Till sjöss med Carsten Jensen

KÖPENHAMN. Romanen ”Vi, de drunknade” är av den där typen som förläggare talar om med saliven rinnande:

En storslagen, rejäl, lång, episk bok, full av människor och människoöden. En bok av ”Utvandrarna”-typ. En bok som räcker en hel semestervecka.

Författaren Carsten Jensen är känd för svenska tidningsläsare som vass politisk skribent och kommentator. Men med ”Vi, de drunknade” har han slutligen lagt journalistiken bakom sig.

Carsten Jensen skriver om befolkningen i den lilla staden Marstal som ett slags ”vi”, i vad som blivit en enorm släktkrönika över mer än hundra år.

Han har själv rötterna där. Alla vet vilka hans föräldrar var, och dörrarna öppnades snabbt när det stod klart för invånarna vad Carsten Jensen stod i begrepp att göra.

– Under arbetet med boken bjöd jag in till fem–sex bibliotekskvällar och berättade om vad jag höll på med. Jag frågade: Är det någon som vet något? Så kom folk och bjöd hem mig på kaffe och visade mig morfars kärleksbrev till mormor från 1920-talet.

Är du fortfarande välkommen?

– Mer än välkommen. Det kommer fler turister än nånsin. Sjöfartsmuseet har rekordhöga besökstal och vandrarhemmet är fullbelagt. Staden har 3000 invånare, och min bok har sålt i tolvhundra ex där. Så¿ jag är mer än välkommen. Folk hissade flaggorna och vi hade fest på sjöfartsskolan när boken kom. Den lokala sjömanskören sjöng.

Man blir ju inte alltid profet i sin hemstad.

– Nej, men det blev jag i Marstal. Haha! Det kommer gamla och säger ”får jag trycka din hand”, och så tackar de för boken. De säger alltid att de kände min far, och så säger de: ”Vi har druckit många öl ihop”. De orden kunde ha varit inskriptionen på hans gravsten.

När dog han?

– Det är sju år sedan. Jag hade just berättat för honom att jag skulle skriva boken. Vi hade inte någon nära relation, för vi var så olika. Boken var ju ett slags försök från min sida att föra oss närmare varann. Men så blev det alltså inte.

Och din mor?

– Hon dog för ett år sedan. Hon förlorade sin syn, men jag läste en del av boken för henne högt. En tredjedel kanske. Men så blev hon för trött och dålig. Ett år innan boken kom ut sa jag till mor att den nästan var klar. ”Den kommer på hösten 2006”, sa jag. ”Då blir jag tvungen att hålla mig vid liv så länge då”, sa hon och suckade. Och det gjorde hon ju.

Du har en dotter också. Har hon läst?

– Nej. Jag började berätta delar ur boken för henne¿ och då gick det upp för mig att den här berättelsen inte är för barn. Den har ju inget av sagans grepp, med upprättelse för de nedtryckta och så, det finns ju inte. En gång var vi ute på Ærø tillsammans, och jag skulle fotograferas av en tidning. Så säger fotografen ”aha, det är här som de där småpojkarna i boken slår ihjäl hunden”. Laura blev så arg på mig att hela dagen var förstörd. Hon har själv en liten hund. Och jag var ju skyldig till det där hundmordet, för det var ju jag som hade hittat på det¿ Boken går på tvärs mot ett barns känsla för rättvisa. Det har jag fått lära mig.

Laura medverkar i din senaste bok, eller hur?

– Ja, hon är duktig på att teckna. När jag berättade för henne om ”Sidste rejse”, min senaste bok här i Danmark, så tecknade hon en del efter det jag hade berättat. Så som en liten överraskning för henne så norpade jag en av teckningarna, och lät trycka den i boken.

Vad sa hon om det?

– Det minns jag precis. Hon sa ”Far, jag blir varm om hjärtat!”

Det är ju så att man blir rörd.

– Ja, eller hur? Jag har hört ibland att flickor som har haft en nära relation till sin far ofta får stor självtillit, och klarar sig bra i livet. Jag håller mig hårt fast i den tanken. Vet du, man ska inte göra två saker på en gång när man är med ett barn. Klart jag kan läsa tidningen när hon spelar Playstation, men¿ barn är en sådan gåva. Tiden med dem ska man ta tillvara på. Det går så fort. Sättet jag talar med henne passar plötsligt inte. När jag väcker henne på morgonen brukar jag säga ”godmorgon, lilla troll” eller ”lilla skatt”. Och så en dag säger hon: ”sluta kalla mig det, det är pinigt! Jag är inget litet barn!”. Det är revolution en gång i veckan. Hon växer och förändrar sig så fort att man som vuxen måste arbeta hårt för att följa med.

Vad gör ni tillsammans?

– Just nu läser vi den sista Harry Potter. Vi lovade varandra det, att hur gammal hon än var när den sista boken skulle komma ut, så skulle jag läsa den högt för henne. Det är en vidunderlig upplevelse att läsa högt för barn. Och nu förstår jag att detta kanske blir den sista bok jag kommer att läsa för henne.

Du är frånskild. Är det på grund av arbetet med boken?

– Nej nej, vi har varit skilda längre än så. Men skilsmässan var på sätt och vis en förutsättning för att jag skulle kunna skriva den. Jag hade aldrig kunnat göra det om jag hade varit kvar i det äktenskapet. Det hade blivit kallt och kärlekslöst och omänskligt. I den atmosfären kunde jag inte skapa något.

Carsten Jensen är en seglartyp. Han ser ut som ”Skärgårdsdoktorn” på pressbilderna, med stormaskigt stickad tröja och ett slags nedärvd väderbitenhet. Pappa var sjöman. Men i dag är Carsten Jensen stadsbo; bara tio minuters promenad från Østerports tågstation finns hans hem. Man passerar kvarter som inte riktigt tycks ha bestämt om de ska vara flotta eller inte. Det finns visserligen mäklare och gallerister i överdesignade källarvåningar, men det finns enkla fik också, och fler vanliga bilar än suvar.

Lägenheten är som en enorm labyrint, överdådigt dekorerad med troféer från resor, och så böcker, massor av böcker. Köket känns som lyft från en herrgård på landet direkt in i centrala stan.

Varannan vecka har Carsten Jensen sällskap av Laura, den elvaåriga dottern. Annars lever han ensam, utom när hans engelska särbo är på besök, eller då han själv reser till henne i London.

Dagen innan vi träffas – det är ännu december, och så grått att Öresund inte gör någon som helst skillnad på himmel och hav – har Carsten Jensen träffat en dansk konteramiral.

Konteramiralen hade full uniform på sig, och bjöd på kaffe. Han berättade att han hade köpt in ”Vi, de drunknade” som julklapp till alla i den danska flottan som tjänstgör runt Grönland över jul.

– Soldaterna i Afghanistan ska också få den, tydligen, säger Carsten Jensen och skrattar lite.

Du måste ha lagt ner ett enormt arbete på den här boken.

– Jag började år 2001. Och jag blev klar 2006, väldigt nära utgivningsdatumet. Min förläggare sa: ”jag tror inte att du blir klar i tid”. Då sa jag: ”Vet du vad? Det tror inte jag heller!”

Hur arbetade du?

– Det var ett mycket kaotiskt förlopp, och det var en enorm spillprocent. Jag har slängt hundratals sidor, eftersom de visade sig vara villospår. Det var som att komma in på en tomt och tro att man ser ett hus, men så märker man att det inte finns någon el indragen, och inget vatten, och kanske inga innerväggar heller¿

Eftersom du realistiskt skildrar en tid på hundra år, så antar jag att du har gjort gedigen research.

– Ja. Min primära källa har varit de fantastiska sjöfartsarkiven i Marstal. Det är ju en stad med en enastående historia. Och det vet invånarna. Men de sista vittnena till den gamla sjöfartstiden dör nu. Det gäller att lyssna på dem medan man kan.

När förstod du att ”Vi, de drunknade” skulle bli ditt storverk?

– Det visste jag tidigt. För jag har burit på den här boken i många, många år, utan att hitta rätt form för den. Kvaliteten visste jag inte mycket om inledningsvis, jag visste bara att det var min mest ambitiösa bok. Jag kände en enorm lättnad. Nu har jag gjort det.

Och hur känns det att ta risken att du har ditt storverk bakom dig?

– Så tänker jag inte. Ambitionerna ökar ju med resultaten. Med den här boken har jag upptäckt att jag kan något som jag inte var säker på att jag kunde innan: att verkligen ge liv till fiktiva personer.

Vill du återvända till journalistiken?

– Nej, jag tror inte det. Jag skriver en enstaka text då och då, men det är långt mellan gångerna. Hur mycket tid har jag kvar som författare? Tjugo år? Tjugofem, om jag har tur. Den tiden vill jag använda till att skriva några riktigt stora böcker.

Carsten Jensen ler. Utstrålar arbetsvilja.