Alltid "ett jävla liv" kring Nina Björk

Det är fyra dagar till Nina Björks 40-årsdag. Vi ses inte hemma hos henne – även om det hade varit intressant. I sin månadskrönika i Dagens Nyheter har hon listat hemmets materiella brister: det finns en reva i en lampskärm. Matsalsstolarna matchar inte.

Detta skrivet i en krönika om konsumtionshets.

Och som vanligt när avsändaren är Nina Björk blev det, enkelt uttryckt, ett jävla liv.

– Ja, det blev visst det. Det har ju naturligtvis med scenen att göra. Hade jag skrivit i en lokaltidning hade det inte spelat så stor roll.

Varför reagerar folk så starkt på dig?

– Det är väl för att jag lägger mig i människors privatliv. Att jag säger "du lever fel". Och det beror ju på att jag tycker det. Att jag har en moral. Värderingar. Det finns många röster som styr oss i dag, men vi ser dem inte som styrande.

Jag har en teori om din genomslagskraft som det vore spännande att testa på dig.

– Okej.

Du gör gärna dina val till de objektivt rätta valen. När du argumenterar säger du aldrig "just detta kan vara bra för mig, medan något annat kan vara bra för någon annan". Och det provocerar.

– Jag menar nog att... det är inte så lätt att leva i ett samhälle där en person säger "detta är bra för mig" och en annan säger "för mig är detta bättre". Det fungerar inte så, även om man ofta hör den retoriken. Vi är inte så fria att välja som vi tror. Till exempel ska min dotter nu börja skolan. Föräldrarna förväntas inte vara med vid inskolningen, men jag kan ju välja att vara det ändå om jag vill. Och då kommer min dotter att slitas mellan en önskan om att jag ska vara med och en önskan om att vara som alla andra, det vill säga komma dit utan förälder. Hur jag än agerar så har vissa saker redan bestämts. Jag är redan puttad i en riktning. Så är det att leva tillsammans.

Foto:Åsa Sjöström

– Det är omöjligt. De kan inte matcha. Jag har ju en dröm om ett helt annat slags samhälle. Jag har åsikter om vad vi ska producera för saker, vad vi ska lägga arbetstid på... Om jag fick bestämma skulle det inte finnas så många olika mineralvattenflaskor och tandkrämstuber. Men jag kan inte leva mina politiska ideal eftersom samhället inte ser ut så. Och därför är jag väl... halvmoralisk. Jag kan inte leva som jag lär. Och när jag kan det så gör jag det till kanske 70 procent.

Var brister du?

– Jag köper saker, fler än jag behöver. Min man och jag lever inte helt jämställt.

Men detta att sätta sig till doms över andra människors liv. Tvekar du inte att göra det? Att kalla dem "skitdrömmar", som du gjorde?

– Jo, men någon har redan satt sig till doms över våra liv! De ekonomiska strukturerna styr oss.

Gör det att det blir rimligare om du gör samma sak, menar du?

– Ja, om det är en motröst. Vi har en otroligt tydlig pekpinne i samhället nu: du ska njuta, du ska unna dig. Det är alltid materiellt. Det finns en uppfostran i detta. Jag tar avstånd från den sortens drömmar. Om en ensam röst säger att det här är skit, när det dessutom finns en ekonomisk struktur som driver folk att aldrig bli nöjda... om en enda person då säger "detta är skitdrömmar", då är det inte den domen man ska uppröras över.

Det låter onekligen rimligt.

- Ja, och om vi på allvar vill ha en politisk diskussion som ska handla om vilket slags människoliv vi vill leva, då måste man konfrontera varandra med sina önskningar. Så jag tycker inte att det i sig är fel att sätta sig till doms över andra människors drömmar.

För ett och ett halvt år sedan skrev du en krönika om dina tveksamheter inför att lämna dina barn på förskola.

– Ja.

Och då blev det, som vanligt, ett jävla liv?

– Haha. Ja. En del tycker att en krönikörs uppgift är att provocera. Jag har aldrig velat det, att människor reagerar och blir arga. Jag vill bara... tänka.

Men om man läser om den där dagiskrönikan – den är ju inte ett smack dogmatisk. Jag har lite svårt att förstå varför reaktionerna blev så starka.

– Med dagens mått mätt är det ju en rätt lång text, den där spalten jag har i DN. Så jag hinner vrida och vända en del på det jag säger. Men att bara uttrycka en försiktig tveksamhet kring frågan om dagis är väldigt starkt och hotande, eftersom det har funnits konsensus om att alla feminister älskar dagis. Även om inte jag sa "dagis är jättekasst och alla ska vara hemma", utan bara uttryckte tveksamhet, så blev det väldigt starkt.

Hur känner du för att ha dina barn på dagis i dag?

– Min äldsta, Olga, är fem år. Hon är där nio till två, fyra dagar i veckan. Det är okej. Min son Linné fyllde just tre, och det... känns inte bra. Han tycker inte om att vara där. Han borde inte behöva klara av att vara utan oss. Behöva hantera att andra barn är dumma. Jag kan tänka mig att det är många gånger varje dag som han är förvirrad, och som han väljer att inte leva ut sina känslor. Han gråter inte, blir inte arg. Alla barn är ju snällare på dagis.

***

Foto:Åsa Sjöström

– Åhgud, är det så länge sen?

Fick du 40-årskris nu?

- Ja! Livet är, det är inte längre något som ska bli. Det brukade vara vitt och fritt och orört och framför mig. Men livet blir ofrånkomligt. Det är så här det blir, med barnen, med min man. Det är bra beståndsdelar. Men de är. Och... herregud, jag kommer bara fortsätta! Fylla femtio! Sextio!

Ok. Men boken då. Vad skulle du gjort annorlunda?

– Jag vet inte. Jag hoppas egentligen att jag håller på med den bok jag vill hålla på med. Nu i min avhandling undersöker jag den liberala människosynen hos några olika författare. Alltså är det sådant jag tänker på mycket just nu. Men i "Rosa täcket" utgick jag från ett ideal om att alla ska få vara fria att konstruera vilka de själva vill vara, och det står jag fortfarande för. Jag tror inte att man föds inifrån och ut. Den kärna varje människa har, den har kommit till genom andra människor. Mötet med världen. Alltså måste vi öppet erkänna att vi är viktiga för varandra. Människan föds ju för tidigt. Vi måste bli omhändertagna mycket längre än massor av andra djur, och det präglar oss.

Som skribent är det som om du odlar minst två olika identiteter. Du skriver väldigt olika i en tidningskrönika och i en bok.

– Jag har inte tänkt på det. Men när du säger det så vet jag att det är sant. En av anledningarna till att jag ville börja skriva inom universitetets ram igen efter en tid i journalistiken var att jag tyckte att jag hade börjat skriva så bra, rent journalistiskt. Jag kunde hävda så mycket som jag egentligen inte visste, eftersom jag visste hur jag skulle få det att låta bra. Men nu har jag i och för sig kommit på att det finns sådana tricks inom universitetsvärlden också. Fast det jag ville var att tvinga mig själv att verkligen sätta mig in i saker och ting innan jag skrev om dem. Nu när jag skriver avhandlingen kan jag tycka om att ha på fötterna, och samtidigt sakna språket som absolut redskap. Jag får lära mig att skriva på nytt.

Finns det en politisk utgångspunkt för dig när du arbetar? När du tänker?

- I offentligheten är jag väl definierad som vänster. Jag röstade på vänsterpartiet.

Hur har du blivit den du är?

– Det... kan jag inte svara på.

Om jag frågar: hur växte du upp?

– På landet i Halland. Mina föräldrar är lärare. Ingen av mina kompisar hade någon förälder som hade läst på universitetet. Jag är sladdbarn, har en äldre bror och en syster. Jag var udda och jag tyckte inte om det.

På vilket sätt udda?

– Jag var udda för att jag var snäll! Eller det kanske de andra också var, men det fanns en tuff atmosfär på landet ibland. Vårt hem var alltid annorlunda. Vi hade inte heltäckningsmattor och inte prydnadssaker. Inte skinnsoffa och glasbord, utan Carl Malmsten, ja, ni vet... Det har naturligtvis med klass att göra, men så tänkte jag inte då. Jag ville ha det som alla andra hade.

Alla barn skräms väl av att vara udda.

– Jo. Jag tycker om att känna mig mer normal, som jag gör i Lund. Många är akademiker här. Mina barn ser inte konstiga ut även om de har hemstickade mössor. Min son har haft klänning rätt mycket, och det har varit okej. Det är det inte överallt. Men nu vill han inte det längre. Han har kommit på att han ska vara tuff. Att man förstår att det finns olika referensramar på olika håll är en sak som är bättre med att bli äldre Någonstans kan man var mer normal. Så egentligen är det bättre att vara äldre.

Trots allt?

– Ja, trots allt. Men 40 behöver man inte vara, det hade räckt med 25.