Sajten Pitchfork, magasin, en före detta pojkvän som är musikjournalist och folk som tipsar.

Det är så bandbokaren Anna Storåkers gör när hon letar efter det typiska Debaserbandet. Sedan litar hon på magkänslan.

Och vägg i vägg, inne på terrariet, sitter en papegoja och härmar hennes telefonsamtal.

– Den säger ”ja, ja, ja”. Och ”bra, bra, bra”.

+++

Det har gått ett år sedan Debaser satte upp sin svarta skylt på Norra Parkgatan 2 i Malmö. Plötsligt fick Malmöborna ännu ett konsertställe till de redan etablerade som KB, Jeriko och Inkonst. Fanns det plats för ett till, frågade sig alla. Men publiken kom. Kanske inte till varje enskilt amerikanskt indieband om vardagarna men på helgerna är Debaser packat. Kritikerna har ondgjort sig över kedjetänk och kommersialism, men Anna Storåkers tycker bara att det är typiskt Sverige.

– Jag förstår inte det riktigt. Jag tycker själv att det här stället har en personlig prägel. Och publiken tog Debaser direkt till sitt hjärta. Efter en kväll hade vi en massa stammisar. Det tycker jag är så fantastiskt.

Hon tillägger, med både riv och engagemang i rösten:

– Och jag har extremt stor konstnärlig frihet. Det är jag väldigt glad för.

Anna Storåkers har lika självklart som målmedvetet sökt sig in i branschen. Hon har själv stått på scen sedan sexårsåldern, gått musikklasser och nu spelar hon melodica och sjunger i bandet Still Flyin från San Francisco där hon bodde ett tag.

+++

För sju år sedan flyttade hon till Lund, och tog sig direkt in i stadens musikliv. Först som bandbokare på Smålands, sedan på Mejeriet. Det var sju år sedan, och på många sätt ett givet val, säger Anna Storåkers.

– Jag kan inte se mig själv jobba på något annat sätt än med livemusik. Jag skulle aldrig vilja jobba på skivbolag eller bokningsbolag. Det verkar trist. Alla som gör detta gör det för att få pirr i magen av bra konserter.

Hon tog sin fil kand i kulturvetenskap, men hann aldrig söka något ”vanligt jobb” som det var tänkt. För Anna Storåkers fastnade i det där pirret. Efter Mejeriet fick hon jobb på Debaser. Hon var först med och öppnade Medis, Stockholms andra Debaserställe efter Slussen innan hon startade Malmöfilialen 2007. Och kulturvetenskapen ger henne ett kritiskt förhållningssätt mot samtiden, säger hon.

– Jag tror att det finns ganska många bandbokare i Sverige som måste säga ja till allt som de större bokningsbolagen erbjuder. Jag sitter i ett sådant bra läge att jag tackar nej till saker. Jag tänker i ett längre perspektiv än ”du måste ha band på scen varje fredag och lördag”.

Hon fortsätter:

– Jag tänker: ”Har vi fått igenom jämställdhetsperspektivet, riktar vi oss till alla eller bara till en elitistisk klick?” Om vi gör Bonde do Role från Brasilien så har vi fullt här, men alla ser ut som du och jag. Då har vi kanske misslyckats i marknadsföringen.

Svaret på hur Debaser ska locka andra än den typiska gruppen musikinitierad vit medelklass vet Anna Storåkers inte. Ännu.

– Hade jag vetat det hade jag gjort det! Debaser har bara funnits i Malmö ett år. Man måste etablera sig som ställe. När jag var uppe i Stockholm kunde vi köra salsafester där för Debaser är så etablerat. Folk vet att de ska gå in och kolla på hemsidan, ”vad är det idag?”. Man kanske måste vara realist. Det får ta några år.

Jämställdheten är en annan sak hon funderar över. Hon uppskattar andelen kvinnliga artister inom Debasers genrer, som främst är rock och pop, till bara fem procent. Hur hon än gör kommer det typiska bandet som spelar på stället att bestå av fyra snubbar från USA. Hon värjer sig lite för att kvotera också.

– Men vi gör ju grejer som Shemusic, för vi tycker att det är en jävligt bra grej.

+++

Anna Storåkers största vision som bandbokare är att folk ska få en mer avslappnad inställning till livemusik. En konsert som ett sätt att umgås, ungefär som att gå ut och ta en öl.

– När jag bodde i San Francisco var det en umgängesform att gå på spelningar, det var inga konstigheter. Sen fungerar det annorlunda där, det kostar inget utan man lägger pengar om man tycker att det är värt det. 10 dollar brukar man lägga.

– San Francisco är lika stort som Stockholm men när jag var där snittade man på ungefär 80 spelningar per dag. Det beror på att San Francisco har högsta minimilönen, så alla mina kompisar som bor där jobbar 75 procent med ett jobb, typ i en mataffär, och kan tjäna 20 000–21 000 svenska kronor på det. Och sedan kan de lägga resten av tiden på att producera konst och musik.

Det skapar en nyfikenhet för nya band, en öppenhet som inte riktigt finns i Malmö enligt Anna Storåkers. På Debaser finns en liten krets som ständigt återkommer till konserterna, flera gånger i veckan, men totalt är de bara 15–20 personer. Hon tycker att vi andra borde våga lite mer, vara lite öppnare och inte se en konsert som ett exklusivt framträdande av vår idol utan även kunna gå till ett spelställe utan att känna till artisten.

Standardbandet på Debaser är ett rockband från USA. Branschens förändrade villkor, där artisternas inkomstkälla har gått från att baseras på skivförsäljning till konsertgager, gör att priserna trissas upp – men tydligast märks det här i Sverige.

– Gagerna för de svenska artisterna har höjts enormt mycket, kanske fyra gånger så mycket sedan jag började. De utländska artisterna har det däremot inte varit så mycket inflation på. Jag märker att de får exakt så mycket att de går runt.

Följden blir att det faktiskt kostar lika mycket för Debaser att få hit det hyllade New Yorkbandet Blonde Redhead som Malmös egen Tingsek.

– Fast många tror att jag kan flyga hit ett band från USA, så funkar det inte. Nio av tio utländska band bokas i samband med en turné.

+++

Som bandbokare gillar Anna Storåkers rakhet.

– Ja, jag hymlar inte med saker. Jag säger: ”Det här kan vi erbjuda”, konstaterar hon.

Hon säger också att hon har blivit en helt annan än den hon var när hon började på Mejeriet för sju år sedan, jobbet har gjort henne hårdare.

– Det är en helt sjukt stor personlighetsförändring. Från en liten mus till auktoritet. Jag har lärt mig extremt mycket från vår vd Annelie Åkerstedt. Man behöver verkligen stå på sig. På Mejeriet, om en tysk tekniker skällde ut mig, gick jag in på toa och grät. Nu viftar jag av mig det.

Hon vill att publiken ska vara lika rak, hon vill få respons på det hon gör. Både bra och dålig.

– Jag tycker att det är konstigt att det är rätt svårt att få reaktioner. Det var mycket när vi öppnade, men nu godtas allt. Jag skulle vilja ha lite mer kritik.

Vanligaste kritiken är ”bandet suger”. Då säger Anna Storåkers ”jaha, vad hade du velat se istället?”. Fast när Television Personalities spelade för ett par veckor sedan och sångaren var så berusad att han bara klarade sex låtar, då gav hon tillbaka pengarna till dem som ville.

Någon har önskat Kent, och då blir bandbokarens lakoniska svar: ”Javisst, om du är beredd att betala 3 000 för en biljett.”

Men samtidigt vill jag att folk ska vara naiva, säger Anna Storåkers.