Allvar och lek håller sams nu

STOCKHOLM. Anders A Rosendahl lämnade Skåne 1972. Men dialekten finns där – om han vill.

– Fast jag väljer inte alltid medvetet. Det gäller att vara uppkopplad och ta språksprånget när andan faller på. Det blir vad det blir. Men jag är ju bekväm med att skifta dialekter i tjänsten, säger han.

Anders A Rosendahl är mycket lycklig över sin guldbaggevinst. ”Som ett slags kvitto på det jag har gjort, helt enkelt”, säger han. Foto: Hanna Teleman

– Jag har faktiskt inte sett filmen än, men det kanske blir av nu, säger han på sitt lite prövande lågmälda vis.

Allvar? Allvar.

– Det har inte blivit av bara. Det är inte så dramatiskt.

Han medger gärna att han är glad för priset, mycket glad.

– Jag har ju sett den där baggen gå mig förbi en gång, när jag var nominerad för en roll i Mikael Håfströms ”Leva livet” för några år sedan.

Först tvekade han att alls göra den prisvinnande Wallander-rollen.

– Eftersom jag är seriöst lagd vill jag inte ingå i ett laddat stoff som stannar vid skummet på ytan. Regissören Stefan Apelgren och jag hade en mycket fruktbar dialog om manuset. Till slut kändes det rätt.

Anders Ahlbom Rosendahl. Foto: Hanna Teleman

Anders A Rosendahl har gjort en rad skurk- och polisroller för tv och film, i gränslandet mellan hjälte och psykopat – men på teatern är hans meritlista lång och klassisk.

– Det är väldigt skojigt med både och. Skärningspunkten är ju samma: absolut närvaro. Total öppenhet för det som uppstår i ögonblicket. Saker och ting är lika och ändå totalt olika.

Du har sagt om skådespelandet att det kräver ”saklighet, mod och ansvarskänsla”.

– Det är inte så dumt sagt, om det nu var jag som sa det. Det sakliga är grunden, förstås. Att det man kommunicerar är sant och rätt. Modet handlar om att våga släppa taget. Att ge sig in i det okända och eventuellt upptäcka något på vägen. Riskera att falla. Gå på gränsen mellan det sublima och det löjliga. Och så har vi ansvarskänslan. Det handlar om det vi pratade om nyss, att man kan inte låta sig användas hur som helst. Man måste komma överens med sig själv om vad man gör. Vad som är okej.

Tackar du nej ofta?

– Det händer ju. Jag har tackat nej till några roller i just Wallanderserien. För att uppdraget ska vara spännande för mig måste det finnas en hel person att gestalta i det där manuset. Inte någon pappfigur som bara används för att spela pucken vidare.

Vad är professionalitet för dig?

– Att förstå vad yrket handlar om. Att kunna sitt jobb. Att vara ödmjuk och öppen för andras kunskaper.

Vad har du blivit bättre på?

– Det mest påtagliga är nog att jag numera känner mig helt avspänd inför alla uppgifter. Mycket som var väldigt svårt för mig är lättare nu. På en kollationering när vi går igenom ett manus kan jag fånga något som händer i ögonblicket. Processen att gestalta kan vara väldigt snabb. I begynnelsen hade jag ett sådant sanningskrav att jag nästan inte vågade betona eller ge för mycket färg så tidigt. Jag var rädd att det skulle bli lögnaktigt. Men nu ser jag att det ligger på ett annat plan, att allvar och lek kan samsas, att färg och sanning inte måste konkurrera. Så allt har ändrats, och ändå inte. Det är en fråga om erfarenhet och personlig mognad.

Lite som en fotbollsspelare som vet var han ska stå efter många matcher.

– Exakt! Och det är otroligt skönt.

Anders A Rosendahls senaste gästspel i Skåne var i ”Hjälten” av Jan Sigurd. Den spelades på Teater 23 i Malmö 1999.

– Vi spelade den på Teater Sagohuset på Revingegatan i Lund också. Mammas gata. Där jag växte upp. När jag flyttade de få kvarteren från Bohusvägen till Revingegatan som sexåring var jag invandrare. Det hände att Revingegatans grabbar stod och väntade på mig när jag kom på min cykel. Jag fick slåss med dem ibland, innan jag var accepterad. Men på den tiden slogs man ju i alla fall med en i taget.

Du spelade Gubben i Ionescos ”Stolarna” redan på Katedralskolan. Ger man sig i kast med det som tonåring¿ Då måste man väl ha bestämt sig för att detta är på riktigt?

– Ja, det stämmer! Jag hade absolut bestämt mig för vad jag ville göra. Men samtidigt var det ju inte enkelt. Jag har inte gjort det så enkelt för mig. När jag provade in till Scenskolan kunde jag inte acceptera att någon satt i kulisserna och läste emot i en scen utan sammanhang. Så allvarsam var jag då. Så jag skrev egna provtexter. Första gången åkte jag ut. Andra gången avbröt jag själv, jag fick sån ångest. Jag sa tack och adjö och gick på bio. Men de hade bestämt sig för mig, så jag kom in ändå. 1967 i Malmö.

Om man söker sig runt på nätet och i arkiven kan man ana en viss Anders A Rosendahl-publik. Fans, helt enkelt.

– Ja... kanske. Jag har fått en del sådant gensvar. Brev från folk. Möten på gatan.

En del jämför dig med Ernst-Hugo Järegård. Vad säger du om det?

– Hm. Jag spelade faktiskt dubbelgångare till Ernst-Hugo en gång på Dramaten i en pjäs som heter ”Tsaren” av Arne Törnqvist. När jag ser Ernst-Hugo i ”Skånska mord”, då blir jag lycklig. Och skånskan! Där fungerar den som teaterspråk! Något så otroligt bra! Som om det ångade upp ur myllan.

I det längsta hette du Anders Ahlbom. Sedan la du till Rosendahl. Varför?

– Mitt privata liv har alltid gått före, och jag ville gärna ta det här gamla släktnamnet. Det var viktigt för mig. Och jag är ju ingen karriärist, så varumärket fick stå tillbaka. Tids nog lägger sig allt till rätta. Att välja utifrån en inre drivkraft är nödvändigt för mig, men det innebär också att avstå. Det tycker jag är filosofiskt spännande.

Hur då?

– Jo, men vi lever i valfrihetens samhälle. Det gäller att kortsiktigt ta för sig i det stora varuhuset. En konsekvens av det kan vara att man inte vill välja. Man vill ha allt. Och då riskerar man att inte få något. Det kan gälla både privat och i jobbet. Utan långsiktiga mål är det lätt att spåra ur.

Vad vill du göra härnäst?

– Jag ska jobba med Vilhelm Carlsson på Stadsteatern i två Strindberg-uppsättningar, en i vår och en i höst. Och det räcker för mig med den horisonten. Sedan finns det alltid något bortom de bergen. Men det måste man inte tala om i förväg.