En berättelse om tjejer
som lämnats i sticket

Trettonåriga L hade sina föräldrar med sig när hon den 28 januari 2005 gick in på polishuset i Malmö och anmälde Atheer Al Suhairy för att ha förgripit sig på henne.

Någon som kallade sig Alexandra hade förmedlat kontakten. På nätet. Förmått L att träffa den okände mannen. Han hade tvingat henne att ha sex med honom.

Med denna anmälan inleddes den rättsprocess som slutade med att Atheer Al Suhairy, alias Alexandra, i april 2007 dömdes till tio års fängelse och livstids utvisning för våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och en rad andra sexualbrott.

Åtalet omfattade övergrepp mot 56 unga tjejer. Ingen av deras föräldrar hade en aning om vad barnen sysslade med på internet.

Katia Wagner, journalist på Sydsvenskan, har skrivit en bok om Sveriges största nätsexhärva. Idag publicerar vi ett utdrag ur ”Alexandramannen”.

Detta är inte bara berättelsen om en hänsynslös sexualbrottsling och hans skyddslösa offer, utan också om en vuxenvärld som inte har en aning om den verklighet som barn och unga lever i – på nätet.

– Dessa tjejer har lämnats i sticket av vuxenvärlden på så många sätt, säger Katia Wagner.

– Ingenstans har de mött vuxna som har kunnat bemöta dem utifrån deras egna förutsättningar. Hela tiden har de mötts med vuxna värderingar: ”usch och fy”.

Hur bryter man detta? Med utbildning, svarar Katia Wagner. Förebilden finns i Storbritannien, det är bara att kopiera den.

Den brittiska myndigheten CEOP Centre (Child Exploitation Online Protection) är på en gång nätpolis och utbildare. Sedan starten i april 2006 har man lärt mer än en miljon barn och ungdomar hur de ska skydda sig på nätet. Men man riktar sig också till föräldrar, poliser, socialarbetare, lärare och andra – ”för att minska det enorma glapp som uppstått mellan vuxna och barn”.

”Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi heller inte tolerera i den virtuella”, säger Jim Gamble, chef för CEOP, i boken.

Hur reagerar en förälder som får veta att dottern suttit på sitt rum och visat brösten för hela världen i stället för att, som man trodde, läsa läxor?

– De föräldrar jag har intervjuat har naturligtvis varit chockade, över vad deras barn har varit med om, över hur dålig koll de själva haft, och hur det funkar på internet, säger Katia Wagner.

Hon har själv två döttrar och tillämpar en medveten strategi.

– De har sin dator i vardagsrummet. Vi har ingen webbkamera. Och vi samtalar mycket.

– Mitt viktigaste budskap till dem är att internet är fantastiskt. Det är jättekul på nätet. Men man måste veta att det finns risker.

Och, tillägger hon: om en vuxen tar kontakt med barn i sexuella syften är det inte barnets fel.

– De behöver inte sluta vara på nätet för att en vuxen tar kontakt, men de ska kalla på mig.