Ranelid har hittat sitt paradis

ÖSTERLEN. Björn Ranelid kallar det Paradiset. Och ett slags dödsrike är det allt, allt är idel skönhet och inga nutidsmarkörer finns tills vi får syn på en safirblå Jaguar, nummerplåten stavar Ranelid i versaler.

Huset är hänförande. Små verandor överallt, en damm och äppellunden som sträcker ut sig nedanför våra fötter, den smala strandremsan nedanför den. Vi sätter oss på verandan framför huset i den vita trädgårdsmöbeln. Margareta, Björns hustru ställer fram grädde, jordgubbar och kaffe och kakorna jag hade med som present. Men vi är hemma hos Björn Ranelid så självklart finns det två sidor av saken. Ett samvete knackar på.

– Jag har det bara till låns, säger han ursäktande. Egendomen ska skrivas på Margareta och det har inte med skatt att göra. Men naturen tillhör ingen.

Björn Ranelid har haft tinnitus sedan femårsåldern. Allt jag gör är för att övervinna ljudet i huvudet, säger han.

– Det skulle vara dyrare att köpa en ny Volvo!

– Vi har inte haft en formell invigning, men vi kommer nog senare döpa det till Paradiset, fyller Margareta i, som också är Björns stylist. Något som inte märks så mycket idag, när han tar emot i minimala jeansshorts, bar överkropp och gympaskor.

Det finns mycket att säga om Björn Ranelid och hans utseende. Efter Linda Skugges kända sågning i Expressen av boken Kvinnan är det första könet (2003) då hon anförde Björn Ranelids påstådda yttre egenskaper, rakade underarmar och läppglans, som argument för hans uselhet och dåliga kvinnosyn, kan kvällspressen inte få nog av Björn Ranelid.

– Vad vill de mig? frågar Björn Ranelid med brinnande blick. Varför är jag så provocerande?

Du kanske ställer dig skottlinjen?

– Nej, jag ställer mig inte med avsikt och medvetet i den mediala skottlinjen, men vissa påståenden som jag sagt och skrivit har blivit oerhört uppmärksammade i media.

Men du bjuder ju in pressen för hemma hos-reportage och du ställde upp som fotomodell för klädkedjan MQ:s reklamkampanj, är det inte att be om offentlighet?

– Jag vet inte, jag vill föra fram mitt språk. Mina två krav när det gällde MQ var att de inte skulle sminka mig och att ett specifikt citat ur min bok skulle stå tryckt på planscherna.

– Men jag har fått nog, jag har slutat prenumerera på någon tidning och ser knappt på tv.

I självbiografin ”Till alla människor på himlen och på jorden” (1999) beskrivs hur lille Björn får sin gåva, sitt språk från Gud. Jag frågar honom om det är så.

– Ja, det är Guds röst jag återger.

Vad menar du med det?

– Du vet, ibland kan man inte redovisa hur det går till när någon konstnär kommunicerar genom honom. Jag lyssnar ofta på predikanterna. När jag var barn hörde jag församlingen tala i tungor. Mina föräldrar var med i Elimkyrkan, och jag brukade följa med mamma och hörde hur de läste bibeln, använde mig av det där. Gud pratade i den texten. Jag lärde mig med tiden tala och läsa så.

Björn Ranelid har hittat sitt paradis på Österlen. Foto: Åsa Sjöström

I böckerna är Gud ständigt närvarande. Det är den kristna Guden vi pratar om, den som följde med de emigranter som åkte från Sverige till Amerika i slutet av 1800-talet. Om detta handlar Björn Ranelids senaste bok som kommer nu i september. Som vanligt är det en historia som hyllar familjen och barnen, och även språktekniskt har berättandet något gudsaktigt över sig. Berättarjaget är som alltid i hans böcker allmänvetande, i monolog, en enda röst som hela person-galleriet talar genom.

Du brukar få kritik för att dina böcker är monotona, din röst hörs genom alla karaktärerna, de snuvas lite på sin egen.

– Men min röst är unik! Man måste bryta mot illusionen, när man skriver en bok, om att det är en snickare som talar, när det ju är författaren som skriver något. Jag vill förmedla mina karaktärers tankar med ett annat ord än de själva tänker, författaren är ju en och samma.

– Jag vill inte underskatta läsaren, det är en röst och inte en verklighet. Och jag har många stämmor på min orgel. Det fungerar bra att rösterna går genom mig. Jag strävar efter att vara unik. Jag doppar tummen i svärta och trycker den mot det vita pappret, DNA. Det blir en genetisk kod. Jag vill ta DNA-prov på mina upplevelser, skriv det!

Och hans litteratur är nog mer biologisk än vad man kan tro. Resultatet av den skallfraktur han fick som femårig pojke på en lekplats i Malmö blev kronisk tinnitus och i tidiga tonåren skulle han få en ovanlig läppsjukdom som gjorde att hans läppar växte, något han har opererats för otaliga gånger.

– Allt jag gör är för att övervinna ljudet i huvudet. Jag försöker distrahera mig själv, när jag pratar också, försöker tänka att det är en radio som man kopplar bort. Det förändrade mitt liv och gjorde att jag aldrig blev som alla andra. Det är därför jag idrottar också, det har skapat en känslighet, jag kan inte sitta och dricka och röka som klichébilden av en författare gör. Jag måste ta hand om min kropp.

Vi kommer in på författarrollen. Björn Ranelid har teorier om murvlar och författare som är avundsjuka på honom. Han nämner Linda Skugge, men också andra Expressenmedarbetare som har försökt sätta dit honom otaliga gånger. Han frågar återigen varför det är han och inte säg, Klas Östergren? Han kan känna sig motarbetad av medierna och berättar upprört hur kultureliten gång på gång utesluter honom. När han vann Augustpriset var det nästan ingen som skrev om det, berättar han.

– Men jag får tusen mejl, brev från folk som skriver att något jag gjort betytt något för dem.

Han tar fram en hel bunt med olika mejl som jag får läsa, somliga väldigt rörande, positiva.

Har du gjort en klassresa?

– Ja, på många sätt är jag en arbetarförfattare, om man ser till motiv och teman i mina böcker. Min pappa började arbeta som reklamtecknare. Han blev sedan typograf och målade på sin lediga tid. Mamma stod i köttaffär från det att hon blivit fyrtio år. Vi bodde många år under min barndom fem personer i två rum och kök på Ellstorp i Malmö. Jag har inte fått någonting gratis som författare.

Från mitt tjugonde år till det trettiofjärde skrev jag så gott som varje dag för att erövra en stil och ett språk. Min startsträcka var således lång innan jag debuterade med romanen ”Den överlevande trädgårdsmästaren” 1983. Då var jag 34 och hade bildat familj för andra gången och undervisat i filosofi, svenska och religion i åtta år. Jag sände mitt första manuskript till Lars Ahlin och Olof Lagercrantz vilka rekommenderade utgivning av texten.

Fast han inte skulle erkänna det själv har han fler beröringspunkter med Linda Skugge än man kan tro, båda är inte direkt omhuldade av kulturetablissemanget och båda vurmar för en kd-liknade syn på familjen. Att barnen är viktigast av allt kan båda skriva under på.

– Barnen är mänsklighetens framtid. De är soldater i världens största armé, men de har endast sina hjärtan som vapen. De syr våra brandsegel innan vi hoppar, har jag skrivit. Vi kränker och berövar många barn deras framtider. Vuxna människor beter sig ofta skamligt mot barn. Alla krig borde genast förbjudas med tanke på barnen.

Är du feminist?

– Jag är inte anhängare av extrema former av feminism, men jag bejakar och är beredd att slåss och verka för att kvinnor och flickor alltid behandlas med respekt och värdighet inom yrkes- och familjeliv.

Hur ser du på familjen?

– Ingen kan ersätta mannen och kvinnan som givare av liv till barn. Om kvinnan säger nej till mannens säd i cirka sextio år dör mänskligheten ut. Kärleken är världens första och största atombomb. Passion, erotik och kärlek är världens viktigaste handlingar, inte pengar. Kvinnan är min passion.

Efter att vi pratat i flera timmar har solen nästan övergått helt i skugga vid dammen där vi sitter. Björn Ranelid frågar om jag vill plocka körsbär från körsbärsträden som finns längst ner i äppellunden. Vi går dit, han berättar att han joggar här i gångarna nästan varje dag. Han visar mig den lilla stranden.

– Jag är lycklig här. Österlen skänker mig kraft, skönhet, vila och inspiration. Tänk att jag och Margareta kan springa och vandra i vår egen äppellund ner till vår egen strandtomt. Det är sanslöst.