Populär författare med dramatiskt liv

Ian McEwan, 59, har haft ett dramatiskt liv. Han fick i vuxen ålder veta att han hade en bortadopterad storebror.

Han har gått igenom en uppslitande skilsmässa som slutade med att han fick ensam vårdnad om sina söner – varpå pojkarnas mor rymde utomlands med en av dem.

Det är med andra ord fullt möjligt att Ian McEwan bär på en del erfarenheter som skulle kvala in i hans romaner. Men den frågan sparar jag till sist. Han kanske blir arg över närgångenhet. Han skriver ju så gärna om brittiskhet, och är det inte brittiskt att hålla en smula distans?

Låt oss se.


***


Är det viktigt hur tjock en bok är?

- Materialet måste avgöra. ”På Chesil Beach” handlar om en bröllopsnatt. Den är bunden av en plats, och tiden det tar att läsa de där 166 sidorna är ungefär det tidsomfång som boken skildrar.

Är en tunn bok mer samtidsanpassad? Jag menar, Henry Perowne som är huvudperson i ”Lördag” har väl inte tid att läsa tjocka böcker?

- Vi ska inte lita på Henry Perowne som riktkarl, det tror jag inte. Och nu finns det ju en smak för 980-sidorsromanen, särskilt bland manliga amerikanska författare. Men kortromanen är annorlunda. Den har en särskild charm för mig, som läsare alltså. Den tvingar skribenter att skriva bra. Ta ”Döden i Venedig” eller ”Mörkrets hjärta”. Det är kort, och det är spetsat och förfinat.

Då kan du väl ta steget fullt ut och skriva poesi?

- Nej, eftersom det inte tillåter att man bygger ut personteckningarna. Det finns precis tillräckligt med utrymme i en kortroman för det. Man måste framåt i varje steg.

Ian McEwan. Foto: Tina Fineberg/Scanpix

Det här med att välja en bröllopsnatt som litterärt tema – det borde ju vara gjort många gånger om.

- Men det är det inte, och det får mig att häpna! En bröllopsnatt har nästan obegränsad komisk och tragisk potential. En man som jag träffade i ett sällskap nu i samband med att min bok kom ut i England berättade att han hade varit så nervös inför sin bröllopsnatt att han hade druckit sig riktigt packad. Han somnade på rummet med skorna på. Då hade hans nya fru gått ner till baren och hittat nån handelsresande att ligga med i stället. Hon berättade inte förrän trettio år senare. Och de var fortfarande gifta! Det är ju ingen dålig berättelse.

Många anser att ”Försoning” är din stora roman. Hur känner du inför att se den som film senare i år?

- Det är härligt. Den lilla flickan i huvudrollen är suverän. Jag gjorde visserligen inte manuset, men jag har varit mycket involverad i arbetet. Det är en känslosam och rätt kommersiell film. Tankeströmmar går inte att skildra på duken, man har bara vad folk säger och gör som redskap. Men för att vara en mainstreamfilm, gjord för 50 miljoner dollar av ett stort bolag, så tycker jag att den håller bra klass.

Berätta något om din metodik. Jag har förstått att du ofta lägger stor tonvikt vid inläsning.

- Jag gör det som är nödvändigt. ”På Chesil Beach” krävde ingen research alls. Jag åkte ner till stranden ett par gånger, mer för mitt eget nöjes skull. Men när efterforskningar är nödvändiga, då gillar jag att göra dem. Med ”Lördag” följde jag en hjärnkirurg samtidigt som jag skrev själva romanen. Det gav mig en riktning. Research kan alltså vara direkt kreativt. Det andra är ju att man lär sig saker. Folk är alltid glada för att prata, speciellt om sitt arbete.

Hur ser du själv på balansen mellan arbete och inspiration?

- Det är ju en balans jag inte kan kontrollera. För min del handlar det om att se till att komma till jobbet. Dyka upp där vid skrivbordet. Om jag gör det, om jag ser till att göra mina timmar – då skapar jag mina lyckosamma ögonblick.

- Ingen enda. Jag planerar dåligt. Jag är usel på att börja. Jag måste låta tid gå. Just nu har jag avslutat librettot till en opera av kompositören Michael Barkley. Det betyder att jag kanske har utrymme för att skriva något senare i år.

Du arbetar mycket med den dramaturgiskt klassiska vändpunkten, ”peripetin”, som det kallas. Och den tar alltid slumpens form i dina böcker. Varför är du så fascinerad av slumpen?

- Jag har ingen religion. Jag tror inte att det finns kartor över framtiden. Allt som händer är resultat av en serie avsmalnande möjligheter. Man träffar den där flickan, man blir överkörd, man råkar plocka upp en bok. Du sitter i en bilkö och blir lite försenad på grund av en krock. Ett litet besvär för dig – en katastrof för någon annan. Hade du kommit dit fem minuter tidigare hade det varit du. Sådant kan man inte sluta tänka på.

Varför är du då samtidigt så fascinerad av naturvetenskapen? Man kan tycka att slump och vetenskap borde stå i motsats till varandra.

- Nej, tvärtom, de är klart besläktade. Slump är en viktig del av studierna av naturliga processer. Slump skapar dessutom ordning. Stormarna på kiselstenstranden jag beskriver i min bok har faktiskt ordnat stenarna i storleksordning. Mycket tydligt. Ingen intelligens har gjort det. Det har skett ett naturligt urval, som samtidigt inte är en slumpvis process.

I boken ”Enduring Love” låter du en figur säga ”hur vågar folk hålla litteratur högre än vetenskap”. Det kändes inte som en slump att just du lät en av dina figurer säga så.

- Helt korrekt. Om man vill kan man betrakta vetenskap och litteratur som två parallella undersökningar av den mänskliga naturen. Båda är värda vår största beundran. Och vi som inte är naturvetare kan glädjas! Vi ska inte känna att vetenskapen inte tillhör oss. Jag menar, vi går på konserter utan att själva vara kompositörer eller musiker, och efteråt pratar vi lyckligt om vad vi har hört. Vetenskapen kan bli vår på samma sätt. I den tanken finns en stor skönhet.


***


Du har en gång sagt att folk har stort nöje av att försöka förstå varandras motiv.

- Ja.

Så vilka är dina?

- Well, vilka som helst, beroende på omständigheter. Vad jag menade med det där var faktiskt något annat, nämligen detta: Vi älskar skvaller. Vi ska inte se ner på skvaller. Det är ett smörjmedel i vårt samspel som har en direkt litterär kvalitet. Romanen må vara en konstruktion, men den har ett släktskap med skvallret.

Hur brittisk är du?

- Väldigt. Jag är pragmatisk, kär i det engelska språket och misstänksam mot idéer som inte går att testa i verkliga livet.

Är det bra att åldras?

- Nej, det finns inget bra att säga om det.

Skrivandet blir väl åtminstone bättre? Du har ju skrivit dina bästa böcker de senaste åren.

- Äh, det vet jag inte. Men jo, en sak: När jag flög sju timmar till New York när jag var tjugofem, då varade sju timmar för evigt. Man kom aldrig fram. Nu upplever jag samma resa som... ingen tid alls. Så det är ett plus.

Men hur var det nu med skrivandet?

- Möjligen får man något i utbyte mot annat. Ett slags hänsynslös mörk kvalitet har kanske fått ge vika.

Och ersatts av?

- En värme. En klokskap?

Du har skrivit mycket om katastrofer och brustna relationer. Men på sistone har du slagit till med ett lyckligt slut ibland. Varför? Lycka är svårare att skriva, eller hur?

- Mycket mycket svårare. Jag försökte ju i ”Lördag”. Folk blev så förbannade! Jag skrev ”här är en man som älskar sin fru”, och det blev en massa sura kommentarer om det. Vi lider av romantisk baksmälla. Litteratur ”ska” tydligen handla om destruktiva mänskliga relationer.

Varför är det så?

– Jag är osäker på det. Men det finns något fejkat i den där reaktionen. En estetisk förvirring. Om du ska iväg och skriva ett reportage och komma hem med sanningen, och lycka var lika med sanningen, då måste det skrivas så. Det är inte mer med det.

Apropå sanning: Den här märkliga historien om din återfunna bror – är det möjligt att hålla en sådan erfarenhet utanför författaryrket?

– Jag ska nog ta mig an det på sikt. Min bror har ju redan gjort det, med hjälp av en spökskrivare. Och han har gjort det bra! När jag gör det blir det kanske inte i fiktionens form.

Du har också varit med om en uppslitande vårdnadstvist. Jag tänker inte be dig att kommentera den, men jag undrar ändå samma sak igen: Kan sådana saker lämnas utanför ett författarskap?

- De kryper tillbaka. Tungt förklädda. Man tror att man håller dem borta, och så ser man att det finns ett släktskap mellan texten och en verklig händelse. För många år sedan skrev jag en novell, ”The last day of summer”, i vilken ett litet barn dör.

Ja?

- Ja, och när jag var elva år bodde jag i Nordafrika med mina föräldrar, när jag plötsligt skickades på internatskola. Först när jag var helt färdig med novellen såg jag att detta var berättelsen om en annan död. Det var min egen barndom som dog.