Torbjörn Flygt redo för ny "Karriär"

Torbjörn Flygt ska bara skriva om samtiden. Beslutet gäller både prosa och dramatik.
– Det är svårare eftersom man inte har något facit, säger han. Skriver man om låt säga 1995 vet vi vilka tidsmarkörerna var och hur språket lät. Däremot vet vi i dag inte vad som kommer att hända längre fram.

Torbjörn Flygt går från prosa till dramatik. Foto: Henrik Rosenqvist

– Jag sätter ”Barnvagnen” före ”Kvarteret Korpen” som allmänt betraktas som hans främsta verk. Handlingen i Korpen utspelar sig 1936. Widerberg gjorde den 1963. Samtidsskildringen ”Barnvagnen” spelade han in samma år. Det är en större konstnärlig satsning och utmaning. Tänk att så exakt kunna pricka in tidskänslan. När jag ser den tänker jag alltid – exakt så här måste det ha känts att vara ung då. Widerbergologerna håller inte med mig men det krävs större mod att våga berätta om samtiden än om den tid vi har lagt bakom oss.

Efter framgången med den Augustbelönade romanen ”Underdog”, delvis inspirerad av hans egen uppväxt på 70-talet, skrev Torbjörn Flygt ”Verkan”. Handlingen tilldrar sig i nutid i rättsmiljö i Malmö och i ett välmående villakvarter strax utanför staden där människorna i hög grad värnar om sig själva och sin materiella välfärd.

I ”Karriär” möter publiken fem individer på ett företag som genomgår en marknadsanpassning. Deras framtid är osäker och den tidigare gemenskapen har börjat rämna.

– Jag håller inte på och analyserar varifrån mina olika idéer kommer och hur de utvecklas, säger Torbjörn Flygt. Jag vill helt enkelt inte veta eftersom jag inte tror att det alltid är så bra. Men både ”Verkan” och ”Karriär” hänger ihop med frågan ”vart är vi på väg?”. Om tankarna kring ett visst tema inte försvinner efter ett par år och jag börjar se ett bestämt mönster utvecklar jag ämnet genom att skriva om det.

Uppslaget till ”Karriär” fanns redan innan han skrev ”Verkan”. Människors konkurrensutsatthet upprör honom.

– Marknadsanpassningen har helt gått över styr. Anställda går omkring med en prislapp i pannan och solidariteten har försvunnit.

Ett möte med Dramatiska teaterns chef Anders Lerner ledde fram till beslutet att skriva ”Karriär”. Torbjörn Flygt vill inte kalla sig dramatiker ännu. Det tog honom tre böcker innan han började kalla sig författare och erkände för sig själv att han kunde skriva skönlitteratur. Men teaterintresset är gammalt och ligger honom egentligen varmare om hjärtat än prosan.

Redan på lågstadiet spelade han teater och regisserade små pjäser som fanns i böcker ämnade för veckans roliga timmen. Han var till och med så ivrig att läraren till slut sa att också andra elever måste få komma till och spela.

– När jag blev lite äldre och gick på mellanstadiet började jag skriva egna pjäser. De där i böckerna var väl inte tillräckligt bra.

Han skrev en som utspelade sig efter en flygolycka men när hans rollgestalt skulle vara helt utslagen och Torbjörn Flygt la sig över ett par bänkar blev läraren arg.

– Man fick inte ligga på bänkarna. Det var ett effektivt sätt att ta död på mitt aktiva teaterintresse. Hade jag haft en lärare som begrep att det här var något speciellt borde han ha uppmuntrat mig och gått hem till föräldrarna och berättat om det.

Torbjörn Flygt slutade skriva de små dramerna men fortsatte att gå på teater. Han minns bäst föreställningarna på Stora scenen, till exempel ”Annie Get Your Gun” och ”My Fair Lady”.

– Det gjorde starkt intryck när Elizas pappa sopåkaren kommer in på scenen och sjunger ”Med en gnutta flax”. Det var en verkligt catchy låt.

Föreställningarna på Intiman har inte samma plats i minnet förrän han tillsammans med sin gymnasieklass såg Göran Stangertz Norén-uppsättningar i början på 80-talet.

– De tog mig fullständigt. Och inte bara mig utan folk började för en gångs skull prata med varandra i pausen. Sånt händer nästan aldrig eftersom människor är så rädda.

Ville du aldrig bli skådespelare?

– Jo, det fanns en period när jag funderade på det men sen hörde jag att man inte kunde söka till teaterhögskolan om man var över 25. Senare fick jag veta att det inte stämde. Men min längtan var väl inte så stor eftersom jag inte kollade upp det ordentligt. Nu gör jag litterära så kallade stand ups emellanåt och får utlopp för min önskan att stå i rampljuset.

Resor till Stockholm försöker Torbjörn Flygt planera så att han samtidigt kan se teater främst på Dramaten eller Stockholms stadsteater. Betty Nansen Teatret i Köpenhamn hör också till favoritscenerna. För två år sedan såg han där Peter Langdahls uppsättning av Michael Frayns ”Demokrati” med Lars Bryggman som Willy Brandt.

– Tänk dig en pjäs i tysk 70-talsmiljö som kan göras så fantastiskt lekfull och fantasifull att jag började gråta två gånger. Under applådtacket reste jag och min fru oss upp. Vi kände att vi var tvungna att visa vår uppskattning och respekt för ensemblen. Till vår förvåning var vi de enda som gjorde det. Men här i Malmö händer det alltför ofta att publiken har så himla bråttom att komma ut i garderoben för att få kläderna att man inte applåderar ordentligt. Det är rena oförskämdheten mot ensemblen. Applåderna är publikens sätt att betala tillbaka. Dessutom är publiken en medskapande del i varje föreställning.

Under vårvintern har han sett uppsättningar av både Lars Noréns ”Terminal” och Elfriede Jelineks ”I alperna” på Inkonsts nya teaterscen i Malmö. Det har varit fullsatta salonger med en dominans av unga människor.

– Det är jätteroligt och likadant ser det ut på Teater Terrier. Ju mer teater desto bättre. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör att den unga publiken inte kommer till Intiman och Hipp i samma utsträckning. Om det har något med institutionsprägeln att göra?

Till ”Karriär” hämtade Dramatiska teatern regissören Dennis Sandin från just Teater Terrier. Torbjörn Flygt har följt repetitionsarbetet åtminstone en dag i veckan och hela tiden lärt sig något nytt. Prosan är hans naturliga röst, ett flöde med ett personligt tilltal. Att skriva dramatik innebär något annorlunda.

– När jag arbetar på en roman har jag den allvetande berättarens möjlighet att gå in och genom exempelvis en miljöbeskrivning försätta läsaren i en viss situation. Nu överlåter jag ett slags skelett till regissören och ensemblen som de ska fylla ut och ge liv. Det är fruktansvärt spännande och naturligtvis nervöst.

Då han sitter i salongen och ser repetitionerna upptäcker han att vissa partier eller vissa detaljer måste tolkas på ett bestämt sätt. När repetitionerna började sa han:

– Ni får se mina repliker som förslag.

Men skådespelare har också en yrkesstolthet som gör att de oftast vill arbeta med den förelagda texten och bara i undantagsfall är benägna att ändra.

Att lämna ifrån sig en roman brukar ibland liknas vid att lämna ifrån sig ett barn. Hur är det att lämna ifrån sig en pjäs?

– Det är väl som att lämna barnet till fosterföräldrar. Man kan bara hoppas att de är snälla.