Den politiska biografin är tillbaka

Det är inte bara för att det är valår som de politiska biografierna plötsligt är heta igen.

– Över huvud taget har biografin återkommit, konstaterar Per Gedin, legendarisk förläggare.

Inte mindre än fyra böcker är på gång om den moderate partiledaren Fredrik Reinfeldt. Foto: Kent Hult

– Därför dog hela genren. Inte bara när det handlade om författare, utan när det handlade om folk i största allmänhet. Och inte bara i Sverige, utan internationellt, säger Per Gedin.

Men även om genren nu är tillbaka är Per Gedin relativt pessimistisk inför vilka verk man kan förvänta sig om svenska politiker.

– Samtida politiker är ju rätt tråkiga. Jag har väldigt svårt att se en biografi över Laila Freivalds eller vad heter hon nu, Lena Hjelm-Wallén, säger Per Gedin.

Förläggaren Dan Israel på Leopard förlag gör ungefär samma analys:

– Det är ju dessutom svårt för oss att hitta personer som verkligen kan skriva! Det kommer flera böcker om Palme i år, men det är ofta forskare som skriver. Vi vill ju hellre ha ett journalistiskt perspektiv.

Knut Ståhlberg fick mycket beröm för sin tegelsten om Charles de Gaulle.

– Man kan tänka sig att vi får skriva om utländska politiker i stället, men jag vill nog ändå säga att det finns ett antal svenskar som är värda att skriva om. Herbert Tingsten är en sådan. Han var ju inte politiker, men en politisk personlighet, säger Dan Israel.

Hans eget förlag har ganska nyligen givit ut en biografi över C-H Hermansson, den tidigare kommunistledaren i Sverige.

– Kommersiellt har den gått sådär, kan man säga. Men där hade vi också problemet att C-H är en person med stark integritet. Hans personlighet är svår att fånga.

Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet, och själv författare till en biografi om Birger Sjöberg betitlad ”Skrivaredans” går lite grann emot uppfattningen om att genren har varit satt på undantag.

– Men visst är det så att biografierna kommer nu, mer och mer, efter engelskt och amerikanskt mönster. Dels beror det på personfixeringen, dels på grund av att boken har ryckt upp sig som kulturellt fenomen de senaste åren.

Johan Svedjedal arbetar just nu med en biografi över Carl Jonas Love Almqvist, vilket har fått honom att titta extra noga på genrens gränser.

– Biografin är ju en väldigt bred genre. Man räknar ofta in allt från intervjuböcker till väldigt snabbt gjorda journalistiska jobb till stora mångåriga forskningsinsatser. Och den senare sorten är vi ganska dåliga på i Sverige. Det finns ju ännu ingen stor biografi över Olof Palme. Det är ju oerhört märkligt, säger Johan Svedjedal.

Olle Svenning är socialdemokratisk debattör och ledarskribent på Aftonbladet. Han utkom 2005 med en uppmärksammad biografi om Göran Persson, och ser tre huvudsakliga skäl till varför traditionen att skriva politiska biografier är så svag i Sverige:

1. Anseendet för genren har förstörts av festskrifter som ibland blivit rena hagiografierna, alltså helgonskildringar.

2. Historiker och statsvetare har varit rädda för att visa sig politiserade genom sitt val av objekt.

3. De politiska journalisterna är ofta ytterligt välinformerade – men nästan ingen är beredd att skriva mer än en längre tidningsartikel.

– Det finns en rädsla för metodiken, för att förmågan inte ska räcka till, säger Olle Svenning när Sydsvenskan träffar honom på Aftonbladets, från shoppinggalleria ombyggda, redaktion.

– Dessutom tror jag att en rad ganska läsvärda politiska berättelser för ungefär femton år sedan, som till exempel Kjell-Olof Feldts memoarer, gjorde att politikerna på något sätt förväntades själva skriva sin historia. Man gav dem ett tolkningsföreträde, och bokbranschen såg ju att de dessutom sålde rätt bra, fortsätter Olle Svenning.

Ulla Lindström satt i regeringen en lång period och gav efteråt ut minnesböcker. Det fick politikerna att reagera.

– Hon hade stenograferat under regeringens alla sammanträden, och det var nytt. Hon kunde ju referera stridigheter, person mot person. Hon skrev om statsråd med alkoholproblem och om en ministers självmord, säger Olle Svenning.

Justitieminister Thomas Bodström skrev ganska snart efter sitt tillträde en bok om sitt arbete i regeringen. Om den har ingen i regeringen yppat ett negativt knyst, varför misstanken om att boken hade bred förankring i regeringskretsen bitvis har varit rätt stark.

Olle Svenning tycker att Anders Isaksson genom sina böcker om Per-Albin Hansson gjort ett ”stort forskningsjobb”, medan Christer Isaksson tenderar att drunk- na i sina historier. Björn Elmbrandt har också gjort en del vällovliga biografiverk. Men sedan är det tomt. Även på forskningssidan.

– Jag har gått igenom vad landets statsvetare har skrivit. Och där är det mer som utredningar. Det är sam- och framtidsinriktad forskning, men väldigt lite tillbakablickande. Men det intressanta är att förlagen nu plötsligt är oerhört sugna på biografier. Politiken har ändrats, gestalterna har blivit viktigare. Samtidigt är det få politiker som har den lyskraften att man vill skriva om dem, säger Olle Svenning.

För att skriva sin Perssonbok gjorde han en systematisk inläsning på vad Persson sagt på kongresser från SSU-tiden. Gick igenom riksdagstrycket, kollade EU-nämnden, läste det han hade skrivit.

– Det finns ju ett par böcker han har skrivit med hjälp av spökskrivare. Sedan kunde jag formulera frågor och välja ut intervjupersoner, 62 stycken.

Olle Svenning skrev sedan inte i rak kronologi, utan med bärande teman.

– Och då kommer man inte förbi hans uppväxt. Jag var rätt mycket i Katrineholm och Vingåker.

När fick Persson nys om vad du gjorde?

– Han var här på Aftonbladet på en middag. Då berättade jag det. ”Ska det behövas?”, sa han. Men alla blir ju smickrade när man skriver om dem.

Har han läst den?

– Hans kommentar var: ”Det är en jävla bok, men jag har inte läst den.” Men det har han naturligtvis gjort.

Olle Svenning valde att inte ha Göran Persson som ett av sina 62 intervjuobjekt.

– Då skulle jag fått ett filter eller ett facit. Han skulle kunnat korrigera min bild.

Men är du helt ointresserad av det? Din egen politiska hemvist är ju känd.

– För mig är utgångspunkten en annan. Jag är ju präglad av Erlander, Palme och Carlsson. Jag visste ganska väl hur de tänkte och arbetade. Den traditionen kan jag. Det som gjorde mig nyfiken på Persson var att han kom från ett helt annat håll. Så är jag påverkad så är det väl av jämförelsen med den gamla traditionen. Nu är jag mer av en åskådare än vad jag skulle varit till den gamla politiken.

Olle Svenning vet precis vad han saknar i den svenska bokfloden:

– Trots allt en slutlig Palmebok. Jag vill inte underkänna någons tidigare arbete, men det där riktigt stora, djupa arbetet om Palme är ännu inte gjort.

Anders Ferm, nära medarbetare till Palme, har ofta sagts vara på gång med en stor Palmebok. Men nyligen skrev han en längre artikel om Palme i tidningen Fokus. Mer blir det kanske inte.

Så långt Palme och Persson. Men till höger då? Jodå, rena floden väntar.

”En av oss? – en bok om Fredrik Reinfeldt” kommer ut nu i mars på Fischer förlag. Författare är Mats Wiklund, tidigare medarbetare på DN:s ledarredaktion.

Boken är i det närmaste en intervjubok, där Wiklund har samtalat med en rad människor som finns nära Fredrik Reinfeldt på olika sätt.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som doktorerade med en avhandling om moderatledaren Jarl Hjalmarsson, tv-journalisten Ulf Kristoffersson och frilansjournalisten Anita Kratz är de tre andra Reinfeldtskribenterna.

Anita Kratz projekt är kanske allra mest intressant. Hon har nämligen beslutat sig för att ge ut boken först efter valet.

– Alltså handlar boken om en statsminister eller en förlorare, säger hon.

Under en tid har hon följt med på Fredrik Reinfeldts resor och arbetat tätt intill honom.

– Men jag vill inte sitta med på möten, så att jag måste få texter godkända. Jag vill inte in och kleta på det sättet. Jag vill med på mina villkor.

Är du rädd för uppfattningen att du är moderat för att du skriver den här boken?

– Ja och nej. När jag skrev min bok om Ingvar Carlsson var det många som trodde att jag gjorde det på uppdrag. Men om du frågar om min integritet, alltså vad som händer om jag kommer på något stort under arbetet, skulle jag inte publicera det då? Bra fråga. Jag vet inte svaret. Som frilansande journalist har jag ju en större frihet. Hade jag varit anställd hade jag givetvis publicerat, säger Anita Kratz.

Nyfikenheten på Fredrik Reinfeldt uppstod då hon gjorde en intervju med honom för tidningen Vi.

– Det finns en oräddhet hos honom som är intressant. Och han är fruktansvärt målmedveten.

Att det är trängsel bland Reinfeldt-författarna bekymrar henne inte.

– Så många deckarförfattare det finns plats för. Det kan inte vara något större problem.

Anita Kratz ska ha merparten av sin bok klar före valet. Det är förstås en källa till skrivarångest.

– Men slutraderna blir viktiga, och dem vill jag lämna en tid efter valet. Jag vill följa hur han fixar att bilda regering om det blir så.

De mest intressanta oskrivna politiska biografierna handlar enligt Anita Kratz om Olof Palme – och Maud Olofsson.

– Hon har ju gjort revolution i sitt parti. Det är en historia man borde kasta sig över.