Att skriva är att falla fritt

Är du det nu då?

– Nej, det vore alltför trist!

Foto: Karl Melander

– Ja. Man har anlag i början. Även för originalitet. Men man måste arbeta för den. Den finns inte per automatik. Det finns en övertro på att ett nytt ansikte kommer med något nytt. Jag började som purung författare och skrev som mest konventionellt då.

Nu får du Sydsvenskans kulturpris. Tycker du att beskrivningen av ditt arbete är rätt i motiveringen?

– Värdeorden kan jag inte säga något om förstås, men spännvidden ni talar om tycker jag om att höra.

Man kan tänka sig att en och annan som läser detta ännu inte har läst dig – men nu vill göra det. Hur tycker du att man ska närma sig ditt författarskap?

– Som en het grötskål. Haha. Jag går i några genrer: Den skånska samtidshistorien till exempel. Svensk samtidshistoria egentligen, men den utspelas mest i Malmö och Lund. Trilogin som började med ”Värme” och sedan följdes upp med ”Korta och långa kapitel” och avslutades med ”En simtur i sundet” är en berättelse om Sverige mellan 1948 och och 1999. Den kan man läsa. En romanbiografi om Byron var mitt första försök till levnadsteckning. Sedan har jag skrivit sagor, dystopier, fast inte fantasy. Gillar man saga i gammal europeisk tradition kan man läsa ”Parsifal” och ”Norra Europa”.

Varför skriver du?

– Det finns ingen klok eller rationell anledning. Jag läser Virginia Woolfs ”Ett eget rum” just nu, och där betonar hon att folk skriver på eget uppdrag. Ingen ber om de där texterna. De flesta vill inte ha dem. Få är intresserade av att betala för dem. Men man skriver ändå, eftersom man brukar skriva, och man kan inte räkna med att det blir något. Inte att det blir klart. Inte att det blir antaget. Inte att det säljs. Det handlar om att våga det fria fallet som... är att leva.

Vad vill du uppnå? Lära dig?

– Många människor längtar efter att skriva. Och inte bara för att berätta för andra, utan berätta för sig själv. Det är en stor del av författandet. Ja, vad lär jag mig? Jag gör upptäckter av sådant som jag redan tror att jag vet. Att skriva om samtiden så att den verkar autentisk betyder att man tjuvlyssnar och smygtittar. Om man ser en författare med stora öron pågår arbete. Faktainlärning kan vara användbart och kul. Men den är ingen särskild bonus i arbetet.

Så var finns den?

– I skrivandets självbelöning. Hamsuns fru upptäckte att det var hans enda lycka, att skriva. Men den uppnådde han inte bara han satte sig att plita, utan på samma sätt som jag, tror jag: alltså när man harvat igenom transportsträckor och malt språk och plötsligt kommer in i ett slags andra andning, där orden infinner sig av sig själv och får en starkare och mer sammansatt betydelse. Det är som en andra andning på skidor. Det är magiskt.

Du skriver repliktätt och med noggrann avlyssning av talspråk. Har du försökt skriva teater?

– Ja. Det blir jättedumt. Det blir tillgjord teater. Men jag skulle gärna vilja kunna.

Om jag säger att det görs skillnad på fina och mindre fina författare, vad säger du då?

– Det stämmer. Men det handlar inte nödvändigtvis om kvalitet.

Jag menar att du räknas bland de fina. Ditt namn nämndes när Svenska Akademien skulle utse nya ledamöter i år, till exempel.

– Ja. Jo, på gott och ont räknas jag nog till en sådan grupp. Fördelen är att jag får recensioner snabbt och att bra kritiker ”önskar” mig när uppdragen fördelas. Nackdelen är att man automatiskt räknas som svår och svårsåld, även om man skriver att mor ror och far är rar. En del författare kan uppfattas som både ”fina” och ”folkliga”. Storförlagen fruktar att fina författarskap skrämmer bort folk. De ger ut ”svår” litteratur och räknar med kulturstöd. That’s it. De flesta författarskap är som en liten hemmaindustri som gör annat än böcker. Jag har haft en rad uppdrag, sällan välbetalda, men som gett tillskott. Och jag skulle heller inte tycka om att skriva på heltid. Jag behöver pauserna.

Låt oss prata om ”Livsklättraren”, din bok om Knut Hamsun. Hamsun kräver en stor inläsning. Han är redan grundligen omskriven. Så varför?

– Jag älskar honom som författare. Jag skrev efterord till en utgåva av Emily Brontës ”Svindlande höjder”, och då ville förläggaren ha en porträttbiografi om systrarna Brontë. Men jag sa nej. De är så oerhört genomforskade. Sedan ville jag skriva om den italienske författaren D’Annunzio, men det föll på att han numera är okänd i Sverige. Så då landade vi på Hamsun.

Du har fått mycket beröm för ”Livsklättraren”, men i tidningen Axess skriver en arg norrman att boken har sakfel.

– Ja, jag träffade honom i Oslo. Han var indignerad. Och han är mycket sakkunnig. Han heter Lars Frode Larsen, och har skrivit tusen imponerande sidor om Hamsun fram till genombrottet. Men jag är ju inte litteraturforskare. Jag är essäist. Den stora beläggsapparat som en forskare vill se skulle gjort det omöjligt att förena Hamsuns liv och verk och min tolkning av honom. Jag vill att boken ska flyta på, och jag deklarerar mycket tydligt i boken vad den går ut på och vad som saknas. Men jag tror inte det kan lugna litteraturforskare. Jag befinner mig ju en bit in i deras revir.

Annars ställer din bildning krav på oss som läser.

– Hur då menar du?

Du har ju inga tvivel! Du skriver om udda saker på udda sätt utan att visa minsta tvekan om att detta är intressant.

– Nej varför skulle jag tveka om det? Världen flödar över av udda saker som folk hoppas kan intressera andra. Jag tycker inte att litteratur behöver vara så genomskinlig. Det ställs högre krav på den än på andra konstformer, att den måste vara så lättillgänglig. Men populärkulturen är inte alltid lätt heller. Datorprogram, amerikansk fotboll eller manualer ska man anstränga sig för att förstå. Litteratur ska inte ha några trösklar. Men alla kan inte gilla allt. Det finns massor av litteratur som jag inte kan ta till mig. Så är det.

Du har skrivit ”All skapelse sker från dunkel till ljus”. Vad menar du med det?

– Så är det ju! Allt som inte har blivit sagt eller gjort eller fött befinner sig ju i ett slags mörker. I namnlöshet skulle man kunna säga. Det som man ger ord åt tas fram i ljuset och kan betraktas av andra.

Knut Hamsun levde som om hans liv hade varit ett enda stort litterärt projekt och hans livsval bara research till nästa bok. Hur lever du?

– Inte så! Absolut inte. Böckerna kommer i perioder. De flesta av mina författarkollegor brukar säga att skrivperioderna är tryggast. Visserligen är det pest att skriva, men det är då man är lugn och mår bra. Masten upp och ankaret ner. Jag är likadan. När jag ska skriva föredrar jag egentligen att göra annat. Gräva i jorden, träna eller resa bort. Det kan kännas mer lockande att inte göra någonting alls, men jag mår bra av att skriva. Verkligen.

”Ingen diktad gestalt undgår att vara en del självbeskrivning”, skriver du också. Har du likheter med Knut Hamsun?

– Ja, vi är författare. Och båda menar vi att vi inte är så mycket författare. Han låtsas vara mest bonde, jag vet inte vad jag låtsas. Men det visar sig att vi alltid återvänder till boken. Det är ett stort behov att få skriva. Så är det för mig, och så var det för Hamsun.

Fast han var en jävla typ. Det hoppas man ju att du inte är.

– Det hoppas jag också. Men jag vet ju inte. Jag är nog också en jävla typ, men inte på samma sätt. Jag är nog lite egocentrisk.

Är du dessutom excentrisk?

– En intressant fråga! Troligen. Jag har väl inte börjat prata och skälla öppet på gatorna... men nej, haha, jag tror att jag försöker vara en dam.

Du säger om Knut Hamsun att ”han skrev med stor möda, ville nå de ögonblick då texten frigör sig från det planerade och svarar författaren med en extra nivå som ingen kan veta sig mäktig”.

– Ja. Just det. Det som jag kallade en andra andning förut. När man skriver det man inte visste att man tänkte. Jag vet aldrig helt vad jag tänker förrän jag har skrivit ner det.

Jag kunde inte låta bli att tänka att den meningen handlar lika mycket om dig som om honom.

– Jaja. O ja.