En fantastisk, ny värld

Det är omöjligt att kalla Rickie Lee Jones för en marginaliserad artist. Sedan debuten 1979 har hon gett ut tolv album, vunnit två Grammystatyetter, spelat över hela världen och sålt miljoner skivor.

Bortsett från de allra senaste albumen, har Rickie Lee Jones alltid gett ut sin musik på stora bolag som Warner, Geffen och Reprise.

Tittar man på topplistorna kan man visserligen konstatera att den kommersiella storhetstiden med största sannolikhet ligger bakom henne. Å andra sidan är det faktiskt få artister som överhuvudtaget kommer upp bland de tvåhundra mest säljande skivorna i USA – vilket Rickie Lee Jones alltid lyckas med, oavsett vilka musikaliska experiment hon tar sig för.

Det borde alltså finnas ett kommersiellt intresse för hennes musik. Just därför kan man bli lite förvånad över att hon nu ber sina fans om ekonomisk hjälp. Hon kunde ju ha gått till banken. Eller till sitt förlag. Eller till något av alla de bolag hon haft kontakt med över åren.

Men istället riktar hon sig till dem som lyssnar på hennes musik. De må vara anonyma för henne, men hon vet ju att de på något sätt ändå har ett förhållande. Det finns band mellan dem som är speciella.

Men är de så speciella att fansen kan tänka sig att avvara en del av sin lön till en artist som borde vara miljonär?

På hemsidan står det: ”Vi har helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att kunna skapa ny musik. Vi ber därför våra fans, vänner och vår familj att skicka oss pengar.”

För 50 dollar får man ett tack på nästa skiva. För 100 dollar får man ett tack på skivan, plus ett signerat exemplar.

Två saker är anmärkningsvärda med detta.

Det första är egentligen inte att Rickie Lee Jones verkar befinna sig nära ruinens brant – för sådant kan ju faktiskt hända även den som har stora inkomster – utan snarare det närmast självklara sätt på vilket hon nu sträcker ut händerna mot sina fans.

Det andra, som kanske förvånar ännu mer, är att fansen av allt att döma är beredda att betala.

Sju år av fildelningskrig har försatt skivbolagen i en märklig position. Musikköparna har blivit allt mer irriterade över bolagens agerande vad gäller prissättning, kopieringsskydd, lobbande för strängare upphovsrättslagar och rättegångsprocesser mot enskilda människor.

När tidningarna rapporterar att en trettioårig småbarnsmamma nu stäms på en summa motsvarande 24 miljoner kronor för att hon för något år sedan delat ut 25 låtar på Kazaa, tycker de flesta människor mest att skivindustrin är skogstokig.

Och när Sony BMG:s jurist Jennifer Pariser under samma rättegång hävdar att det är ”stöld” att kopiera en cd man köpt i butik för eget bruk (”att göra en kopia av en köpt låt är bara ett snällt sätt att säga att man endast stulit ett exemplar”), ja, då tappar naturligtvis många helt och hållet förtroendet för skivbolagens åsikter.

Samtidigt har den nya trend som fildelningen kickade igång kring sekelskiftet slagit igenom med full kraft. Med hjälp av bloggar, My Space-sidor och andra sociala medier har artisterna och fansen på kort tid stärkt sina band avsevärt.

Fansen har plötsligt fått tillgång till intimt och djupt personligt material som de aldrig tidigare kommit i kontakt med. De tackar med sin lojalitet och sina pengar – se bara på effekterna som Eldkvarn-Pluras framgångar i bloggvärlden fick.

Skivindustrin, som lagt en hel del krut på att kriga mot sina egna kunder, börjar nu sakta vakna upp i en värld de inte riktigt känner igen. Det är en värld där fansen hellre skickar 600 kronor direkt till en miljonsäljande artist som hävdar att hon är i ekonomisk nöd, än betalar 189 kronor för en cd i butiken. Och det är en värld där allt fler – ja, till och med artisterna – börjar undra om skivbolagen behövs överhuvudtaget.

Rickie Lee Jones fick idén till sitt pengaäskande av David Tibet, som de senaste tjugo åren producerat massor med märkliga skivor under namnet Current 93.

Förra året tog hans pengar slut, mitt under en skivinspelning.

I en intervju med tidningen Judas Kiss, berättar han: ”Antingen kunde jag använda de få pengar jag hade kvar och avsluta inspelningen snabbt, vilket inte alls var vad jag ville, eller så kunde jag fortsätta spela in under en lång tid och göra en stödutgåva.”

Han funderade vidare. Vad hade han själv gjort om en artist som han älskade hade mejlat honom och bett om ekonomisk hjälp? Han kom fram till att det fanns en hel rad med artister som han gladeligen skulle ha stöttat och bestämde sig för att göra ett försök.

Det fungerade utmärkt. David Tibet kunde fortsätta inspelningen, tack vare pengarna som hans fans skickade.

Men varför väljer då fans att stödja artister som David Tibet och Rickie Lee Jones?

John Buckman, som startat skivbolaget Magnatune Records, tror sig veta svaret. Vid en konferens i Köpenhamn i somras berättade han om framväxten av en ny sorts konsument: aktivisten.
– När vi säljer skivor på Magnatune Records, låter vi köparna bestämma priset.

Buckmans kunder kan välja att betala mellan 4 och 14 euro för en skiva. Ändå väljer de flesta inte det billigaste. De allra flesta skivor säljs istället till priset av 6 euro.
– Folk vill göra rätt för sig. Girighet är något man endast tar till när man inte längre litar på motparten. En aktivistkonsument är dessutom beredd att betala mer för sina produkter, bara pengarna går till rätt ställe. Se bara på Bodyshop eller Ben & Jerrys. Däremot kommer de företag som inte har en aktivistagenda att straffas. Nike är ett exempel på ett sådant företag.

Antagligen skulle de flesta musikkonsumenter numera tycka att Sony BMG också passar in på John Buckmans beskrivning.

Av just detta skäl möts man av ett specifikt budskap när man går in på Magnatunes hemsida. Högst upp står: ”We are not evil” (Vi är inte onda).

John Buckman menar att just här finns en lärdom att dra för den som vill sälja till morgondagens publik.
– Orsaken till att folk inte väljer det billigaste alternativet är att 50 procent av våra intäkter går till artisten. Folk är inte giriga. De kommer att uppföra sig etiskt om man visar att man litar på dem.

Om inte annat har Radioheads fans precis bevisat den senaste tesen. När bandet bestämde sig för att själva sälja sin skiva från sin sajt, tog de också beslutet att gå på Magnatunes linje och låta konsumenterna själva sätta priset.

Enligt de uppgifter som cirkulerat på nätet, sålde Radiohead 1,2 miljoner album på två dagar. Omedelbart därefter meddelade Jamiroquai och Oasis att de tänker göra likadant.

Nu kan den som vill sitta med tidningsklipp från det senaste året och lägga samman små förbryllande bitar till en begriplig helhetsbild: Prince lät sin skiva följa med en engelsk tidning. Charlatans släpper sitt nya album gratis via en radiostations hemsida. Springsteens senaste singel gick att ladda ner fritt från ett gäng europeiska tidningar. Madonna överger de traditionella skivbolagen och går över till Live Nation – vilket innebär att en konsertarrangör i fortsättningen även kommer att ha hand om hennes skivsläpp.

Nine Inch Nails frontman Trent Reznor glädjer sig åt att hans band ”äntligen är utan skivkontrakt” och utlovar stora nyheter för sina fans, samtidigt som han prisar sin nyvunna frihet och den möjlighet till direktkontakt med publiken som han har fått.

Sajten Songslide.com är ett annat exempel på trenden.

Via Songslide kan man precis som hos Magnatune eller Radiohead välja hur mycket man ska betala för en skiva – men här kan man dessutom se exakt hur mycket pengar som hamnar hos artisten.

”Vi upptäckte något intressant. Varenda gång vi lät våra fans bestämma priset på konserterna och cd-skivorna, tjänade vi mer pengar”, skriver Songslide-chefen John Hurd på sin hemsida.

Han fortsätter: ”Men det bästa av allt var att detta skapade en så bra känsla mellan oss och våra fans. Trots allt har olika låtar olika värde för olika människor. Så varför inte låta dem uttrycka det värdet när de betalar för sin musik?”

Med sidsteppade skivbolag kan man fråga sig vad branschen håller på att omvandlas till. Kanske pekar Madonnas steg ut en riktning: hon gick från ett skivbolag till en konsertbokare. Mycket talar också för att konsertbranschen är morgondagens vinnare.

– Det har hänt så mycket de senaste veckorna, att jag inte riktigt hunnit tänka igenom det än. Först Madonna och sedan det här med Radiohead, säger Thomas Johansson, vd för EMA Telstar som sedan ett tag tillbaka ingår i Live Nation-koncernen.

Thomas Johansson har varit i branschen sedan 1969. De senaste åren har konsertbesökarna ökat stort – men anledningen till det är främst att fler generationer besöker konserterna, menar han:
– Idag går folk som är 60 år på Stones, samtidigt som folk som är 20 gör det. De som går och tittar på popmusik numera är mellan 15 och 65. För fyrtio år sedan var de mellan 15 och 20 år.

Möjligtvis kan konsertscenen komma att påverkas av samma sociala drivkrafter som nu förändrar skivindustrin. En av de artister man hittar på Songslide heter Jonathan Coulton. För tidningen Wired berättar han hur han under en resa kom förbi Seattle och bestämde sig för att ordna en spelning via sajten Eventful – som förutom att låta fans hålla koll på var artisterna är också hjälper dem att begära konserter i sin hemstad.

”Jag skrev på min blogg att om någon hittar ett ställe på lördag, så spelar jag gärna” berättar Coulton för Wired.

”Efter 24 timmar hade folk mejlat mig några namn på ställen. Jag ringde ett av dem, bokades och gjorde en spelning. 75 besökare kom. Jag hade aldrig spelat i Seattle förut.”

Förutom att de var hans fans blev de 75 Seattleborna alltså också Jonathan Coultons konsertbokare, hans konsertbiljettköpare och hans marknadsförare. Vilket på ytterligare ett sätt visar på möjligheterna inom den sociala boomen.

Folk är beredda att göra mycket mer för sina favoritartister än bara köpa skivorna. De måste bara få veta exakt vad det är som de behöver hjälp med.

Det mesta talar alltså för att Rickie Lee Jones i lugn och ro kommer att kunna spela in ännu en skiva. Och eftersom det då är hennes fans som har finansierat den, kommer de säkerligen att ägna en hel del tid åt att marknadsföra den och se till så att den blir spelad.

En sak är säker: utgången av den historien lär ge skivbolagen ordentlig anledning till oro.