Med feministisk magkänsla

”Medan hon fick knulla runt, gå i analys, festknarka, vara vänster och med i en stor fet kvinnorörelse, fick jag växa upp och vara tonåring under ett antifeministiskt, räddhågset 80-tal där allt var mörkblått, till och med mascaran.”

Vi är alldeles i början av Maria Svelands debutroman.

”Hon” i det där stycket är Erica Jong. För boken handlar om journalisten Sara, som nyligen blivit mamma och desperat behöver en paus från sin familj. Hon reser till Teneriffa med Erica Jongs ”Rädd att flyga” i bagaget och känner sig alltmer bitter över hur lite som har hänt med jämställdheten sedan Jongs sjuttiotal.

Hon brottas med frågan om hur samhället ska kunna bli jämställt när vi inte ens klarar att leva jämställt med dem vi älskar. Ett ganska brännande ämne, med andra ord.

Maria Sveland. Foto: Kent Hult

Sydsvenskan bokar in en intervju med Maria Sveland, och det blir en intervju som börjar med ett förhör. Jag har gjort många hundra intervjuer men aldrig varit med om något som riktigt liknar detta.

Författaren och journalisten Maria Sveland arbetar på ett produktionsbolag som gör radioprogram. Huset ligger i Gamla stan i Stockholm och är skevt och vackert. Varje trappsteg har en slumpvis höjd.

– Jag har ett behov av att ställa några frågor först, säger Maria Sveland med koncentrerad blick och visar mig till en skrivbordsstol som jag till hälften sätter mig på.

Sedan frågar hon snabbt om mina intryck av hennes dokumentärroman ”Bitterfittan”. Kollar om jag har fattat saker, kollar åsikter, frågar vad i boken som provocerat mest.

Maria Sveland måste anse att jag klarar testet på något vis, och vi beger oss ut för att äta lunch och påbörja den del av intervjun där det är jag som ställer frågorna.

Hur mycket är du i den här boken?

– Jag har valt att kalla den en dokumentärroman. Alldeles för mycket är påhittat för att kalla det självbiografi. Så är den ju skriven i jagform, vilket förstärker känslan. Och jag har lånat vissa yttre saker från mig själv till ”Sara”.

Som hennes yrke, journalist.

– Precis. Som journalist har jag ju alltid varit van vid att hålla mig till vad folk säger när jag gör mina inslag eller skriver texter. Jag tyckte att det var otroligt befriande att få lägga ord i munnen på olika karaktärer den här gången. Men det är inte intressant att utreda vad i boken som har hänt och inte hänt. Det jag vill är att föra fram ett budskap.

Varför skrev du i så fall en roman och inte en debattbok?

– En roman har en helt annan potential, helt annan frihet. En debattbok har andra krav, då liknar det mer mitt journalistiska arbete. Då skulle jag kanske gjort olika intervjuer... men jag tyckte det var roligt att hitta på, skönlitterärt.

Och du slipper att underbygga fakta.

– Ja. Men många fakta är helt sanna. Det jag skriver är noga underbyggt. Jag träffade Suzanne Brøgger för att intervjua henne, den delen är till exempel helt dokumentär.

Om vi ska tala om provokationer, så kan jag nog provoceras av ditt anspråk på allmängiltighet. Att det inte skulle finnas några lyckliga äktenskap... vad är det? Det låter helknäppt i mina öron.

– Men jag tycker inte att jag gör anspråk på allmängiltighet, även om det jag skriver om är vardag för en majoritet av svenska familjer. Sara plågas av att det finns två olika skikt i kärleken. Dels myten om kärleken i filmer och böcker och musik som präglar vår syn på tvåsamhet, dels verkligheten. Det som händer med Sara är att myterna krockar med verkligheten när hon gifter sig och får barn. Hon känner sig lurad och sviken. Så börjar hon titta sig omkring och tycker sig inte se några lyckliga relationer. Bara ett hyckleri kring att vi ska upprätthålla den bilden.

När du ser andras äktenskap, tänker du då ”det där vill jag inte ha” och förväxlar det med brist på lycka hos dem? För då är det ju snarare en fråga om din inlevelseförmåga än om deras olycka.

– Det är alltid jättesvårt, och känsligt så klart, att klampa in och döma ut någon annans relation. Men min personliga uppfattning är att ojämställdhet inte borde få finnas i en kärleksrelation. Att påstå sig älska nån och samtidigt leva ojämställt, det går inte ihop för mig. Han jobbar och hon är hemma, hon är den som har förstahandsrelationen med barnen. Så som det ser ut för väldigt många av oss. Hon har koll på vad som fattas i kylen, och så vidare i en oändlig trist rad. Det här skaver väldigt mycket. Om jag ser ett ojämställt förhållande mellan två personer... och de sen påstår sig vara lyckliga, då kan jag inte hålla med om det.

Men betyder det att du inte heller känner till några jämställda äktenskap?

– Ja.

Oj.

– Ja. Det här gör ju ont. Att man kanske inte lever efter de ideal man har. Många tar till fri vilja som ett argument, man säger ”den här uppdelningen passar just oss väldigt bra” och så där. Det kan vara par som har jämställda ideal och ändå inte lyckas. Det är symtomatiskt, hur starka de här traditionerna är. Vi gör jämställdheten en otjänst om vi inte tittar på hur de jämställda paren verkligen har det. Skrapar man lite på ytan så ser man att de ändå inte lever jämställt. Det är snarare så att de hycklar och säger att allt är bra. För det är ju skamligt att behöva säga ”jag är förtryckt”.

Är du själv gift?

– Ja, och jag har två barn. Och jag är precis så dubbel som många feministiska kvinnor. Vi gifte oss som en rolig grej. Jag var 23 år. Sen kom det ifatt mig senare, att vad fan är det här? Äktenskapet har en väldigt mörk historia. Bara tills för hundra år sedan var det ett slags trafficking. Pappor sålde sina döttrar som en affärsöverenskommelse. Så jag lever med den dubbelheten själv. Jag bjuder gärna på den.

Är ditt äktenskap lyckligt?

– Det är inte så intressant att definiera lycka.

Men att göra det är väl rätt centralt för vad du säger och skriver?

– Nej, det tycker inte jag, men vi kanske måste definiera vad kärlek är? Att det kan vara något för mig, men något annat för någon annan. Mitt äktenskap är tillräckligt bra för mig för att jag ska vilja fortsätta.

Hur ser du på familjeliv generellt?

– Egentligen är det konstigt att det inte finns fler alternativa sätt att leva på. Det här sättet att stänga in oss i små trånga ensamceller, det finns bara i en kort del av mänsklighetens historia. Små hus och lägenheter, mamma pappa barn, det tror jag kommer att vara en parentes.

Vad har du för förebilder?

– Kerstin Thorvall, Moa Martinson och Märta Tikkanen har skrivit om personligt upplevda saker för att skildra ett större problem – och de har alltid blivit ganska förminskade. Man säger ”det är det som du har i ditt lilla liv”. Men det handlar om sakpolitik. Hur politik påverkar oss ner i de mest intima relationerna. Jag skriver i den traditionen. Om man tittar på Strindberg ser man att han bara använder sina vänner och sin familj. Han har alltid kommit undan med det, alltid varit en ”stor berättare”. En del kommer säkert att vilja förpassa min bok till den där privata sfären. Och där hör den inte hemma.

Varför valde du en så vass titel till boken?

– Bitter och fitta är två skällsord som använts för att förnedra, så det kan finnas en poäng i att ta tillbaka dem. Bitterhet är ett stadium man måste gå igenom för att vilja åstadkomma en förändring. Så bitterfittan kan vara namnet på en sorts feministisk magkänsla, som påminner om att något är fel. En konstruktiv kraft.

Var befinner du dig just nu på bitterskalan?

– Jag är alltid bitter över samhället. Det finns inslag som är för jävliga, oanständiga. Men rent privat är jag glad och har det bra.

Kommer du att vara journalist eller författare om tio år?

– Jag vet inte. Jag hoppas att jag kan vara båda. Jag älskar att vara journalist och tycker att det är ett jätteroligt jobb. Radio är det jag helst av allt vill jobba med.

Är du rädd för hur boken ska tas emot?

– Nej. Men därmed inte sagt att jag tror att jag bara får bra recensioner. Men jag identifierar mig själv som journalist, min identitet bygger på det. Jag kan hålla författarskapet lite på distans.

Varför höll du det där förhöret med mig för en stund sen?

– Du hade ju ännu inte hunnit läsa boken när intervjun bokades upp, och därför sa du ju inget om vad du tyckte om den. Och du är dessutom den första manliga journalist som har velat intervjua mig. Jag tyckte att det var obehagligt att inte veta vilka tankar du hade haft. För väldigt många har svårt för detta, för bokens innehåll. Den handlar om tabufrågor på många sätt. Och... jag har ingen tid och energi för en feministisk grundkurs liksom. Hade jag känt att vi stod för långt ifrån varandra åsiktsmässigt hade det inte blivit någon intervju.