61 år gammal ger Jacques Werup ut sina memoarer

Jacques Werup säger sitt namn med ett tjockt och kraftigt och äktmalmöitiskt sch-ljud.

Avsiktligt, kan man kanske tänka sig. En avmärkvärdisering.

Foto: Johanna Wallin

Men dagen är vanlig i alla fall. En lördagmorgon i Ystad, ännu inte sommarvarmt. Jacques Werup har i benyttjande av sitt sociala geni snabbt och kostnadsfritt bjudit in oss till Hotell Continentals helt tomma matsal. Vi får juice och te från den nästan avdukade frukostbuffén.

– Här kan man sitta i fred, säger han samtidigt som en paradorkester drar förbi utanför, följd av ett skramlande turisttåg med små öppna vagnar.

Det sitter en docka i naturlig storlek vid pianot, och Jacques Werup låter blicken dröja vid den, ser ut att vara på väg att säga något, låter för ovanlighetens skull bli.

Vi talar om boken i stället, om ”Levande tillsammans” som kommer ut i slutet av augusti månad, en memoarbok sammanhållen av berättelsen om en turné med Lill Lindfors och några av jazzens främsta.

Varför memoarer nu? Du ska väl inte dö?

– Jag har ingen särskilt bra hälsa. Det är ju nån gång mellan sextio och sjuttio som det kan gå åt pipan. Det är en farlig ålder. Så det är klart att den här boken kanske vädrar en sorts melankoli.

Memoargenren är svår att förnya. Hur tänkte du kring det?

– Memoargenren är för mig snudd på att... sitta till häst. Va? Iklädd högtidsdräkt! Det är något väldigt postumt unket över hela genren. Därför har den här fonden av turnéberättelsen en funktion. Man kommer ju undan en bit av pretentionen med det upplägget, och kronologins förbannelse. Det är så förbannat tråkigt med kronologisk redovisning av en biografi. Vad är det Brodsky har sagt, så väldigt bra, vänta ska du få höra... ”Bli aldrig din egen självbiografis gisslan”.

Visst, men jag kan inte släppa det här med att du bara är sextioett. Kom igen, min pappa är också född 1945! Han är ju i sin krafts dagar. Du kommer att behöva skriva en memoar till om tjugo år.

– Jo, men det är ingen TT-nyhet att en man i sextioårsåldern har krämpor. Den krympande tiden är närvarande. Jag har blivit medveten om det. Jag kan citera mig själv lite grann. Det fanns en tid när jag var väldigt stark och ung och duktig, och skrev om den undergång som inte rådde i mitt liv. Mina temata hinner i fatt.

Vad kan du säga mer om boken? Det är inte omöjligt att associera till Bodil Malmsten. En berättelse som skenbart handlar om något annat.

– Intressant! Det jag känner starkt för egen del är att jag har haft större omsorg om språket än tidigare. Jag tror man kan ana det. Att jag har bråkat. Använt rödpenna.

Hur skriver du?

– Med åren är det mer strykande än skrivande. En ökande självkritik. Jag var lite god vän med Bengt Holmqvist, den store kritikern. Någon gång mot slutet av sitt liv tog han mig i örat och sa ”Jacques, nu måste du tänka på att du har ett ansvar. Nu är det du som är i den generationen, som yngre människor ska läsa. De ska se dig. De ska se att du vårdar ditt språk.”

Är det alltså skillnad mot hur du skrev på sjuttiotalet?

– Javisst. Tidigare har det varit viktigare för mig att vara intuitiv och direkt och levande, men med tiden plågas jag mer och mer, direkt fysiskt, av dåligt språk. Dåliga medier. Dåliga författare som inte kan hantera ett vanligt jävla pronomen.

Du skildrar en papparelation som är rätt komplicerad, även om du verkar ha gillat din pappa. Varför tycks ingen enda författare ha en vettig papparelation?

– För att livet inte är sånt! Man kan inte skiljas från en pappa man gillade. Nu är det ju separation det handlar om. Man måste hitta bristerna och svackorna för att kunna separera. Det är en metod för att hantera livet. Hantera kärlek. Att se relationernas brister, att komplicera dem. För vi ska ju skiljas.

Hur har ditt föräldrahem präglat dig?

– Jag hade ett så gott hem att jag har fått lida för det när det har gått bra. Jag har känt skuld. Jag har vetat att jag hade det bra från början, och där grundlades en sorts psykologisk modell. Jag har varit beredd att be om ursäkt för ganska mycket.

”Den ofullbordade himlen” som sedan blev filmen ”Så vit som en snö” handlar också om en papparelation.

– Jan Troell frågade mig om jag ville skriva manus till en berättelse han gick och bar på. Då tackade jag nej. Jag gillar inte flygmaskiner. Och så bad han mig igen. Jag hade en egen dotter som var liten då, och där fanns något, där fanns en berättelse som intresserade mig. Och filmen är så fin att det är ett kvinnoporträtt i svensk filmhistoria som kommer att leva i all framtid.

Du är musiker och poet och prosaist. Vad är du helst?

– Måste man välja?

Nej. Men mångsysslare är ett fult ord för en del.

– Jag har några titlar kvar som jag vill göra. Jag har ett stort diktmanus på gång, som jag har hållit på med i sex-sju-åtta år. Det har vuxit och krympt och återigen vuxit. Det vill jag se färdigt. Eventuellt har jag också någon sorts prosahistoria som jag har gått och grunnat på i många år. Egentligen handlar den om poetens verksamhet på scenen. Och den här dubbla verksamheten har alltid följt mig.

Hur tar det sig uttryck?

– I förändringar, ständiga förändringar. ”Hundra dikter” som kom ut förra året är klar och redig och renodlad. Där har jag varit stramare mot mig själv än någonsin tidigare. Där har fallit bort mycket som har gett luft och tydlighet åt annat. Åt vem jag är som poet. Den boken har ändrat både kritikers och läsares syn på mig.

Du har en gång sagt att du har en ovanlig talang för konstnärligt koppleri. Hur då?

– Ja, det är rätt. Jag har ju alltid roat mig med att arbeta med andra. Jag är väl en rätt enslig typ egentligen, och därför har de konstnärliga samarbetena också varit en social ventil, ett socialt ”raison d’être”. Det är en fantastisk genväg till kontakt.

Någon har sagt att du är ett socialt geni. Är det så?

– Det är det väl jag som har sagt!

Kanske det. Stämmer det?

– Den som har sagt det är någon som inte känner mig. Det vill säga jag! För jag är ju socialt hämmad. Jag har lättast att umgås med folk jag arbetar med.

För då finns en given slutpunkt?

– Just det! Just det. Jag känner igen det från kolleger i branschen. Vi är handikappade. Vi roar oss bäst med varandra. Och så ska vi alltid vidare.

Förbrukar du människor?

– Ousch. Ah, jo. Det är nog vissa som har varit sura på mig. Men herregud, är du verksam professionellt i mitt skrå är du ju frilansare. I det ordet ligger det att man måste pröva nytt, gå vidare. Man måste lära sig separationen.

Vilka är konstanterna i ditt liv?

– Jag har haft samma familj i 25 år. På det planet har jag ju varit lyckligt lottad. Den tryggheten är konstant, och den ger mig frihet på andra plan. Om det är nånting som har gjort mig till en rimligt lycklig människa så är det ju den basen.

Du pratar gärna om separation, och du praktiserar det. Du börjar skriva om din medelklass, tills din medelklass kramar dig. Och sen drar du.

– Ja.

Och så skriver du boken ”Hemstaden” om Malmö. Och sen drar du.

– Jo. Jo. När det blev kvävande kärleksfullt på Österlen flyttade vi till Paris. Jag har nog åren igenom haft en viss integritet därför att jag har stuckit min väg. Jag har känt när det börjar brännas. När det kostat för mycket. Det är konstnärens tillgång och dilemma, detta att man inte vågar leva fullt ut.

Du använder mycket av dig själv. Författare som gör det måste ha något att skriva om. Påverkar det dina livsval?

– Ja. Vad som absolut ändrade de förutsättningarna var barnen.

Men du skriver inte mycket om dina barn.

– Det handlar om integritet. Jag sköter mitt, och barnen ska få ha sitt.

”Den som skriver dikter i Skåne skriver dikter i världen”, har du och Lasse Söderberg en gång skrivit i en gemensam text. Hur ser du i dag på din ”tvåspråkighet”, din närhet till Frankrike?

– Jag har alltid känt mig besläktad med den kosmopolitism som sedan 1800-talet har besjälat skånska diktare. Då menar jag naturligtvis Ola Hansson, Hjalmar Gullberg och Anders Österling. Österling var en av våra finaste översättare av europeisk poesi. Det är med den sortens intellektuella gestalter jag har samsats. Inte med dem som har ett lokalpatriotiskt perspektiv.

Men Gabriel Jönsson då? Han talar kärleksfullt om provinsen och hemmet, precis som du.

– Men han var briljant för att han så envetet höll sig till sitt lilla stycke! Det var en sorts mani, vilket alltid är intressantare än blask.

Finns det en konflikt i att vara internationell och provinsiell?

– Ingen svårlöst konflikt. Jag har aldrig känt det som om det funnits några gränser här i Skåne.

Du har just fått samfundet De Nios stora pris. En kvarts miljon.

– Jag har alltid värdesatt pengarna högre än äran. Ära är ett ord som får mig att rysa lite grann. Det finns bara ett värre ord, och det är ”hjältar”, men det här priset... det är lite annorlunda. Nu får man faktiskt strama upp sig, så att man inte stramar upp sig för mycket. Nu får man inte vara rädd att fortsätta vara levande. Blotta bristerna.

Jaha, men pengarna, om nu de är viktigare än äran? Vad gör du med tvåhundrafemtio oväntade tusenlappar?

– Jag har en familj och ett liv. Det underlättar vardagen ett tag. Jag är ingen konsumist. Som frilans får man den frågan ibland, hur orkar du, hur vågar du. Och det kan vara knepigt fortfarande. Det är så. Men jag sticker inte under stol med att säga att jag är glad för priset. Det är ett erkännande, och jag tror att det har med ”Hundra dikter” att göra. Det var precis som om många på allvar upptäckte vad där fanns för någonting. Det kan ha att göra med att jag har släppt ur mig saker ganska vildsint, utan att sålla agnarna från vetet. ”Hundra dikter” är strängt komponerad. Det lönar sig att vara sträng.

Säg något om din metodik.

– Varje dag behöver jag två timmar som är bara för mig själv. Det är mina två timmar. Jag har ett kontor. Jag kan sitta och vända papperslappar eller klottra eller lyssna på musik eller vad som helst. De två timmarna är för reflektion. Sällan skriver jag. Men när det rinner till kan jag sitta på dagar och kvällar, och då är jag inne i någonting. Jag har inga bestämda tider, men de där förmiddagstimmarna, då prövas idéerna.

Vad läser du nu?

– Håkan Sandells senaste. Den är ett raketlyft i hans karriär. Han är en bra poet. Jag återkommer ständigt till Brodsky. Jag återkommer ständigt till Milosz. Och jag slås ständigt av hur bra författare som har fått Nobelpriset de senaste femton åren. Jag har inte alltid varit överens med Horace Engdahl, men sedan han kom har prisen varit bra.

Har du ett stort eget bibliotek?

– Jag har lärt mig separationen där också. Det blir för mycket annars. Men jag är väldigt glad för de böcker jag har. För i min ålder läser jag också om en del. Och det är en märklig upplevelse! Jag begriper inte att poesin är en så smal genre. Den är ju absolut gjord för vår tid. Det korta ekonomiska uttrycket. Compact living. Kompakt livsöde. På två minuter, på en minut, ett liv.

”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.” Det är dina ord.

– Ja, från slutet av sjuttiotalet. Efter en separation. De kom i flykten.

Man ser dem ofta i dödsannonser.

– Ja. Poesins värde finns i existentiell kris. Också glädje, men mera i kris. Jag använder själv poeter på det sättet. Riktiga poeter ljuger inte om svärta. Och det är trevligt med en sån oneliner i bagaget. Eller... en two-liner, rättare sagt. Ernst-Hugo ringde mig när han hade läst det.

Järegård?

– Naturligtvis. Han sa så här: ”Detta, Jacques, tycker jag är stor konst”. Jag trodde att han drev med mig. Men det förstod jag sedan, att det gjorde han inte. Det gjorde han absolut inte, Ernst-Hugo.