Kepel ger Europa två val

– Förlåt mig. Efter-lunch-perioden är inte min starkaste tid på dagen, säger han och viftar bort ett imaginärt dammkorn från de välpressade kostymbyxorna.

Fransmannen Kepel, en av världens främsta islamologer, är på besök i Stockholm för att prata om sin senaste bok, ”Kampen om islam”. Han tar emot i den franska ambassadens residens. Ett stenkast bort ligger Karlaplan. Men detta är fransk mark. Tunga gardiner vid fönstren, en svart flygel i ena hörnet och en barsk Jean-Baptiste Bernadotte som tittar ned från en stor målning på väggen.

– Frankrike är ganska bra på integration, säger Kepel likt en tvättäkta ambassadör.

En del förortskids i Paris skulle nog gapskratta åt påståendet. Gilles Kepel svarar innan jag hinner ställa följdfrågan.

– Visst, vi hade upploppen förra året. Men till skillnad från amerikanska medier som Fox News – och många andra också för den delen – tror jag inte att de hade ett dugg med islamism att göra.

Oroligheterna i Paris förorter startade den 27 oktober, spred sig snabbt till andra franska städer och klingade inte av förrän i mitten av november, 2500 omhändertaganden och oräkneliga bilbränder senare.

Gilles Kepel medger att integrationen är långt ifrån fulländad. Människor med utländsk bakgrund, däribland Frankrikes två miljoner muslimer, är underrepresenterade på den franska arbetsmarknaden och de sociala och ekonomiska klyftorna växer.

Men han varnar för att göra utanförskapet och dess följder till en fråga om islam.

– Upploppen var mest ett socialt fenomen sprunget ur xenofobi och ungdomars frustration över att uteslutas från arbetsmarknaden. Det viktiga är att det handlade om människor som ville ha tillgång till samhället, inte stöta det från sig.

I sin senaste bok driver Kepel tesen att problemen i Mellanöstern håller på att landa i knäet på Europas ledare. Kampen om islam kommer inte att stå i Bagdad eller Kabul, eller ens i Riyad, utan i Europas förorter.

Bomberna i Madrid 2004 och i London förra året är de senaste bevisen på detta, säger han.

– Vi har två valmöjligheter. Antingen fokuserar vi på olikheterna och släpper taget om de muslimska grupperna. Då får vi ett samhälle bestående av isolerade grupper som lever parallellt och där skillnaderna är viktigare än gemenskapen.

– Eller så skapar vi förutsättningar för våra muslimska medborgare att identifiera sig med den europeiska kulturen, och gör så att de känner sig delaktiga och kan vara med och berika samhället.

Ett viktigt steg mot det senare är att inse att striden inte står mellan väst och islam, utan inom islam, hävdar Kepel. I stort handlar det om två begrepp: jihad (drivkraften bakom spridandet av islam) och fitna (uppror, krig inom islam). Jihad överbryggar interna spänningar och projicerar dem utåt medan fitna underminerar det muslimska samhället inifrån.

Efter attentaten i USA den 11 september 2001 råder nu fitna i den muslimska världen. Konflikten står mellan ett relativt fåtal militanta extremister och den stora majoriteten fredliga muslimer.

– Efter USA:s misslyckande i Afghanistan och fiaskot i Irak har extremisterna fått ett starkare fotfäste, säger han.

”Kriget mot terrorn” har placerat Europas 20 miljoner muslimer i ett skruvstäd – mellan främlingsfientliga krafter som slår brett mot islam som sådan, och extrema islamister som försöker rekrytera nya jihadister bland socialt utsatta ungdomar i Europas förorter.

– Nu rasar debatten för fullt i Europa om hur vi ska integrera våra muslimska medborgare i samhället, säger han.

Boken ”Kampen om islam” handlar mycket om Europas oförmåga att hantera sin befolkning med rötter i muslimska länder. Och som allting som är riktigt franskt innehåller den en god portion kritik mot Storbritannien.

Gilles Kepel rätar på sig i fåtöljen och förklarar att allsköns islamiska extremister fann en tillflyktsort i det han kallar ”Londonistan” under 90-talets slut.

– De fick politisk asyl så länge de lovade att inte omsätta sina extrema ideologier i praktiken. För britterna var det viktigt att förstärka olika specifika identiteter.

Detta skapade ett enkelt system. Men den breda förankringen försvann, förklarar Kepel.

– Regeringen behövde inte lägga en massa pengar på att integrera på ett individuellt plan, utan kunde hantera de olika grupperna genom deras religiösa ledare. Representationen blev institutionaliserad, och det skapade en fragmentarisering.

Väckarklockan för den brittiska underrättelsetjänsten ringde på allvar i mars 2004, då man hittade stora lager av nitrat och kalium i en förort till London, avsedda att användas för att tillverka sprängmedel. Först då insåg man de extremistiska idéernas förmåga att slå rot bland den underprivilegierade muslimska befolkningen.

Under 90-talet gjorde Frankrike (givetvis) precis tvärtom, hävdar Gilles Kepel.

– Vi vägrade radikala islamister uppehållstillstånd, just för att hindra dem från att komma i kontakt med vår muslimska befolkning. Det är en av förklaringarna till att Frankrike inte har drabbats av ett enda islamistiskt terrordåd sedan den 11 september 2001, säger han.

En majoritet av dagens unga europeiska muslimer är födda i Europa, har gått i skolan där, talar något europeiskt språk och är väl förtrogna med europeisk kultur. Det är dem striden handlar om, menar Kepel, där de just nu befinner sig – mitt emellan sitt ursprung och framtiden.

I en positiv framtidsvision kommer de att bära fram det moderna och mer integrerade samhället, skriver Kepel i sin bok.

– De utbildar sig, får jobb, klättrar på den sociala stegen och tar avstånd från extremism. I förlängningen blir de förebilder för människor i sina föräldrars hemländer, säger han.

Med tanke på de senaste årens utveckling kan framtiden tyckas dyster.

– Det finns dock en del goda exempel på den positiva kraften bland Europas moderata muslimer, säger Gilles Kepel, som ingick i den kommitté som låg bakom förbudet mot religiösa symboler i franska grundskolor härom året.

– Det blev ”ett himla liv” när förslaget kom, säger han. Framför allt från flera radikala muslimska organisationer.

När debatten rasade som hårdast blev två franska journalister kidnappade av extremister i Irak, som hotade att halshugga dem om inte slöjförbudet upphävdes.

– Det väckte våldsamma reaktioner bland franska muslimer – mot kidnapparna. Till slut tvingades de radikala organisationerna att avstå från att driva frågan vidare.

Sedermera släpptes journalisterna och numera är slöjdebatten helt död i Frankrike, hävdar Gilles Kepel.

– Ingen talar om det längre.

Hans andra goda exempel handlar om kändisar.

– Vilka är de två mest populära personerna i Frankrike i dag? frågar han retoriskt.

Ingen aning.

– Den ene är fotbollsspelare.

Aha, Thierry Henry?

– Nej! Zinedine Zidane såklart.

Du menar den före detta fotbollsspelaren.

– Okej, den mest populäre före detta fotbollsspelaren i Frankrike. Poängen är att han är av algeriskt ursprung och växte upp i de fattiga delarna av Marseille.

Vem är den andra populära personen?

– Skådespelaren Jamel Debbouze. Han kommer från Marocko. Alltså, två personer med nordafrikanskt ursprung som det franska folket har tagit till sina hjärtan. Det säger en del om den potential som faktiskt finns.

Vilket är det bästa sättet att frigöra reformkrafterna hos Europas unga muslimer?

– Sociala reformer, rejäla och breda satsningar på gräsrotsnivå. Bryta isoleringen, öka möjligheterna för social mobilitet och se till att framför allt ungdomarna ges bättre möjligheter att komma in i samhället.

I valet här i Sverige nyligen gick partiet Sverigedemokraterna framåt med¿

– Ja, jag vet. Vi har en liknande situation i Frankrike med partier som Front National, fast värre.

Att satsa på integration av muslimer verkar inte vara en fråga som särskilt många politiker vågar driva för att vinner väljare i dagens Europa?

– Det är sant. Men då får man se till att göra de satsningarna efter valet i stället. För de måste göras. Vi har helt enkelt inget val.