Agitatorn och kärleken

Hur kan båda rymmas i en och samma kvinna?

Lite hårda fakta först:

Åsa Linderborg är 39 år gammal. Hon är född i Västerås och bodde från fyra års ålder ensam med sin pappa – en av omständigheterna och livet hårt tyngd arbetarklassman. Han hade arbete vid stålhärden på Metallverken, och kan kanske beskrivas som excentrisk och vanlig på en och samma gång.

Åsa Linderborg har disputerat i historia och gjort karriär som politisk skribent, inte minst genom konsekvent kritik av allt vad USA och Irakkrig heter.

”Mig äger ingen” har slagit på bred front. Kritiker och läsare uttrycker vad som nog får kallas ren kärlek. Historien i sig – som är sann, boken låtsas inget annat – är förstås helt tillräcklig för att bli en bok.

Men så ska den förvaltas också.

– Det var läskigt. Jag hade ju bara en chans. Jag visste att jag kunde skriva om detta en gång, och sedan inte återkomma. Jag var väl oroad för mamma. Vad mamma skulle säga och känna. Sedan hade jag väl ångest för att jag försakade mina barn under tiden jag skrev. Jag beter mig så mot mina barn att de kommer skriva en bok om mig. Jag jobbar hemskt mycket. Jag har extrem arbetskapacitet och det är på bekostnad av min familj.

Varför skrev du boken?

– Jag ville väl försöka förstå relationen som jag och pappa hade. Förstå honom också tror jag. Göra mig själv förstådd inför mina barn. Den uppväxten som jag hade har präglat mig mycket. Man måste veta vem min pappa var för att förstå varför jag beter mig som jag gör. Jag är en produkt av en skilsmässa.

Hur tar det sig dagliga uttryck?

– Jag är rädd att bli lämnad. Jag ska inte säga att jag inte känner mig älskad, för det gör jag, men vad ska jag säga. Jag har¿ vilken jävla svår fråga, hur märks det... Så här: Jag har lätt att hålla parallelliteter i gång. Jag kommer från två hem. Separata världar kan pulsera samtidigt i mitt liv.

Du är oväntat trevlig att prata med, om jag får säga det utan att vara oförskämd. Din vänlighet känns som rena chocken när man har läst dina hårda artiklar. Är det samma dubbelhet?

– Jag menar att man kan vara trevlig i mötet med andra även om man tar ställning i svåra frågor på ett polemiskt sätt. Men jag är rätt ömhudad. Det kan man inte tro, jag som är så konfrontativ och blodtörstig i skrift liksom. Privat är jag en väldigt liten flicka.

Ska vi ta lite mer om boken först, så kan vi prata mer om det senare?

– Gärna.

Var det viktigt att din pappa hann dö innan du skrev det här?

– Det var helt nödvändigt. Jag försökte skriva precis när han dog, 2002. Det gick inte alls. Det blev ett hjälteporträtt utan svärta, och inte trovärdigt för någon av oss. Nu har pappa betalat ett högt pris för min uppriktighet. Jag tänker att jag kommer att brinna i helvetet för den här boken.

I en härd från Metallverken i Västerås då.

– Haha. Ja. Jag har berättat hemligheter han borde ha fått ha för sig själv.

Vad skulle han ha sagt om han hade fått läsa?

– Han skulle ha skakat på huvudet. Han skulle ha blivit väldigt ledsen. Hans syskon är väldigt ledsna på boken. Det är arbetarmoralen: man ska hålla fasaden. Man ska visa att man sköter sig. Min farbror är helt chockad över att man ens får skriva i en bok att någon är alkoholist.

Vad säger din mamma, som ju övergav familjen?

– Min mamma, hon... det har blivit starka reaktioner på hennes beteende. Hennes förklaring till att jag fick stanna kvar när hon lämnade pappa för en annan är att hon gav pappa det finaste hon hade. Hon gjorde alltså som män har gjort i alla tider. Hon förälskade sig i någon annan, kände skuld och betalade med sitt barn. Nu är mamma jättestolt över mig, men boken är jobbig för henne. Jag berättade ju inte hur jag hade det hos pappa. Jag var otroligt lojal mot honom.

Du hade väl inte fått stanna kvar där om du hade berättat.

– Precis.

Om en bok blir en hit är den antingen extremt ovanlig och exotisk, eller så har den stor identifikationsfaktor. Min teori är att ”Mig äger ingen” lyckas vara både och. Kan det stämma?

– Ja! Det har jag inte tänkt på! Jag trodde att om det skulle bli diskussion, då skulle det bli om arbetarklassen. Nu verkar det vara diskussion om alkoholismen i stället.

Det är väl ingen diskussion om alkoholism kring din bok? Det är väl mer att Leif GW Persson skriver att han sitter och gråter för att han är så tagen. Det är ju om kärleken folk pratar!

– Jo. Jag är¿ jag är glad att du säger det. Jag var orolig att folk inte skulle tycka om min pappa. Men folk vrålar på håll i tunnelbanan nu: ”Jag tycker så mycket om din pappa!” Han får en uppskattning och kärlek av andra som han hade haft bättre bruk för när han levde.

Berätta om hur du gjorde när du skrev.

– Jag satt med små svarta anteckningsböcker på pendeltåget mellan Uppsala och Stockholm. Tömde hjärnan på alla minnen som jag hade. Sedan började jag göra text av det, som jag fogade ihop till en helhet.

Vad skriver du som följer upp ”Mig äger ingen”?

– Jag skulle vilja skriva mer skönlitteratur, men jag ser mig inte ens som författare, trots att jag har skrivit fyra böcker. Jag har alltid haft problem med identiteter. Jag kände mig inte som historiker trots att jag disputerade. Ett arv från barnaskilsmässan.

Men du sa ju att du kan hantera parallella världar?

– Ja. Men jag har svårt att gå in i en identitet i taget. Då skriver jag hellre på olika saker. Härnäst skriver jag nog, tror jag, en bok om Herbert Tingsten. En idébiografi över svensk liberalism. Den som försvann.

Du gillar Tingsten?

– Jag har väl en hatkärlek till Tingsten, men jag älskar Tingsten som polemiker. Jag tycker att det är roligt med polemik om den leder någonvart. Man ber inte om ursäkt för att man tar ställning. Det finns så många frågor som är viktiga, som jag inte vill kompromissa om. Folk tror inte det, men jag omprövar faktiskt ställningstaganden hela tiden.

Du ger ett så väldigt övertygat intryck i dina politiska texter. Det är ju inte samma som att ge ett övertygande intryck. Hur ser du på ditt sätt att argumentera, kontra ditt sätt att skriva romanprosa?

– Jag har ju mitt stilideal, skönlitterärt, och det är det avskalade språket. Jag ville inte skriva en argumentativ bok med ”Mig äger ingen”. Jag ville att läsaren skulle dra sina egna slutsatser. Historien i sig bär. Så får man tolka den som man vill.

Hur ser du på dig själv som politisk debattör?

– Jag har blivit medvetet missuppfattad väldigt mycket. Jag blev kallad fascist i Expressen, de hade en bild på mig och en på Ulrike Meinhof. Det tog väldigt hårt på mig. Det fanns inget nätverk som försvarade mig där, jag kände mig så jävla ensam. Det blev till och med diskussioner om jag skulle få fortsätta undervisa på universitetet efter den där artikeln.

– Men så kom boken, och alla blev väldigt hovsamma. Jag tycker att det är en självklarhet att det folk som hamnar under ockupation har rätt att försvara sig mot ockupationsmakten. Konstigt nog vill ingen diskutera den saken med mig längre, trots att alla plötsligt är emot Irakkriget. Men det finns alltså en människa bakom mina åsikter. Och folk är förvånade! Man ska inte behöva skriva en sådan här bok för att visa att det finns en människa bakom en åsikt.

Du är mer lik din mamma, trots att du växte upp hos pappa.

– Hur vet du det?

Nej, det vet jag inte, men hur du klär dig, vad du jobbar med, vad du skriver om¿ Det är väl mer mamma riksdagsledamoten än pappa härdarmästaren?

– Mmm. Jag är stolt över mamma och glad över våra likheter. Det jag irriterar mig på hos henne, det har jag ju själv. Att jag tar så jävla mycket plats.

Jag tar också jävligt mycket plats. Jag har aldrig hört någon säga något om det.

– Hahahahahaha, nej, just det! Min mamma har väldigt stort civilkurage, och det är jag så stolt över. Men ibland känner jag också... att man inte måste lägga sig i allt, kanske? Jag har en rädsla för privata konflikter, det har jag ärvt av henne. Men jag pratar inte om mitt privatliv. Jag är väldigt tillknäppt. Och det är jag i boken också. Det är ju en bok om min pappa, inte om mig. Så kanske när jag blir äldre. Att jag vågar göra det.

Du verkar dubbel i din relation till boken också.

– Men jag är jättemallig över recensionerna. Det känns som om jag sitter och är lite kokett med att jag nästan ångrar boken... och på sätt och vis gör jag det, för jag har inte kontroll över boken längre. Folk har koll på mitt liv och vet saker om mig. Jag blir alldeles kall i kroppen när jag tänker på det.

Varför det?

– Jo, för jag tycker inte om att se boken. Jag tycker inte om att hålla i den. Och det är för att jag känner skuld mot pappa för att jag skrev den.