En korkad teoretiker

Det är bara ett namn.

Men utan just det här namnet, den här självlysande referensen, hade den forne radioproducenten Karl Pilkington inte varit där han är i dag.

Jag talar givetvis om Ricky Gervais – den helgonförklarade brittiske ståuppkomikern, skådespelaren och, inte minst, skaparen av de hyperpopulära tv-serierna ”The Office” och ”Extras” som, från allra första sekund, tagit Karl Pilkington under sina gyllene vingar.

Det går i dag inte en intervju utan att Gervais talar om Pilkington som Storbritanniens roligaste man.

Och när han, i maj i år, gästade David Letterman ägnade han så gott som all sin tid åt att förklara hur gränsen mellan genialitet och idioti aldrig är så hårfin som hos Karl Pilkington.

Gervais gav exempel och berättade för Letterman om hur han och Pilkington en dag talat om kändisar och hur han själv då sagt att vissa nuförtiden bara är kända för att de är barn till kända föräldrar.

Varefter Pilkington snabbt svarat ”Yeah, men du kan säga samma sak om Jesus”.

Gervais, som först mötte Pilkington när denne 2001 fått äran att producera Gervais och parhästen Stephen Merchants radioprogram ”The Ricky Gervais Show”, märkte snart att Manchestersonen med det apelsinformade ansiktet inte tänkte som vi andra.

Eller, han märkte att han inte tycktes tänka alls innan han sade de mest märkliga saker.

Med en gravallvarlig ton, som om han verkligen tycktes tro på allt som sipprade ur hans mun, serverade han högst tvivelaktiga men extremt underhållande små teorier kring sådant han läst på internet, i vetenskapstidningar eller sett i naturprogram på tv.

Alltid återberättat med små eller stora fel.

Och alltid med de mest tossiga resonemang, poänger och politiska inkorrektheter.

Det tog inte lång tid innan Gervais – som aldrig tycks ha så nära till det hysteriska gapskrattet som när han diskuterar saker med Pilkington – övertalade honom att bli en del av showen.

Och efter ett par uppmärksammade uttalanden – som att det första djuret att skickas ut i rymden inte var hunden Laika utan en apa, att kineser inte åldras så bra och en teori om att hela mänskligheten åldras baklänges och att vi således till sist dör som spädbarn – menade Gervais att radioprogrammet, med tanke på vem som nu var dess självklara stjärna, borde byta namn till ”The Karl Pilkington Show”.

Karl Pilkington sågs först, kanske inte helt överraskande, som ännu en skapelse signerad Gervais och Merchant.

Men när jag träffar honom över frukost på en pub i centrala London visar han sig vara av samma kött och blod, samma vuxna barn, som han blivit vida känd för i världens mest nedladdade poddradioprogram.

Han hinner knappt ens ta sin första tugga på sin ägg och bacon-toast innan han, som vore han i sändning, berättar om sin syn på parningsproceduren hos en marulksfisk han läst om på morgonen.

– Den ser inte bara konstig ut, säger han. Den är även konstig med tanke på att hur hanen, direkt efter att den har parat sig med en hona, dör.

Och så kommer den typiska Karl Pilkingtonska fortsättningen.

– Jag menar, sex ska ju vara trevligt och något som i längden får befolkningen att öka. Men om jag hade varit en marulk hade jag blivit homosexuell, eller i alla fall asexuell, så att jag hade kunnat simma runt och ha ett långt och skönt liv.

Jag småfnissar medan han själv, som vanligt, håller masken.

Han kan inte för sitt liv förstå att det han säger är humoristiskt.

Än mindre att miljontals människor laddat ner avsnitt av ”The Ricky Gervais Show”.

Med stora ögon frågar han mig om jag har någon förklaring till att det blivit så populärt.

Jag svarar att jag tror att det till stor del beror på honom själv och hur hans teorier – hur knäppa de än må vara – alltid knyts ihop med en röd tråd som får det hela att minna om smart ståuppkomik.

– Men det är inte så många rena skämt, invänder han och rör om i sitt te. Jag har hela tiden bara sett det som en diskussion, lite likt den man har på puben med sina vänner. Man börjar med att fråga hur man mår, vad man gjort den senaste tiden och sedan, utan att man tänker på det, sitter man och diskuterar om det finns liv på andra planeter.

– Ricky ringer mig flera gånger om dagen bara för att fråga vad jag har för mig. Till och med nu när han är i New York och är mitt uppe i olika Hollywoodproduktioner. Han brukar alltid minnas det jag säger för att sedan använda en del av det i programmet. ”Jag talade med Karl i telefon häromdagen¿” och så diskuterar vi från det.

– Men jag kan ändå inte förstå vem som vill lyssna på våra diskussioner. Jag menar, jag berättar ju verkligen bara om vad jag har gjort och tänkt den senaste tiden. Men komiker som Ricky och Stephen tycks ju i och för sig kunna göra vad som helst roligt.

Jo, du är ju lite av deras hackkyckling. Hur kommer det sig att du alltid förblir så lugn och aldrig kaxar tillbaka när de idiotförklarar – och hysteriskt skrattar åt – dig och dina teorier?

– Jag vet inte. Det skulle väl vara lite som att skrika och jag har alltid hatat folk som skriker. Dessutom är det ju bara teorier, idéer, som jag får i samma ögonblick som de spelas in. Det är inte som med Einstein, som fick tänka och vara ifred när han kläckte sina teorier. Han måste ju även han ha gjort en hel del fel innan han hade allt nedskrivet på papper, inte sant? Men det var ingen som spelade in honom innan han var klar, ingen som hela tiden stod bakom hans rygg och sa ”Hey, Einstein, du har inte tänkt på det här och det här” varefter han varit tvungen att säga ”Hm, Ricky och Stephen, ni har kanske rätt”.

– När jag tittar tillbaka på mina teorier så är vissa ändå helt okej, andra inte.

Du har inte fått något argt lyssnarbrev efter det du sa om kineser och hur de, likt päron, åldras över en natt?

– Nej, och varför skulle jag få det? Det var inte illa menat utan bara något jag observerat när jag promenerat genom Chinatown. De åldras dåligt. Dessutom menade jag att de ser bra ut när de är unga, så om de vill tro på det ena så får de även tro på det andra. Det är lite som när Ricky säger både att jag är en idiot och att jag är Storbritanniens roligaste man. Om jag väljer att tro på det ena så måste jag även tro på det andra.

Hur ser du i dag på din teori om att människan, från och med att hon är exakt 77 år gammal, utvecklas baklänges för att till sist dö som spädbarn?

– Det var bara en teori om hur livet skulle kunna bli bättre. Och jag tycker att det är en fin idé. Livet är ju som bäst när man är ung och inte har några problem och kan cykla omkring hela dagarna. Så det vore därför fint om man fick den tiden sist i livet, så att man hade något att se fram emot, för att sedan dö som ett ovetande spädbarn.

”The Ricky Gervais Show” ligger för tillfället på is.

I väntan på nya inspelningar har Karl Pilkington fått visa att han kan cykla utan stödhjulen Gervais och Merchant.

Han har fått ett eget tv-program på Channel 4 – ”Karl Pilkington: Satisfied Fool” – där han träffar författare, filosofer och folk från Mensa för att tala om sin egen ointelligens.

Dessutom gav han härom månaden ut en dråplig resebok – ”Happyslapped by a Jellyfish” – för människor som, likt han själv, inte gillar att resa.

Det är Suzanne, BBC-producent och hans flickvän sedan många år, som bokar parets alla tripper.

Själv hakar han bara på.

Resorna i ”Happyslapped by a Jellyfish” går nästan uteslutande till solsemesterställen som Lanzarote, Karibien och Los Angeles.

Och boken är, med alla sina underliga iakttagelser, Karl Pilkingtons första tydliga försök att vara rolig.

– Jag ville skriva om roliga saker på ett sätt som människor kan relatera till, säger han. Man ska känna lite av ett ”O ja, det där händer ofta när man är på semester”. Jag har själv alltid gillat saker som jag kan relatera till, hur tråkiga de än är. Min favorit-tv-serie är till exempel ”The Royal Family”, har du sett den?

Nej.

– Den handlar inte om den riktiga brittiska kungafamiljen, utan om en helt vanlig familj hemma i deras vardagsrum i Manchester. Pappan gör ingenting annat än tittar på tv och barnen sysselsätter sig med att koka te åt hela familjen. Det är alltså riktigt, riktigt tråkigt. Men jag gillar det! Det tråkiga blir kul och jag kan relatera till det. Till skillnad från, säg, den australiska tv-serien ”Grannar” där de går och simmar i havet på lunchen. Det är ju som om det utspelade sig på en främmande planet.

Du har aldrig rest med Ricky eller Stephen?

– Jo, men det kommer aldrig att ske igen. Jag följde en gång med Ricky och spelade golf. Han hade hyrt en snobbig golfbana för en hel dag, vilket betydde att vi var tvungna att stanna över natten. Golf är ju tänkt att vara ett avslappnande spel, men med Ricky. Det var en av de mest hektiska dagarna i mitt liv. Han knuffade mig när jag skulle slå och höll bokstavligen på att döda mig i golfbilen.

– Många tror säkert att det måste vara fantastiskt att ha Ricky som en av sina bästa vänner. Men vad de inte ser är att han är lika hyperaktiv som ett barn som ätit för många kolor. När man umgås med honom är det lite som att ta hand om ett handikappat barn som upptar all din tid.