Välviljan som dödar

Peter Fröberg Idling, författare till boken Pol Pots leeende. Foto: Hanna Teleman

– Jag kände det som att reaktionerna på boken handlade om någon annan. Jag hade tänkt att det blir väl som mest tusen plikttecken i DN två veckor efter utgivningsdagen. Så det kändes jättekonstigt när DN slog upp det så stort direkt. Även Svenskan och Sydsvenskan och flera andra gjorde samma sak.

Varför tror du det blev så?

– Jag tror det har att göra med att berättelsen om Pol Pot är så suggestiv. Alltså berättelsen som vi känner den: djungeln som idé för mörkrets hjärta, glasögonmördaren som kommer ut ur djungeln och dödar alla som har glasögon eller pratar franska. Sedan har man Myrdal som är en ikon som många beundrat och här kan alla se att han var riktigt galet ute. Kombinationen av det suggestiva och detta att dra ner Myrdal på jorden, recensionerna handlar ju nästan bara om det. Först berättar de om Pol Pot, sedan om Myrdal, sedan skriver recensenten vad han eller hon tycker om Myrdal respektive Pol Pot och så avslutas det med: ”ja, för övrigt är det en bra bok”.

Men blir du inte misstänksam? Du har skrivit en bok i ett väldigt känsligt ämne, och alla över hela den politiska skalan tycker om den. Ingen, förutom Jan Myrdal, har något att invända. Har du inte tänkt att det är något skumt med det?

– Jag har faktiskt inte tänkt så. Jag har tänkt att det här med att debutera skulle vara som att gå till tandläkaren. Det kommer att göra ont men jag kommer inte att dö. Och sedan kommer man in till tandläkaren och så är det blåsorkester och ballonger. Men det är sant, då borde man kanske bli misstänksam.

– Fast jag tror att många tycker det är skönt att inte behöva stå på den ena eller andra sidan. Bilden av Pol Pot är så svart och vit, och Myrdal är så kategorisk och om man närmar sig två så väldigt kategoriska saker på ett mer öppet sätt så tycker många att det är befriande. Några riktiga nyliberaler har försökt använda boken som ett slags slagträ mot vänstern men det finns ju inte så mycket att ta av i det syftet egentligen.

Peter Fröberg Idling började skriva ”Pol Pots leende” 2004. Han hade i en bokhylla hos en biståndsorganisation i Kambodja hittat boken ”Kambodja mellan två krig” som kommit till under den resa som en svensk delegation med Jan Myrdal i spetsen gjorde genom Kambodja hösten 1978, drygt tre år efter att Pol Pot tagit makten. Den skildrade ett befriat land fyllt av framtidstro och hårt arbetande människor.

I ”Pol Pots leende” följer Fröberg Idling i delegationens spår, skriver Pol Pots och röda khmerernas historia, rannsakar ett grumligt förflutet och söker upp delegationens medlemmar. Hur kunde de inte se vad som pågick runt dem? Hur kunde de inte se alla döda?

När jag läste boken väntade jag länge på att det skulle komma ett fördömande, att du skulle ta tydligt ställning, men det händer aldrig riktigt. Jag tror inte jag läst en bok som är så öppet nyfiken i ett så infekterat sammanhang.

– Jag tycker det är svårt att vara fördömande i efterhand. När jag började skriva tyckte jag att det verkade vara en helt knasig ståndpunkt att stödja röda khmererna. Framförallt efter att jag bott där och sett resultatet av politiken. Men ju mer man närmar sig ett historiskt skeende desto mer komplext blir det. Jag insåg någonstans att om jag varit 25 år gammal 1975 hade jag förmodligen också stått på röda khmerernas sida. Det är ju det som gör det extra intressant, att det fanns en välvilja. Och så blev slutsumman två miljoner döda. Det är svårt att vara tvärsäker på något efter det.

Därför var det lite paradoxalt att Jan Myrdal i Aftonbladet gick i sådan omedelbar försvarsställning. Det verkade faktiskt som om han inte läst boken.

– Jag tror faktiskt att han bara hade läst recensionerna. Han höll tydligen ett föredrag nyligen där han sa att hela debatten kring boken bara är luft. Man undrar ju vilken del han menar. Det är han som skrivit mest. Och det är ju väldigt märkligt när han säger att om Pol Pot fått behålla makten hade Kambodja varit ett bättre land idag. Det är en väldigt konstig sak att säga och det är konstigt att det publiceras. Jag menar vilka folkmord får man förneka i svensk dagspress och vilka får man inte?

Hur ser du egentligen på sjuttiotalsvänsterns skuld och ansvar nu?

– Jag saknar fortfarande tydlighet. Det är så ofta man försvarar kommunismen med att de ville väl. Det är obehagligt för välviljan som dödar är så mycket svårare att förhålla sig till än en hatideologi som nazismen.

Vilken politisk bakgrund kommer du själv ifrån?

– Jag frågade min mamma för några år sedan vad syftet var med min uppfostran, eftersom jag bara läste afrikanska barnsagor och den första sång jag lärde mig var Internationalen. Vad var syftet liksom? Och hon svarade att ”ja, det var väl att du skulle bli en god marxist när du växte upp”. Jag menar, jag är ingen särskilt god marxist idag men det är ändå den miljön som präglat mig.

Peter Fröberg Idling är utbildad jurist men har aldrig arbetat som det. ”Jag bestämde mig efter praktiken sista terminen att jag aldrig mer skulle ha kostym på mig på jobbet. Så tråkigt som jag hade då har jag aldrig haft.” Istället har han jobbat som biståndsarbetare i Kambodja, läst skrivarutbildning på Biskops Arnö, skrivit artiklar och drömt om att bli författare.

Jan Myrdal skrev också: ”Han skriver litterärt. Vilket inte är något beröm.”

– Det tog jag som beröm.

Ja, för du skriver verkligen litterärt.

– Det föll sig ganska naturligt. Många ser ”Pol Pots leende” som ett slags reportagebok vilket jag tycker är helt fel. Jag har närmat mig materialet litterärt och jag tror mycket mer på ett sådant gestaltande. Jag sa lite raljant i en intervju att för mig är journalistik som att stryka plank medan att skriva romaner är som att måla tavlor. Jag menar, det är jättebra att det målas plank, det är kanske viktigare att det målas plank, men jag är mer intresserad av tavlor.

Hur förhåller man sig till det som beskrivningar av den här sortens ohyggligheter ofta mynnar ut i, det vill säga sifferexercis, uppskattningar och spekulationer om dödstal?

– Allt blir så abstrakt när man håller på med siffror. I de individuella mötena med människor som drabbats är det så otroligt svårt att förhålla sig till det. Om man sitter och pratar med någon som berättar att ”vi hade jättelite att äta och min lillebror svullnade upp och sedan dog han och två veckor senare kom de och tog min pappa och sköt honom och sedan fick jag gräva upp maskar för att äta”. Det där står mot siffrorna. Hundratusen döda! Javisst, men det är inte det som är storyn. På ett individuellt plan kan jag knappt greppa en persons tragedi. Hur greppar man då åtta miljoners tragedi?

Peter Fröberg Idling är född 1972. Han pratar ganska tyst och urskuldar sig för att han inte ger tillräckligt bra svar. Han har på sig ett kinesiskt halssmycke köpt i Kambodja, det ser ut som ett mynt och ska ge tur. Bakom honom på väggen sitter en kopia av Guernica.

– När jag var tjugo försökte jag skriva en roman som blev jättedålig, den havererade verkligen på nolltid. Men jag minns att jag tänkte att det gör ingenting för jag har det i mig, jag skulle lätt ha en färdig roman innan jag var trettio i alla fall. Plötsligt var jag trettio och hade knappt skrivit en rad sedan dess. Då insåg jag att om det ska bli någ ot måste jag välja bort saker, jag måste välja att skriva.

Så hur arbetar du rent praktiskt?

– Jag skriver bara på morgonen, på tal om myten att man kan sitta och dricka rödvin och skriva hela natten. Jag sätter klockan på sju, börjar skriva tio över sju och skriver till klockan tolv.

Vem var det som sa att alla begåvade författare skriver på morgonen?

– Jag tror Ivar Lo-Johansson sagt något sådant, att alla riktiga författare skriver på morgonen.

Man måste ha yrkesdisciplin?

– Jag tror att man måste det för oftast är det ju så jävla tråkigt, man är ensam och man vet inte om det ska bli något. Man måste vara envis, bara fortsätta, för det är så mycket text som går bort också, vissa dagar sitter man bara och skriver sånt som ändå kommer att skäras bort och det kan kännas helt meningslöst men det måste göras.

Det var väl också Ivar Lo som hade sitt arbetsrum i en annan lägenhet i samma trappa som han bodde i. Han tog på sig rocken samma tid varje morgon, låste dörren och gick till jobbet, i samma trappa.

– Det vore otroligt skönt, jag har inte de ekonomiska resurserna än men det skulle vara väldigt skönt att ha ett ställe att gå till.

Men att börja klockan sju låter väldigt tidigt?

– Ja, men det är något med när man precis vaknar och kliver ur drömmen, man är väldigt ostörd av en massa andra tankar och måsten. Det blir mycket bättre när man skriver då.