Det är repetitionskväll med nystartade teatergruppen Institutet i Malmö. En av skådespelarna berättar om den franske författaren och skådespelaren Antonin Artauds psykosfantasier, där munkar i Tibet sög kraften ur honom genom masturbation.

– Det skulle vara skitjobbigt om det satt en massa zenmunkar och runkade på en.

– Runkmunkar, haha.

På golvet ligger en kille som har ont i magen. Från taket hänger en gunga där en mörk dildo placerats mitt på den svarta sammetsdynan. Det lätt vibrerande gummikönet pekar mot resten av ensemblen som diskuterar manuset.

Om en månad är det premiär för teatergruppens första uppsättning, ”Romarriket föds i blod”. Det är den första delen av fem där romarrikets drygt tvåtusenåriga historia ska betas av. Varje föreställning pågår i sju timmar och sätts bara upp en gång. Projektet går i linje med Antonin Artauds tankar kring ”grymhetens teater”: teatern ska skaka om, inte erbjuda en snuttefilt.

Bredvid en skål med äpplen och chokladkex sitter den konstnärliga ledaren Anders Carlsson och beskriver hur guden Mars ska befrukta en kvinna enbart genom sina ord. I den scenen vill han att det ska droppa ner någon sörja. Det verkar bli mycket vätskor i pjäsen. Symbolisk sperma och blod, kanske ett mjölkbad. Förmodligen är det därför som scenen kommer att vara kaklad.

Förberedelserna har redan orsakat rubriker. Skådespelarna ska bland annat få gå kurser i strippstångsdans och sadomasochism.

Dagen före kokar Anders Carlsson starkt kaffe uppe på kontoret. Han funderar ett tag när jag frågar om det som många verkar undra: Vad håller gamla Teater Terrier på med, har de spårat ur?

– Ja, hur ofta händer det att någon överraskar i kulturvärlden? Bara det är en vinst. Och den lilla förvirring vi kanske sår, det är den det handlar om. Vi utsätter oss själva för en viss förvirring. Vi håller på att balla ur. Men vi gör det ganska metodiskt. Det är medvetna små steg, att hela tiden utsätta sig för kontrollförlust.

Udden är riktad mot majoritetssamhället, en protest mot en kultur där individen reducerats till konsument och förväntas leka ett heterosexuellt mamma-pappa-barnliv. I Institutets (långa) verksamhetsförklaring heter det att syftet är att ”undersöka friheten genom att synliggöra dess gränser”. Enligt Anders Carlsson kan det handla om att synliggöra de egna sexuella gränserna eller att analysera tabun som fetischism och konstatera att det snarare är andra besattheter, typ varumärkesfetischismen, som borde orsaka rubriker.

Kampretoriken är tydlig.

– Det är ju teaterns förbannelse att den ska vara så bred och folklig. Trots att vi är en jättemarginaliserad liten grupp i utkanten av det fria kulturlivet förväntas vi ändå leva upp till ambitionen att nå alla. Jag har tillfälligt gett upp idén om att vända mig till alla varenda gång. Nu handlar det om att bearbeta en borgerlig publik, en medelklass som rör sig i kulturvärlden.

Är det inte en väldigt begränsad publik du vill ha om Romprojektet främst ska rikta sig mot en borgerlig kultur?

– Men publiken är inte bara de som vistas i rummet utan även de som läser om det i tidningen och tänker att ”dit ska jag fan inte gå”. Det är en väldigt viktig publik. Sedan de som kommer dit, jag skulle kunna tänka mig att det är andra som är ganska fed up med konsumtionskultur och som söker efter platser som är fredade eller kritiska och där det finns plats för avvikelsen.

Det verkar nästan som att ni vill avslöja borgerskapet som idioter genom att själva spela idioter.

– Haha, jag skulle inte använda ordet borgerskapet. Det låter som en gammal marxistisk analys. Jag har ingen idé om arbetarna som potentiella revolutionärer. Tvärtom, det är de som sitter med platt-tv och surroundljud och är totalt passiviserade framför tv:n.

Men du pratar ändå om borgerligheten.

– Ja, jo. Men helst inte med det ordet. Det är ju som om jag skulle ställa mig utanför någonting. Däremot kan jag erbjuda mig som symptom för någonting, jag kan exploatera mig själv som ett slags skräckexempel. Det kan vara en effektiv strategi att göra sig till en spegel för det fula, det vi inte vill se normalt eftersom vi vill trösta oss med idén om demokratin och individen.

Skådespelarna går igenom några scener. Malin Buska sitter i gungan och kämpar med en förkyld röst. Hon ska spela varghonan som ammade Romulus och Remus som grundade Rom. Dialogen berör amningspsykosen: ”Jag äger inte längre mig själv, jag är en mjölkmaskin.”

Anders Carlsson följer upp med ett resonemang om begreppet ”splitting” och barnets ångest över att inte alltid ha tillgång till bröstet. Någon undrar: ”Pratade du inte tidigare om ett gott och ett ont bröst?”

Så går diskussionerna: de sveper över psykoanalys och postmoderna termer för att sedan snabbt dyka ner i utforskandet av äcklet.

Plötsligt stelnar alla till när det låter som om någon rycker i ett fönster.

– Shit, någon försöker ta sig in.

Eller så var det djuren under huset som lät, tror Anders Carlsson:

– Vi har råttor här under och de är jäkligt stora.

Kanske kan man säga att Institutet är Teater-Sveriges egna råttor. De vill ömsom narra, ömsom egga. Men de vill också bära med sig pesten in i teatervärlden, förvirra och förstöra så att något nytt kan byggas upp.

Under repetitionen beskriver Anders Carlsson att det ska finnas sex stycken stänger runt om i lokalen. Man ska kunna glida ner för dem och använda dem som strippstänger. En av skådespelarna har till och med lärt sig att klättra upp till taket där det finns en smal avsats som kan användas under pjäsen. Det kommer också att hänga gungor från taket. De ska fungera både som vanliga gungor och sexgungor.

Men när Anders Carlsson pekar ut ett rum med mörkröda tapeter blir han lätt generad. Det är båset för sadomasochistiska lekar. Han vet inte riktigt hur han ska hantera det.

– Nu får vi börja ta konsekvenserna. Det är som att skjuta iväg bollen långt som fan och sedan ska man gå efter den.

Romprojektet kommer att vara en korsning mellan teater, performance och klubb. Förutom den stora scenen kommer det att finnas avskilda rum, till exempel kommer en feministisk grupp från Köpenhamn att ha ansvar för S &M-rummet. Skådespelarna ska sätta sig in i S&M under våren genom kurser.

– Jag kunde inte leva med tanken på att vi skulle ta in folk som sysslade med det här och att vi själva inte skulle ha någon relation till det, förklarar Anders Carlsson.

Ambitionen är också att utvidga den feministiska synen på sexualitet. Danskarna har kommit längre än svenskarna i sina diskussioner om postporn, alltså feministiskt progressiv pornografi, menar han.

– Vi ger upp sexualiteten för den är så förpestad av patriarkal dynga. Svensk feminism har inte så mycket alternativ, så den diskussionen försöker vi också ta med detta.

På Norra Vallgatan 23 hänger fortfarande Teater Terriers skylt ovanför porten. Anders Carlsson tittar upp och konstaterar att det är många skruvar att ta bort. Även affischerna från den sista föreställningen, ”Best of Dallas”, är kvar. Skådespelarna poserar i sina förstorade rumpkuddar.

Teater Terrier levde och skällde i sju år. Uppsättningarna hyllades ofta av publiken och recensenterna. Men de mer experimentella pjäserna gick inte alltid hem, åtminstone inte bland kritiker. Om ”Den sista människans resa gjord obrukbar” (2006) skrev teaterkritikern Theresa Benér i Svenska Dagbladet att ”problemet med denna typ av självförintande utspel [är] att man i konsekvensens namn borde lägga ner teatern. Eller ska publiken masochistiskt återvända och glatt delta i nya kollektiva självmo rd?”.

Hon visste nog inte hur rätt hon skulle få. Ett år senare lades Teater Terrier ner och ur askan reste sig Institutet, ett annorlunda barn som inte kräver samma ömhetsbetygelser som sin föregångare. På hemsidan står det frankt att Institutet måste lära sig att leva utan den kärlek som Terrier fick, eftersom man inte längre vill vara ett alibi för kulturetablissemanget.

Av de fyra skådespelare som startade Terrier är Anders Carlsson den enda som är kvar.

– Det har varit en laddad historia. Om jag ska vara ärlig så tycker jag att det är ganska skönt. Nu är vi en grupp som vet att vi vill jobba så här.

Bland Anders Carlssons influenser återfinns den postmoderna filosofen Gilles Deleuze och psykoanalytikern Jacques Lacan. Det är kanske därför som Institutets verksamhetsförklaring kan orsaka en lätt teoretisk överdos.

Innan vi träffas skickar han ett mejl om tankarna bakom Institutet som är nästan lika långt som den här texten.

Han skriver om Institutet: ”Det är helt enkelt inget man talar om utan något man gör. Och man gör det i trots.”

Tanken på ett personporträtt irriterar också. Han undrar om det är ett sätt att avväpna eller, med hans ord, ”re-oidipalisera” honom.

Men den stora kampen återstår. Romprojektet håller på från februari till maj och om ett år bestäms om Institutet får bidrag igen från Kulturrådet. Kontaktpersonerna på Malmö stad har också varit lite undrande, och frågat om det inte finns risk att det blir för akademiskt och internt. I Malmö är man väldigt mån om att det ska tilltala en väldigt bred allmänhet, säger Anders Carlsson:

– Så det kritiska blir nog i slutet av året. För då avgörs det huruvida detta har en plats i svenskt teaterliv eller inte.