En liten bok om tröst

Det var en kväll i december 2005 som allting började. Marcus Birro trampade omkring hemma i lägenheten i Norrköping. Hans flickvän Jonna Vanhatalo hade låst in sig på toaletten tillsammans med ett graviditetstest. När hon kom ut stirrade de tillsammans på stickan. Sedan skyndade de sig iväg till det kvällsöppna apoteket för att köpa några teststickor till.

**********

”Vi köpte tre förpackningar med två stickor vardera.

Sedan hade vi kissfest. Jag kissade på två stycken. Jag

var inte gravid. Jag var ett minustecken. Jonna var ett

plus. Vi skulle bli föräldrar.”

Ur ”Svarta Vykort – En bok om tröst”

**********

I vecka 21 kom oron. Jonna fick täta, krampaktiga sammandragningar. De åkte till akuten där de fick lugnande besked. Barnet växte och mådde bra. Men i vecka 23 hände det. Dante föddes. Och dog i nästan samma sekund. 560 gram. 29 centimeter. Marcus och Jonna är övertygade om att katastrofen orsakades av en urinvägsinfektion.

– Det var ingen som hade pratat med oss om riskerna. Att få ett för tidigt fött barn eller ett missfall. I stället hade vi fått sitta bredvid en barnmorska som klämde på ett bröst i tyg och pratade om mjölkstockning, säger Marcus Birro.

Han har precis satt sig vid ett bord inne på kaféet Broadway i Norrköping. Stället är känt för att killarna i Eldkvarn en gång i tiden brukade äta äggmackor här. Marcus Birro är helt klädd i svart. Han dricker kaffe. Svart.

**********

”Jag spills ut på golvet

Slår i väggar och skvätter i vrår

Jag skyddar mitt barn från sköterskor som talar ett

främmande språk, som rör sig ovärdigt, som inte för-

står att det är jag som vilar där

Mitt ansikte och mina dagar

och jag gråter äntligen

Det känns som ett nederlag, som ett svek

Jag är en far utan barn”

– Ur ”Svarta Vykort – En bok om tröst”

**********

Efter Dantes död tog Marcus Birro sig till biblioteket för att finna tröst. Men där fanns ingen tröst att hämta.

– Jag blev förvånad. Det fanns inte en enda bok om att förlora barn, om att förlora ett barn som aldrig hann bli ett barn. Jo, en förresten. En gammal svart bok med en sekelskifteskvinna på omslaget. Så jag bestämde mig för att skriva en egen, säger han.

Boken fick namnet ”Svarta Vykort – En bok om tröst” och släpps i början av maj. ”Svarta Vykort” är också namnet på en dikt av Tomas Tranströmer. En av Marcus Birros favoriter.

– Att skriva och läsa vykort är att ha en stund för sig själv, säger Marcus Birro.

I boken finns flera avsnitt om hur förbannad han är över hur de behandlades av sjukvården. Han skriver att ingen tog deras oro på allvar. Han skriver om empatibrist.

– Jag tror inte att folk inom vården är elaka. De är väl helt enkelt utarbetade, säger han.

Och han är noga med att påpeka att boken inte är någon personlig vendetta.

Det var inte självklart från början att boken skulle läsas av någon annan än honom själv. Och flickvännen.

– Det är den klassiska klichébilden. Att man skriver för att bearbeta det man varit med om. Men att skriva boken gjorde ingenting lättare, säger han.

– Men vi måste våga lyfta på sorgelocket. Annars ligger allt där nere och gror och blir till demoner, fortsätter han.

Han säger att det känns perverst att han kommer att tjäna pengar på sitt livs största sorg.

– Det finns ett intresse för den här boken som det inte funnits för mina tidigare böcker. Det känns väldigt dubbelt.

Bara två månader efter Dantes födelse och död blev Jonna och Marcus gravida igen.

– Allt jag kände var skräck. Jag vågade inte ta det till mig, utan höll det på avstånd. Men Jonna blev jätteglad, säger Marcus Birro.

Den här gången höll inte livmodertappen. I vecka 17 födde Jonna ut det döda barnet. En flicka.

– Min inställning till ”livalstrande” har förändrats markant. Jag använder till exempel aldrig orden ”skaffa barn” längre, säger Marcus Birro.

Det låter så lätt.

– Och har man hållit sitt döda barn i sina händer så slänger man sig inte längre med lika stensäkra åsikter angående till exempel abortgränsen, fortsätter han.

Han är medveten om att det är minerat område men säger att det är farligt att sluta diskutera vid vilken vecka gränsen ska dras.

– Slutar man diskutera det så lämnar man fältet öppet för rabiata på båda sidor. Abortförespråkarna är lika rabiata som abortmotståndarna. Själv tror jag väl på någon form av medelväg. Man blir mycket för medelvägar när man blir äldre, säger han.

Och skrattar till.

Både Dante och hans lillasyster ligger nu spridda i en minneslund i Norrköping. Marcus Birro pratar om båda som sina barn, även om sjukvården betraktar flickan som ett sent missfall.

– I Sverige blir ett barn först ett barn i vecka 28. I stora delar av resten av Europa blir de ett barn redan vecka 22. Anledningen till att Dante ändå kallades ett barn var att han levde när han föddes, säger Marcus Birro.

**********

”Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om

framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya

lägenheten, i varje framskridande vecka.

Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid.”

– Ur ”Svarta vykort – En bok om tröst”

**********

Marcus Birro hoppas att hans bok ska starta en dominoeffekt. Han har tagit första steget och hoppas att andra nu ska följa efter och våga prata mer öppet om sorgen kring de förlorade barnen.

– Man kan ju alltid hoppas. I den mån en pocketbok orkar välta nästa bricka, säger han.

Vad händer nu då, vågar man försöka igen efter att ha förlorat två barn?

– Nej, egentligen inte, säger Marcus Birro.

– Men vad fan ska man göra?