En trollkarl med jackan på

Strax efter klockan tre på tisdagseftermiddagen får vi komma in i den grävande journalisten Janne Josefssons klipp-studio på Sveriges Television i Göteborg. Josefsson har själv flera gånger kallat detta rum för en trollerilåda. Här får hans omdiskuterade tv-reportage sin slutfinish.

När frilansfotografen Joakim Roos och jag går över klipprummets tröskel händer något i sammanhanget komiskt. Janne Josefssons redigerare Kicki Niemi börjar protestera. Hon vill absolut inte förekomma på bild i Sydsvenskan. Detta är en scen som ofta återkommer i Josefssons egna tv-reportage. Scenen tycks signalera att den som inte vill vara med på bild är en hycklare som inte står för vad han eller hon gjort. Janne Josefssons avskyr bristande civilkurage. Frågan är vad klipparen Kicki Niemi döljer?

Både redaktören Lena Laurén och Janne Josefsson kan känna ångest över hur personer framställs i programmen. Foto: Joakim Roos

Om bara några dagar börjar Janne Josefssons nya programserie ”Josefsson”. I sju avsnitt följer reportern upp gamla program. I första delen letar han upp raggaren Sune från Värmland som för över tio år sedan förklarade för tv-tittarna att han var rasist, men som ändå tog sig an och stred för en slovensk flyktingpojkes rätt att få stanna i Sverige.

Josefsson återvänder till Munkfors och träffar den i Värmland nu hemmastadda slovenska pojken. Samtidigt upptäcker Janne Josefsson nya problem. Gemenskapen i det gamla brukssamhället är på väg att vittra sönder. Holländare köper upp villorna för att ha som sommarstugor. Järnbruket har över-tagits av ansiktslöst österrikiskt kapital som inte kan kommunicera med arbetarna på deras eget språk. Polisstationen har stängt. De pensionärer som under hela sina liv har betalat höga skatter får själva åka runt och vakta sin välfärd med ett avsågat hammarskaft, de äter kaviarmackor i skenet från det nattstängda Ica och håller halvsömnig koll på raggarnas Mercedes.

Kort sagt bildar dessa program en hårt vinklad missnöjesartad minihistorik över Sveriges havererade socialpolitik. När man hör programseriens signaturmelodi, Janne Josefssons telefonröst ackompanjerad av murvelromantiskt skrivmaskinsknatter, och ser de övertydligt utmejslade scenerna med bortglömda pensionärer bakom dygnetruntneddragna persienner – då tänker man att nu är höstens val avgjort. Hej då, sossarna.

Jag försöker inte göra ett partipolitiskt statement. Bara, efter att ha förhandstittat på två avsnitt av ”Josefsson”, förmedla den känsla som uppstår när man betraktar konstruktiv mediemakt. Nu jävlar, tänker man, när Janne Josefsson från Sveriges television presenterar sig i luren hos statsminister Göran Perssons dryga presschef.

Men tillbaka till klipprummet i Göteborg. Här står två skrivbordsstolar, en blå och en röd. På väggen hänger affischer för actionfilmer och en pladdrig Woody Allen-komedi. Någonstans bland de fem bildskärmarna göms även Janne Josefssons trolleriverktyg. Vilka är de?

Den här tisdagen redigerar tea-met avsnitt fyra av ”Josefsson”. Kicki Niemi korsklipper rakryggade aristokrater från finare förorter med skäggiga social-fall. Avsnittet heter ”Svensk apartheid och lite kattskit”. Eftersom klassklyftorna i inslaget är karikerade till Jönsson-liganivå börjar jag och fotografen fnissa, vilket Janne Josefsson något stolt redo-visar för sin redaktör Lena Laurén när hon nu kommer in i klippstudion.

Humor är alltså ett trolleri-verktyg. Janne Josefsson vet att humor biter. I journalisten och författaren Stig Hanséns porträttbok ”Janne Josefssons uppdrag” från i fjor säger Josefsson om den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moore:

– Han jobbar med humor, och det är den mest manipulativa kraft man kan jobba med. Man fångar dem som håller med en i grunden, och så sväljer de också det andra.

Den typen av journalistisk satir som Michael Moore sysslar med, och som Janne Josefsson stundtals flirtar med, handlar en del om att yxa till människor till skrattframkallande schabloner. Janne Josefsson förnekar inte tekniken.

– När vi gör den här typen av reportage får människor bli representanter för frågor, de får klä skott. Det kan jag få ångest över, säger han.

Redaktören Lena Laurén:

– Jag kan ha ångest ibland för att vi snubblar omkring på gränsen till karaktärsmord för att kunna skildra en fråga. Där måste man hejda sig, även om det hade blivit bättre tv om vi kunde ha tagit med hela den personens tillkortakommande.

Frågan än vem som avgör vad som är karaktärsmord och vad som är snubblande nära. Enligt Janne Josefsson är den porträtterade, offret, inte alltid bäst på att avgöra den saken.

– Han kanske inte ser sig själv. En som jag har träffat efter ett sänt inslag är moderaten i Solna, Björkman tror jag han heter. Han for ju väldigt illa av val-stugereportaget. Hela hans liv förändrades. Han fick sluta.

– Han säger till mig att det finns en annan sida av honom. Att han har umgåtts med flyktingar i praktiken. Men det tog ju inte jag reda på. Och jag tycker inte det är vår uppgift att göra det.

Tesdrivna, kallar Josefsson sina reportage. Rubriceringen är inte solklar. En tes definieras av Svenska akademin som en ”lärosats som skall bevisas eller försvaras”. Att göra ett tesdrivet reportage innebär kanske att man samlar ihop tillräckligt med konkreta bevis för att slå fast en tendens i samhället.

Josefssons definition är något mindre akademisk.

– Den här journalistiken där uppgift bara står mot uppgift, det är en journalistik som förment står på de svagas sida. Som i praktiken gynnar snackarna, de vältaliga.

– Vad jag menar med tesdrivande är att ta reda på vad som egentligen hände, vad är sanningen bakom att Osmo Vallo dog? Vi går till botten genom att gräva ned oss i obduktionsprotokoll, vi kan använda dold kamera. Det uppfattas då som väldigt svart eller vitt, fyrkantigt och tesdrivande.

Långsam journalistik utan slutsatser, det icke tesdrivna, irriterar honom.

– Det är vad som triggar igång mig. När jag sitter och ser programmen inför förra valet, den oerhört ambitiösa utfrågningen Fichtelius och Dabrowski gör med partiledarna. Jävligt bra gjorda, men va’ fan, de kommer ju ingen vart.

Det tesdrivna reportaget renodlar argument, utelämnar de som talar emot.

– Men driver man en tes ska man ta in det som talar emot den¿ Det är lätt sagt, men jävligt svårt att göra, säger Janne Josefsson.

– Där finns en liten sekt-risk, säger redaktören Lena Laurén. Man är så jävla säker på sin historia att man till slut inte ser de andra argumenten. Någon säger emot. ”Jaja, men han är ju dum i huvudet.” Där måste det komma in en djävulens advokat.

Efter valstugereportaget i ”Uppdrag granskning” där Janne Josefsson och hans ständige arbetspartner, den anonyme faktainsamlaren Lars-Göran Svensson, smygfilmade rasistiska moderater ifrågasatte flera mediekritiker varför inte Josefsson i filmen redovisade vilka frågor de ställde för att få de häpnadsväckande svaren de fick.

– Vem som helst som skulle fått originalbanden hade kunnat säga ”att det här hade varit en rättvisare bild”, eftersom det alltid handlar om sovring. Man ska nog känna trycket att vi i framtiden kan komma att få lämna ut originalmaterial. Det skulle inne-bära att man får disciplinera sig själv och inte säga på band: ”den jävla idioten där, herrejävlar”. Men det kanske ska komma fram det där också.

Sjunde och sista avsnittet i ”Josefsson” blir stenhårt, varnar han. Janne Josefsson ska svara på frågan vad som egentligen hänt med Sverige under de tjugo år han har hängt på våra bakgårdar. Tanken var att Josefsson skulle ställa Göran Persson mot väggen. Men statsministern vägrade. Vad döljer han?

– Programmen kommer inte att välta socialdemokraterna. Men de har haft makten under tiden jag har jobbat, och blir kanske de som drabbas hårdast av granskningen.

Vad skulle du frågat honom?

– Jag intervjuade honom 1998 och frågade om han kunde tänka sig att bo i ett område som Rosengård. Den kunde han mycket väl tänka sig. Nu vet vi vilken typ av boende han har prio-riterat.

– Han beskriver ju att om de förlorar valet så blir det pengarna som bestämmer, vassa armbågar, kapitalet. För mig beskriver han ett samhälle som han just nu förvaltar. Det skulle jag vilja prata om, på ett öppet sätt.

Janne Josefssons arbetsmetod fäller småbovar men missar tolvtaggarna, har en kritiker någon gång påpekat. Att han nu misslyckats med att få audiens hos Göran Persson, samtidigt som han i sin programserie reducerar okända människor till symboler, bekräftar kritiken.

– Jag ser det inte som ett misslyckade. Det är den här typen av kalkyleringar regeringen gör under ett valår. De bjuder in dem som de vet kommer att gagna dem.

Vad ska SVT göra åt det?

– Ja¿ Att låta den ena käka middag och ligga över hos honom¿ Det är ju ett problem¿

Klockan är snart fyra den här tisdagen och Sydsvenskans två avtalade timmar hos Janne Josefsson är på väg att ta slut. Han är bevisligen djupt inne i sina program. Att koppla av från samman--smältningen av ljud och bild säger han vara bland det svåraste som finns. Under delar av intervjun sitter Janne Josefsson med blicken fäst i taket eller golvet. En liten tv-skärm får stå på tills redaktören kommer in i rummet och stänger av den. Sin svarta jacka i canvas behåller Janne Josefsson helst på.

– Det är för att jag har alla mina grejer i den. Nä, nej, jag brukar inte gå med jackan på när jag jobbar, viftar han bort frågan.

Inte riktigt sant. I Stig Hanséns porträttbok görs en poäng av Josefssons jacka. När eleverna på Skurups journalistlinje i boken tar av sig tjocktröjorna sitter före-läsare Josefsson kvar vid katedern med jackan på. I en återblick i första avsnittet av ”Josefsson” syns reportern i svart skeppar-kavaj på slovenska ambassaden, tidigt nittiotal. Tolv år senare i före detta missbrukaren Stefan Hagbergs intima skinnsoffa är jackan fortfarande på.

I Janne Josefssons maktfullkomliga image ingår privilegiet att alltid vara på väg.

Allt fler svenskar känner igen Janne Josefssons svarta jacka. Många blir tillknäppta inför den. Ett problem, säger Josefsson. När jag föreslår att han borde bli utrikeskorrespondent svarar Janne Josefsson på ett sätt som kanske skvallrar om att den mediala uppståndelsen kring honom, hans arbetsmetoder och avslöjanden har blivit lika be-roendeframkallande som orättvisan och hyckleriet i samhället.

– Jag skulle vilja dra till Kina, jag har några idéer. Men jag tycker om att röra om här hemma. Väldigt många bra reportrar gör utrikesgrejer men det blir sällan så kontroversiellt. Man kan acceptera nästan vad som helst utomlands. Men jag vill röra om, och om det ska blir kännbart¿

– Jag tycker det är viktigt att skildra Sverige.