Värmen i strålkastarljuset

Det var ett fynd. Ulf Lundells ”Jack” i antikvariatets bokhylla – för fem spänn. Fem spänn! Och i fint skick dessutom. Jag köpte den och sparade den till en lång tågresa.

Den visade sig vara på norska.

Det blev väldigt fånigt att läsa Lundell så. Avklädd sitt raseri, sitt flöde och sitt språk.

Går det att översätta dig?

– Haha. Jag vet inte. Jag tror kanske inte det. Jag har inte läst den norska visserligen. Men ”Öppna landskap” är översatt till ett antal obskyra språk. Schweizertyska finns den på. Bara en sån sak. Färöiska.

Är det sant att du brukar kalla en bok ”bokjäveln” medan du jobbar med den?

– Ja, det är ju en bokjävel. En sten som ska rullas uppför ett berg. Den kan man inte tycka om.

Men när den är klar?

– Det blir bättre då. Berget planar ut, och då blir det mera kärleksfullt. En bökig bekantskap och en bumpy ride. Men till slut blir man kär i personerna.

Den här gången gillade recensenterna dig. Läste du?

– Den här gången läste jag. För skojs skull. Och det är väl samma recensioner som har varit i trettio år. Slappa. Slarviga. Man har väldiga problem att ta sig bakom texten och hitta romanen. Och så är jag rebell, och så är jag obotlig romantiker. Per min definition finns det bara obotliga romantiker, alla andra är levande döda eller döda.

Din katalog är stor, hur man än mäter. Hur jobbar du? Finns det en arbetsdag?

– Den pågår alltid. I vaket tillstånd, och även när jag sover antar jag. Men vad det gäller rent praktiskt arbete¿ Skriva låtar, det kan man göra överallt. Böckerna kräver annat.

Kräver vad?

– Jag är ju min egen arbetsgivare, så jag sätter revolvern i ryggen på mig någon gång vid tio. Och tvingar mig dit. Förr satt jag där i sex timmar, men det gör jag inte längre. Nu blir det fyra. Sen ger jag upp, men jag brukar återvända nån gång fram emot kvällen. Men dyker det upp en dam i tillvaron då jobbar jag inte. Det är det bästa sättet att undvika arbete. Men skrivmaskiner och gitarrer och sånt¿ det är ganska svartsjuka grejer.

Och det är alltid dom som vinner.

– Hahaha. Ja, det kan man kanske säga. Att det har vart så. Men du vet hur musiker är. Vi satt och snackade om det häromdagen i replokalen, hur mycket bättre det är att vara gift med en gitarr än med en kvinna. De kan bytas ut. Läggas i nya fodral.

Men metodiken igen. Hur gör du när du skriver?

– När jag skulle skriva ”Friheten”, det är väl tio-tolv år sen, då var jag så konfunderad över det här med att skriva böcker att jag gav mig på att skriva en manual. Hur man gör.

För dig själv?

– Ja, för mig själv, men också för vissa som skrev brev till mig. Men det slutade med att det bara stod ”sätt dig ner och skriv”. Det går inget annat, det är tyvärr så. Och mitt i böckerna åker jag på turné. Det tog ett och ett halvt år den här gången, att få boken klar, och jag orkar egentligen inte ha så tråkigt så länge.

Skrivperioderna är de ensammaste perioderna.

- Ja dom är ju det. Det var lättare när jag hade familj, då åkte jag iväg till en arbetslya och skrev. Då kom man bort från socialrealismen ett tag.

Finns det någon redaktör i bakgrunden? Som har något att säga till om?

– Dom har ju alltid något att säga till om. Jag måste ju lyssna på dom. Sedan får jag försvara mig. Om jag kan.

Men du har ju ändå den positionen att du kan bestämma till slut.

– Ja, i och för sig. Men jag måste lyssna på dom.

Finns det någon redaktör som du har särskilt förtroende för?

– Jag kan inte säga att det nånsin funnits en sån. Den första jag stötte på var Per Gedin, när jag lämnade in ”Jack”. Den var väl på femsexhundra sidor och han sa att jag skulle stryka hundrafemtio. Jag svor och gick därifrån och sa det kommer jag aldrig göra, det går inte, men han lärde mig konsten att korta. Det var kul sen, efter ett tag. Det är roligt att stryka sig själv.

Är det? Det säger ju rätt många att du aldrig gör.

– Men dom vet inte. Den här boken har jag gått igenom åtta gånger. Den ser ut som den ska göra, va. Det är min konst, det här är min prosa. Den ser ut så här.

Funderar du över hur din konst ska konsumeras, i brist på ett bättre ord, med tanke på hur produktiv du är?

– Medvetet och omedvetet, ja. Det är ändå ett slags kommunikation.

Man får intrycket att du bara skriver ner ett sorts pågående flöde. Men jag tror att du är betydligt mer metodisk än så. Rätt eller fel?

– Alltså det finns två sätt att vara pedant på. Det ena är att skriva minimalistiska diktsamlingar där varje ord har en viss specifik tyngd. Och så finns det att till varje pris försöka bevara det spontana, och det är en minst lika svår konst. Jag tror jag alltid har försökt slå ihjäl prosan på något sätt. Hitta andra öppningar. Det var beat-författarna som lärde mig det, som tog mig ur den svenska prosans fängelse. Det är en tämligen trång kåk att vistas i.

”Värmen” är på många sätt en mycket lugnare bok än både ”Saknaden” och ”Friheten”. De stora dramatiska händelserna du berättar om har redan hänt, för att ta ett exempel. Läsaren får inte följa dem i realtid.

– Ja, så är det nog. Det finns ju ändå en sorts tanke om att detta ska mynna ut i en försoning, som den sista delen i trilogin. Då blir tempot ett annat. Hundarna i den här boken spelar ju en viss roll. Hunden där på slutet heter Rico, och det är draget ur det italienska ordet för försoning. Och jag ville det, jag ville komma vidare efter det här konstiga nittiotalet och Palmeskotten. Och man kan bara komma vidare om man har försonats med det som var.

Författaren Milan Kundera sa att ”en bra roman vet mer än sin författare”, det har du själv citerat. Vad vet ”Värmen” som inte du vet?

– Det är ganska mycket. Men jag tror kanske att jag vet vad ”Värmen” vet om mig i alla fall, fast¿ det finns en hel del där som jag inte har koll på. Och det där är helt sant, det är så bra sagt tycker jag. Det är det som ska hända när man skriver böcker: man ger sig ut i sitt eget okända och påverkas mer och mer av det. Man ska bli rädd när man skriver romaner. Och man ska se upp så man inte stryker det man är rädd för. För det brukar vara bäst.

Vad blev du rädd för den här gången?

– Jag ska göra mig ännu räddare nästa gång. Den saken är klar. Men det fanns väl en del där. Som störde.

”Värmen” är tjock.

– Inte så farligt tycker jag.

Nej, okej, det har gjorts tjockare. Men den är ändå en tjock, vanlig bok. Jag väntar på en otympligare bok. Formatmässigt. Ett stort jävla schabrak. När gör du en sådan?

– Den kommer aldrig. Jag vill inte det, erövra världen och tynga ner den¿ Men jag kan titta tillbaka på ”Frukost på en främmande planet” och¿ jag och Barbro, min dåvarande förläggare kunde titta på den och skratta och säga att det var synd att den inte var tusen sidor.

Vad var den?

– Åttahundrafemtio. Haha. Jag tycker att det var fantastiskt av henne att våga ge ut den där klumpen. Det var modigt av henne. Den var ett sorts schabrak, det var den.

Vad gör du nästa gång? Är du i gång?

– Nej nej. Nej. Jag hade planer på något som skulle heta ”Lunch i Lombardiet”, men jag tror jag hoppar det. Nu har jag inga planer. Men det lär nog dyka upp. Det brukar göra det, ser du, något lämpligt att hålla på med.

Detta är på sätt och vis bara din andra roman om musikerlivet. Varför har du inte skrivit mer om det? Och varför har du inte sjungit mer om skrivande? Det är ju världar som du känner.

– ”Värmen” är en sorts pendang till ”Sömnen”. Det är den ju. Men varför jag inte har använt det mer, jag tror att det beror på två saker: att det ligger för nära, och att dom böcker och framför allt de filmer jag har sett som handlar om rockbranschen, dom är så dåliga.

Men en turnéroman?

- Nävafan. Hur jävla kul är det på turné. Haha. I dag är det mest hårt jobb och jakt på sömn.

Hur bestämmer du uttrycksform? Du har skrivit sånger som skulle kunna ha varit romaner.

– Det har att göra med sociala behov tror jag snarare. Det här jobbet är alltid ensamt. Att skriva böcker är ensamt, att måla är ensamt och har man slutat gå på krogen försvinner konstnärens naturliga vardagsrum. Då blir studion mitt vardagsrum. Det är där jag umgås.

Så när du har ett behov av att träffa folk, då blir det en platta?

– Då blir det en platta. Haha. Men så är det. Jag tror att det är sant!

Målar du något nu?

– Nej. Jag har inte tid. Annars skulle jag göra det. Jag fortsätter så länge det ger mig någonting. Det kan bli mycket också. Med tre bollar i luften. Ibland vill man ta bort nånting.

Av energibrist?

– Nej, utan för att man börjar slarva. Jag vet inte så mycket om måleri. Det började jag med mest för att jag var så less på allt annat. Men det rullar på tydligen, han som brukar ordna mina utställningar ringde i morse och sa att han var på väg till Oslo med grejerna. Tavlorna reser, jag reser inte med. Jag går aldrig på mina vernissager. Senaste gången jag hade releaseparty var –85 tror jag.

Moa Martinson sa att hon hatade att skriva och att hon hatade kritiken. Det enda bra med jobbet var ögonblicket då hon fick boken i sin hand.

– Jajo¿ Nej, det var så i början. Det är en annan distans nu. Men jo okej, det är lite kul.

Skriver du fortfarande med skrivmaskin?

– Ja. Facit Privat. Jag har ett lager. Kanske femton. Men om dom blir stående för länge torkar dom bort. Och färgband går ju att köpa fortfarande, men där är man ju nojig också, så det ligger naturligtvis färgband i kylen. Självklart.

Är du nostalgisk på andra sätt också? Tittar du tillbaka? Läser och lyssnar på ditt eget?

– Jag lyssnade på ”Utanför murarna” i bilen på väg ner. Jag ska göra lite shower på Tyrol i Stockholm i höst, och då ska det väl spelas en del gammalt. Men det är med bävan som jag lyssnar på gamla plattor. Det är det.

Vilken står sig bäst?

– Jag lyssnade på ”Fanzine” nu också. Det måste vara den bästa platta vi har gjort. Den är fruktansvärt underbart larmig, brölig platta. Den tycker jag om. Men det finns en linje hela vägen. Hur plattor gifter in sig i böcker och tvärtom, det tror jag nog. Men jag forskar inte så mycket i mitt gamla material.

Nästan alla som har skrivit böcker eller spelat in musik säger att de inte kan välja en favorit. Att det är som att välja mellan sina barn, men okej säger jag då, gör det då.

– Mm. Hm. Ja alltså det är väl som med kvinnor då, att det är den första. Den förstfödda.

Alltså är ”Vargmåne” den bästa plattan.

– Nej. Det är den inte. Haha. Och ”Jack” är förmodligen inte den bästa boken heller, men jag har mycket varma känslor för den för jag kommer ju ihåg när jag skrev den, att det tog fem år, jag hade idén om att skriva den på fjorton dar, det är klart att det är rörande. Så fick den där idioten sitta där i fem år och skriva den. Och han gav inte upp, nota bene, utan fick ihop skiten till slut. Men en favorit, nej, jag har svårt ändå att säga en. Det kan kanske finnas några rötägg i stället för älsklingar kanske. Men dom ska ju finnas dom också.

Vad tycker folk mest om i din katalog? Är det ”Öppna landskap” trots allt?

– Ja, det är ju det. Men det finns två falanger där kan man säga, the die-hards som bara gillar ”Fanzine” och ”Slugger” och så finns det människor som bara gillar ”Kärleken förde oss samman”.

När du säger så där så hör man ju var din kärlek är starkare.

– Ja, men jag har inget emot dom där sångerna heller, jag har ju skrivit dom.

Vad läser du själv?

– Nästan inga romaner alls längre. Biografier och sånt numera. Men förr läste jag Kerouac. Dylan Thomas. Steinbeck. Stig Claesson. Det är väl några. Och så läser jag DN av gammal vana och så en del rockblaskor som Uncut och Mojo och kvällstidningarna ibland.

Du kan inte låta bli samtalet med journalister genom dina böcker. Samtidigt som du uppenbarligen inte vill prata med oss allt för mycket. Köper du kvällstidningarna varje dag?

– Nej inte varje dag. Men är man i den här branschen så finns ett slags väldigt konstigt släktskap mellan skivbolag och produktionsbolag och kvällstidningar och artister. Så har det alltid varit. De är tablodier. Man läser dem ibland. Blir förskräckt. Slänger dem ifrån sig.

Är det du som talar genom den tjatige författaren Bull i ”Värmen”?

– Inte jag, nej. Bull Baldini var en jobbig människa att umgås med måste jag säga. Jag var alltid orolig att han skulle dyka upp, orolig för vad han skulle haspla ur sig. Haha. Hm. Huvudpersonen Poul är ju lycklig att dom sitter där dom sitter, utomlands, när dom har sitt samtal för han tycker att det är så pinsamt. Det där går ju inte att prata om, men Bull gör ju det ändå. Han säger allt man inte får säga och som är meningslöst att säga.

Och så blir det några löpsedlar för dig.

– Kanske det, men jag kan inte säga att det finns något att lufta i det där.

Du är extremt känd. Hur lever man med det?

– Ja man tar bort det bara. Det går. Om jag sitter framför teven som jag gjorde häromkvällen och så plötsligt dyker det upp ett inslag om mig i Rapport, då stänger jag av. Direkt. Ja. Jag ser aldrig sånt. Jag är så mån om att försöka behålla min mentala hälsa att jag håller mig borta. Jag var ändå mer än 25 när jag blev känd, och det spelar enorm roll. När allt det där med ”Jack” rasade över mig så var jag ändå förberedd på något underligt sätt. Jag hade väl dagdrömt. Och det gjorde all skillnad.

Ringer vännerna och frågar om du har sagt det du har sagt och så?

– Nej, det gör det inte, och det finns inte så många vänner heller för den delen. Det finns några människor som jag kan vara avspänd tillsammans med och det, det räcker.

Har du kollat fansajterna på nätet som handlar om dig?

– Nej. Men jag har en tjejkompis som brukar göra det och referera och jag säger ”läs inte det där”, men det gör hon, och det är de mest märkliga saker man får höra. Jag tycker att det verkar absurt. Det finns ju riktiga ”Lundell-heads”, och¿ ja, det är märkligt. Det kan ju sluta med att de rotar i ens soptunna. Jag hade problem ett tag i Stockholm, alla sopsäckar var upprivna om och om igen. Jag trodde faktiskt att det var såna garbageologer som var där och rotade, med det visade sig vara några hyperaktiva knarkare som bodde i huset och behövde något att göra på nätterna. Men sopor är ju ett utmärkt ställe att spåra historia på annars, det har det alltid vart. I artistens kökkenmödding, haha.

Vad lockade dig till Österlen en gång i tiden?

– Min andra fru som är från Lund tog mig dit mitt ute i vintern. Vi köpte en gård där. Granngården till den gård jag har nu. Då var ju Österlen lite vildare. Nu börjar det bli ganska stilla.

Vad har fått dig att stanna?

– Det kan man fråga sig. Det är en speciell plats, det finns några sådana i Sverige. Gotland, Skåne, Jämtland. Jag har relationer där, har fått det genom åren. Och när jag är på gården så¿ jag gillar att vänta i tre dagar på att huvudet landar. Jag bor på en så bråkig plats i Stockholm. Och det tar tre dagar. Sedan åker jag omkring i Skåne och i Danmark. Till bilhallarna i Ystad och väljer ut lämpliga fordon till romaner. Provkör en och annan. Research ska göras grundligt om den är angenäm. Heh.

Du skriver i ”Friheten” att intervjuer är desinformation. Vad i allt det här har varit desinformation?

– Det beror på vad man drar gränsen för desinformation. Alla samtal mellan människor är desinformation. Vi tror ju att vi kommunicerar, men det gör vi ju inte. Det är min upplevelse av kommunikation att människor egentligen¿ Men alltså jag har inget emot att det är så. Förr eller senare uppstår kommunikation. Men det tar lång tid.

Paus.

Paus.

– Jag tror inte ens vi vet vad vi pratar om. Och nu ska du skriva ut det. Du får väl parafrasera Milan Kundera då, ”en bra artikel vet mer än dess författare”. Haha.

Ja.

– Och det där är ju något man kan skydda sig bakom när man gör intervjuer. Det kan man ha i bakhuvudet. Att egentligen har jag inte sagt något.