Med vd-nypor i kulturtoppen

– Jag väcker alltid starka känslor. Jag talar i liberala termer för de svagas rätt, och det tål inte det socialistiska etablissemanget, säger Johan Staël von Holstein själv.

Vad är det egentligen som har hänt?

Inget konstigt egentligen. Regeringen har utsett nya ledamöter till styrelsen för Statens kulturråd. Samtidigt har man passat på att förändra lite i organisationen, och gett styrelseordföranden Mats Svegfors större formell makt.

Och så det oerhörda: man utsåg en ickekulturperson, IT-entreprenören Johan Staël von Holstein, till styrelseledamot.

Man måste inte ha någon särskild politisk åsikt alls för att åtminstone höja på ögonbrynen lite – kanske både åt utnämningen och åt reaktionerna.

Utnämningen kallades vansinnig, och ironierna dröp i osignerade kommentarer på ledarsidor och kultursidor i stora tidningar. Ofta hårt formulerade.

”Jag vill bara påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten "Varken Sveriges regering eller samhället har råd med fler vansinnesutnämningar”, skrev författaren och kritikern Maria Küchen i DN.

Staël von Holstein skrev ett ironiskt svar på debattsajten Sourze.se, och det kan vara värt att citera rejält därifrån:

”Hela julen är förstörd. Lögner, fördomar, gamla citat ryckta ur sitt sammanhang, hela batteriet har använts för att smutskasta mig och min person så mycket det går. Mina barn har läst och frågat, liksom mina vänner och min mamma. Men det är inget nytt; i tio år har jag varit utsatt för denna typ av uthängningar och attacker i media som saknar motstycke i Sverige. Jag behandlas som en dömd brottsling där brottet är ställt utom allt tvivel, men likt Kafkas figur är jag varken dömd eller åtalad, utredd eller ens misstänkt. Jag är bara dömd av den socialistiska pr-apparaten och det gamla socialistgardet inom journalistkåren och kultureliten. Men vad är det för fruktansvärda brott jag har begått? Jo, jag har utnyttjat mina demokratiska rättigheter att uttrycka mina politiska ståndpunkter och nu senast, att jag accepterat en utnämning till Statens kulturråd.”

Det fick förstås inte stå oemotsagt.

”Han försöker förklara sig, men lyckas dessvärre bara leverera ytterligare en samling bevis på att han är en omdömeslös och knappt skrivkunnig megaloman egocentriker med en paranoid och okunnig uppfattning om kulturvärlden”, kommenterade författaren och bloggaren Malte Persson.

Statens kulturråd delar årligen ut 1,8 miljarder kronor. Många kulturinstitutioner och fria grupper är helt beroende av det stödet. Alliansregeringen har låtit antyda att svensk kultur gärna får ta intryck av näringslivet vad det gäller att ta ansvar för ekonomin – och här, någonstans, kommer en entreprenör som Staël von Holstein in i bilden.

– Han är en person med starka åsikter och som inte räds debatter. Därför är det inte så förvånande att det blir debatt. Men jag tycker att det är viktigt med en fri debatt där olika åsikter och perspektiv kommer fram, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m).

Vems var idén att utse honom?

– Jag kan inte kommentera det interna arbetet på departmentet. Men formellt är han utsedd av regeringen. Personligen har jag ofta haft ett stort utbyte av mina möten med honom. Jag kan tycka att det är lite olyckligt att det blir ett sådant starkt fokus på en enskild styrelseledamot. Samtidigt är jag övertygad om att Johan Staël von Holstein har mycket att tillföra.

Vilken var tanken med att utse honom?

– Jag menar att det är viktigt att olika perspektiv möts kring styrelsebordet. I kulturrådets fall handlar det ofta om kulturskaparnas, institutionernas och forskarvärldens perspektiv. Men det är också viktigt att få med entreprenörernas perspektiv inom kulturen.

Vilka förhoppningar har du på kulturrådet framöver?

– Färdriktningen är tydlig tycker jag – det handlar om att verkställa en dynamisk kulturpolitik där regeringens tre prioriteringar är barns och ungas rätt till kultur, vården av kulturarvet och kulturskaparnas villkor. Jag har även pekat på vikten av kulturlivets internationalisering, säger kulturministern.

I dag är den 45-årige Johan Staël von Holstein vd för IQube, som är ett slags entreprenörscentrum som ska hjälpa företagare med goda idéer i gång, och som han själv äger till hälften.

Sydsvenskan når honom i Thailand, där han är på semester.

Hur gick det till när du fick frågan?

– Kulturministern ringde och frågade om jag var intresserad. ”Det vore kul, men det får du aldrig igenom”, sa jag. Men två veckor senare ringde hon och sa att det var klart.

Vem är det som formellt bestämmer?

– Jag har ingen koll på det.

Hur ofta ska ni ses?

– En gång varje eller varannan månad eller något sånt där. Jag missar tyvärr det första mötet nu eftersom jag är på resa.

Hur ser du på uppdraget?

– Det ska bli roligt och jättespännande. Jag uppfattar det som att det inte är meningen att man ska sitta där och göra som man alltid har gjort. Men jag vet inte vad som förväntas av mig än. Jag har inte fått någon information och jag har inte hunnit tala med Mats Svegfors än. Så vad jag ska bidra med¿ jag får vänta med att svara på det.

Varför väcker du så starka reaktioner i det här sammanhanget?

– Alltså jag är otroligt frispråkig och tydlig i vad jag tycker och tänker. På gott och ont. Jag gör ibland dumma saker också. Man får vara ansvarstagande för sina handlingar. Men jag gillar argumentation och konfrontation, det går igen i hela min personlighet. 70 procent av svenska journalister är socialister, och jag är antisocialist. Det påverkar. Jag tror på fri marknad och på individens kraft. Det är utom allt tvivel bevisat att fri marknad, fri handel och fritt företagande har fått bort fattigdom och svält bättre än något annat system, och ändå finns det socialister kvar.

Tycker du att mediebilden av dig är rätt?

– Nej. Jag är en annorlunda person, och det verkar inte som om journalister vet hur de ska förhålla sig till mig.

Hur är du då?

– Det som skiljer mig från många är att jag har en fundamental tro på att jag kan förändra. En människa kan förändra världen. Mandela gjorde det, Martin Luther King gjorde det. Stora författare och upptäcktsresande har gjort det. Jag tror mig själv mäktig att kunna göra saker. Hade jag inte trott det hade jag inte så helhjärtat satsat på saker. Jag tror alltid att jag kan få det att lyckas. Det kan vara naivt, men det retar också. Det är högfärdigt. Men jag tror att alla har den kraften i sig. Jag talar i liberala termer för svagas rätt. Den kombinationen retar mäktiga krafter. Men jag säger: bring ’em on. Jag kommer att vara här.

Nu var Johan Staël von Holstein alltså inte på det första mötet för den nya styrelsen, vilket omedelbart väckte förnyad kritik. Mötesfrånvaron berodde då på den aktuella utlandsresan.

Sven Nilsson är författare i Malmö. Han skriver bland annat i Sydsvenskan, och följer tätt utvecklingen inom svensk kulturpolitik.

– Man ska ha klart för sig att Kulturrådet har ett väldigt begränsat inflytande egentligen. En stor del av pengarna som förmedlas är redan öronmärkta, och det är egentligen bara i stödet till en del mindre fria grupper som man faktiskt har konkret makt, säger han.

Sven Nilsson menar – trots förstärkningarna av styrelseordförandens direkta inflytande – att Kulturrådets verksamhet i allt väsentligt sköts av generaldirektör Kennet Johansson.

– Kulturrådet expedierar utbetalning av pengarna och följer upp hur de används, men det är inte så att de förfogar över dem. Det är en oerhört viktig skillnad, säger Sven Nilsson.

Gradvis tonar bilden fram: Utnämningarna av styrelseledamöterna är till stor del symboliska – men den praktiska betydelsen? Nästan ingen.

Det handlar, bara, om politik.

– Det är klart att regeringen markerar med sina utnämningar. Det här är ett tydligt sätt att visa att man önskar mer entreprenörstänkande i kulturlivet, och att det ska ses som en viktig önskan. Praktisk politik från regeringens sida, helt enkelt, säger Sven Nilsson.