på sin lågmälda lite gammaldags stockholmska.

Varför fick Martin Beck heta Martin Beck? Delvis eftersom Maj Sjöwalls mamma hette Margit Trobeck.

- Men vi provade olika namn. Vi hade hoppas på att bli översatta, så vi valde ett namn som kunde användas internationellt.

De blev översatta. Hittills till 34 språk. Exakt hur många böcker som har sålts är det ingen som riktigt vet, men det handlar om en miljonsiffra.

Konceptet Martin Beck-deckare, för er som inte har läst:

Någon mördas. Gärna en ung kvinna. Gärna på sommaren. Gärna beskrivs hennes kropp i detalj, och ofta är hon eller åtminstone ett par nyckelvittnen promiskuöst lagda. En grupp mänskligt ofullkomliga poliser med vitt skilda karaktärer löser brottet. Den fullständiga rättvisan är ovanlig; arbetets tillfredsställelse ett undantag.

Och tung sommarluft puffar genom boken, oavsett årstid då historien utspelar sig.

– Jag håller med om det, och jag tror att det är för att deckargenren är så liksom semesterorienterad. Det var ju inte fint med deckare, utan det var något man läste på sommaren. Dessutom är de flesta böckerna skrivna på sommaren. Vi skickade iväg barnen till våra vänner som hade bondgård.

Hur arbetade ni?

– Vi snackade fram storyn och karaktärerna, sedan gjorde vi synopsis på trettio kapitel och satt mitt emot varann och skrev för hand. När manusen skulle renskrivas bytte vi plats, så att vi skrev ut varandras saker. Det gav en extra detaljkoll.

Tröttnade ni aldrig på personerna?

– Man vinner ju på att lära känna sina karaktärer. Men man förlorar i entusiasm vad man vinner i rutin. Därför var det lagom att sluta vid tio.

Trots det tycker Maj Sjöwall idag att en av de sista böckerna, ”Det slutna rummet”, är mest lyckad.

– Vi fick med både en knepig intrig och en del humor som vi gärna ville ha med. Vi mådde bra när vi skrev den.

Sjöwall och Wahlöö har en särskild relation till Malmö. Den då och då förekommande polisen Per Månsson ter sig som en mycket klassisk Malmöit. Och i ”Polis, polis potatismos!” blir mannen som mördas skjuten på Café Le Fil du Rasoir, på den tiden och kanske fortfarande mest känt som Savoy.

– Vi bodde på Föreningsgatan. Det var ett sätt för oss att fly från Stockholm, som vi lite grann tappade kärleken till. Men för tretton år sedan flyttade jag tillbaka, och nu ska jag bo här, säger Maj Sjöwall.

I dagarna är det precis trettio år sedan Per Wahlöö dog, vid 49 års ålder, med en bukspottskörtel som inte fungerade. Den sista boken hann skrivas klart, men inte levereras från tryckeriet innan han dog.

– Vi kunde jämka våra språk. Ibland vet jag själv inte vem som skrivit vad. Vi lurades ibland. Per var kunnig i sjökrigshistoria, så då skrev jag om det. Han kunde fråga mig ”vad tycker du att hennes handväska ska innehålla?” och skriva det.

De två grälade aldrig. Gjorde allt tillsammans.

– Vi var väldigt överens om allting. Realismen var central för oss. Vi ville ha en saklighet och en tydlig brist på glamour.

Kanske var det därför som böckerna om Martin Beck blev en så stark kontrast till tidigare svensk kriminallitteratur, som oftast skildrade en sorts plommonstopsrättvisa där gentlemen på ett gentlemannamässigt sätt löser gentlemannamässiga brott.

– Vi beundrade Raymond Chandler, men Ed McBain hade vi inte läst. Det är en vanlig missuppfattning att vi skulle vara inspirerade av honom.

Har Martin Beck gjort dig rik?

– Jag har inte blivit förmögen, men jag har haft en frihet under hela livet. Royaltyn har droppat in lite då och då. Men du måste förstå att vi skrev kontrakt på sextiotalet. Det var inga Liza Marklund-kontrakt på den tiden.

Så särskilt illa var det förstås inte heller. I trettio års tid har Maj Sjöwall kunnat leva på Martin Beck. Men hon bor i en etta, har ingen bil, inget hus, ingen sommarstuga.

– Så mycket pengar har jag aldrig haft, säger hon.

Filmatiseringarna har haft stor betydelse för varumärket Beck – och i flera olika riktningar. Inte bara har det gjort Martin Beck till en hyfsad pensionsförsäkring för Maj Sjöwall.

Det har dessutom lockat nya generationer läsare till böckerna, och givit en person som Carl-Gustaf Lindstedt en chans att visa upp ett svartare och mer lågmält register än hans komedibegåvning annars tillät. ”Mannen på taket” i regi av Bo Widerberg, byggd på boken ”Den vedervärdige mannen från Säffle” räknas till de svenska filmklassikerna.

– Carl-Gustaf Lindstedt är den som motsvarar vår idé om Martin Beck bäst. Men man får inte vara för känslig där som författare. Man måste tänka ”det här är inte mitt verk, det är andras”. Annars ska man inte sälja filmrättigheter. Man får finna sig i att det är två olika medier, säger Maj Sjöwall.

För Gösta Ekman blev rollen som Martin Beck en sorts mjölk-och-bröd-teater, något han klarade med liten ansträngning men ändå lyckades väl med.

Och vore Mikael Persbrandt verkligen Mikael Persbrandt om hans Gunvald Larsson inte en gång stått och nogsamt ryckt hår ur näsan med en pincett?

– Det finns åtminstone tre kommissarier som anser att de är förebilder till Martin Beck. Så då har vi nog hamnat rätt i ton på något sätt.

Maj Sjöwall skrattar, litet och belåtet, med tonen av en stolt mor.