Burton och barberaren

Från det stora landet i väster kommer rapporter om glödande harm bland gothromantiker och splatterfans.

Här har de sett fram emot ett par timmars rafflande blod-och-skräck-fest. Och så börjar huvudrollsinnehavarna sjunga!

”Men vaffa¿ Är det en MUSIKAL?!!! Det sa dom inget om i trailern.”

Men så är det. I ”Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street” mördas det efter noter.

Solen lyser på Tim Burton när han slår sig ner i soffan på Grand Hôtel i Stockholm. Det är han som har regisserat ”Sweeney Todd”, med Johnny Depp och Helena Bonham Carter i huvudrollerna.

Mannen bakom kultrullar som ”Beetle Juice”, ”Edward Scissorhands”, ””Ed Wood”, ”Mars Attacks!” och ”Sleepy Hollow” ler snällare än man kanske skulle vänta sig av en man som har ägnat större delen av sin karriär åt svarta (om än ofta roliga) sagor om våldsbenägna gengångare, fientliga utomjordingar och andra aparta existenser.

Den välkända svarta trasselmoppen på huvudet är hjälpligt tuktad. Tim Burton trär på sig ett par gigantiska solglasögon och inväntar första frågan. Den handlar om hans förhållande till musikalgenren.

– Jag är ingen stor fantast, säger han. Jag går inte mycket på teatern. Men ”Sweeney Todd” såg jag redan när jag studerade. Den liknade ingenting jag hade sett förut. Känslorna, svärtan och humorn. Hur musiken – som jag tyckte var väldigt vacker – ställdes mot bildspråket. Jag blev väldigt tagen. Så jag är lycklig över att äntligen ha kunnat göra den här filmen.

Förlagan är alltså Stephen Sondheims klassiska Broadwaymusikal och Tonyvinnare från 1979.

Den gruvliga storyn handlar om en barberare som återvänder till London för att utkräva hämnd efter femton år i fångkolonierna. Det tilltänkta offret är en domare, som fick honom fängslad på falska grunder för att kunna lägga beslag på hans vackra hustru och lilla dotter Johanna. Men hämnden övergår snart i masslakt.

Ritsch ratsch med rakkniven, kaskader av blod – från Todds raksalong ovanpå den luggslitna pajbagerskan Mrs Lovetts kök levereras liken via fallucka till väntande köttkvarnar och bakugnar i källaren. Hämnd transformerad till livsmedelsindustri. Affärerna blomstrar.

Och Todds hustru? Hon tog livet av sig, vet Mrs Lovett berätta. Men dottern sitter fortfarande som en fågel i bur hos domare Turpin.

Musik har alltid spelat en viktig roll i Tim Burtons filmproduktion (hovkomponisten heter Danny Elfman). Men den här gången intar den en dominerande plats. ”Sweeney Todd” är näst intill en opera.

Upplevelsen har varit omtumlande för Tim Burton.

– Detta att ha musik på inspelningsplatsen var helt fantastiskt, säger han. Att bara låta den brassa på för fullt genom högtalarna. Den påverkade stämningen, ljuset, sättet som Johnny plockade upp rakkniven, sättet som någon gick genom rummet. Alla förpassades till samma zon, samma sinnestillstånd, utan att någonting egentligen behövde sägas. Det lade en ny emotionell dimension till filmskapandet. Jag funderar faktiskt på att börja spela musik under mina inspelningar, även när jag gör andra filmer än musikaler.

Att Tim Burton valde Johnny Depp och Helena Bonham Carter till huvudrollerna i ”Sweeney Todd” kan tyckas förutsägbart. Depp har varit hans hovskådespelare i många år – ”Sweeney Todd” är deras sjätte samarbete – och Burtons sambo Helena Bonham Carter har varit med i varenda film han gjort sedan de två träffades under inspelningen av nyversionen av ”Apornas planet” 2000.

Ändå har det höjts en del förvånade ögonbryn. För ingen av de två skådespelarna har gjort sig känd som någon sångfantom. Och Sondheims musik brukar betraktas som svårtacklad även av luttrade musikalproffs.

– Både jag och Stephen Sondheim ville hellre ha skådespelare som sjöng rollerna än sångare som försökte spela dem, förklarar Tim Burton. Och jag är faktiskt ganska tacksam för att ingen av dem var professionell sångare. På det viset kunde de inte luta sig mot sin sångförmåga, utan måste lita till sin skådespelartalang. Men jag var förvånad över att Sondheim sa ja innan han ens hade hört Johnny sjunga. Han kände väl att det här var en begåvad kille som gillar att pröva på nya saker. Själv var jag aldrig orolig. Jag visste att Johnny inte skulle ha tackat ja om han inte hade vetat att han skulle klara det.

Efter alla filmer de har gjort tillsammans är Johnny Depp och Tim Burton en sammansvetsad duo. Men hur går tankarna under den där trasselmoppen när ett gemensamt projekt kommer till? Är det: ”Den här filmen vill jag göra. Låt se om det finns någon bra roll för Johnny i den”? Eller: ”Nu vill jag jobba med Johnny igen. Låt se om jag kan hitta ett bra projekt för honom”?

– Märkligt nog är det nog inget av alternativen, säger Burton. Jag har ofta Johnny i tankarna. Men jag skulle aldrig aktivt försöka leta fram en roll för honom. Om det känns rätt, prövar vi. Och det är faktiskt detsamma med Helena. Jag skulle aldrig leta efter en roll åt henne. För det är faktiskt inte så lätt att arbeta med någon du lever med, säger Tim Burton och tar av sig solglasögonen.

– Faktum är, fortsätter han, att hon fick provfilma mer än någon annan, just för att hon var min flickvän. Till sist var Sondheim tvungen att gå in och säga ”Ja, hon är rätt för rollen”. Då lättade trycket för mig.

Att hålla i sär jobbet och privatlivet var en utmaning som hette duga, låter Burton förstå. Inte minst för att hans sambo inte alltid verkade ta in hans instruktioner.

– Hon glömde hela tiden bort var hon skulle stå och gå, och jag tänkte: vad är problemet? Men så småningom fick vi klart för oss att hon var gravid. Och då förstod jag ju varför hon inte alltid var helt närvarande.

(Det blev en dotter, Indiana Rose, åtta veckor just i dag.)

En del recensenter menar att alla dina filmer egentligen handlar om dig. Borde Helena Bonham Carter vara orolig?

– Ha ha. Nej, jag använder alltid engångsrakhyvlar. Men det är sant att jag tycker om att kunna relatera till min rollfigurer. Inte så att jag är Sweeney Todd. Men visst har jag en vrede inom mig. Jag förstår honom. Det tror jag bara gör filmen bättre.

Framtidsplanerna, då? I mediesurret talas både om en långfilmsversion av Burtons tidiga sci fi-kortis ”Frankenweenie”, en animerad film efter Lewis Carrolls klassiska saga ”Alice i Underlandet” och en filmatisering av Joseph Delaneys skräckroman ”Väktarens lärling”.

Men det där är ingenting som Tim Burton vill kommentera. Det har hänt att han har talat vitt och brett om projekt som sedan har gått i stöpet, och det är en ganska traumatisk upplevelse, säger han.

– Dessutom jobbar jag ju fortfarande med den här filmen. Att börja tala om sin nästa film medan man håller på att ta avsked av den förra är som att ge sig in i en ny relation innan man har gjort slut med sin gamla flickvän.

Ungefär här kommer filmbolagets representant in för att med bestämd röst deklarera att audiensen är slut, på pricken tjugo minuter eft er att den börjat.

– Tack och hej, säger Tim Burton. Njut av solen medan du kan.