Den rasande resereportern

Några kilometer utanför Chiang Rai i norra Thailand ligger Union of the Hilltribes. Det är en liten konstruerad by bebodd av människor från åtta olika folkstammar i Thailand och Burma. De har inte hamnat där av en slump. Det var en driven guide som tidigare jobbat med att valla runt turister i små bergsbyar för att titta på urbefolkning som kom på genidraget. Varför inte samla dessa exotiska attraktioner på ett och samma ställe? Varför inte skapa ett mänskligt zoo?

Nu bor de alla där tillsammans, palong, longnecked karen, akha och hmong, i traditionellt byggda hyddor. De får ris och sjukvård, vissa får även en liten lön. Turisterna får fotografera dem hur mycket de vill. Det kostar 300 bath i inträde.

Till Union of the Hilltribes kom Jennie Dielemans på sin reportageresa genom reseindustrin. Där någonstans hittade hon det kanske mest utkristalliserade exemplet på vad den moderna turismen kommit att handla om.

– Det är ett Skansen. Fast med människor. Och vi går runt och plåtar de här människorna och tror att vi får med oss något ”äkta” hem. Vi åker på ett slags safariturism och tittar på urbefolkningar och tänker på hur konstlat vi själva lever. Vilket också betyder att så fort de får en parabolantenn eller ett kylskåp så är det ett problem för oss. Vi vill ha stampat jordgolv. Vi vill konsumera deras fattigdom. Vi vill konsumera vilden, för att på något sätt se oss själva. Och vi har kommit att se det nästan som en civil rättighet att kunna resa och dessutom förväntar vi oss tacksamhet av dem som vi reser till. Som om vi gör något gott, som om det vore en solidaritetshandling.

+ + +

I reportageboken ”Välkommen till Paradiset” berättar Jennie Dielemans om en turistkultur som inte bara exploaterar människor och platser, utan också bakom en yta av upptäckarlusta återuppväcker föreställningar som legat begravna sedan kolonialtiden.

I boken reser hon till Kanarieöarna, Vietnam, Thailand, Dominikanska Republiken och Mexiko. Och om människor och kulturer förändras över avstånd, ser reseindustrins mål och metoder ungefär likadana ut överallt.

– Det jag tycker är intressant är vad människorna på plats tycker, de som lever där och som drabbas av konsekvenserna. Det är det jag fokuserar på. Vad jag själv tycker är egentligen ointressant.

Det du beskriver i resebranschen är koloniala eller rent rasistiska föreställningar.

– Ja så är det. Om man tittar på resekataloger och jämför hur resebranschen skildrar till exempel Spanien och Kenya så är det väldigt tydligt att afrikanen ska vara en vilde på savannen. Den bilden skulle ju inte vara okej någon annanstans, sju miljoner människor i Kenya bor i städer. Men den är okej i resekataloger, för att det går ut på att konsumera människor och för att det vi vill ha är det vi förväntar oss. Det är bilder som skapades på 1800-talet men som fortfarande lever kvar i resebranschen.

Men motargumentet här är ju att turismen i till exempel Vietnam utgör 13,6 procent av bnp och att den inneburit ett lyft ur extrem fattigdom för många.

– Men är det ett argument för att kränka eller exploatera människor? Den liberala idén om att vårt överflöd sipprar ner på alla ju mer vi rör oss i världen, det är inte heller helt sant. Vi bor ju bakom murar. Vi bor på all inclusive-hotell som ägs av företag någon helt annanstans.

Är varje möte i sådana här situationer först och främst en ekonomisk transaktion? Är alla andra möten omöjliga?

– Nej, jag vill inte säga att det är omöjligt. Ingenting är ju statiskt och allting förändras. Det är bara det att som turistindustrin ser ut idag finns det väldigt små möjligheter till förändring.

Hur förhåller du dig personligen till det här då, hur tycker du att man ska resa?

– Ytterst är det såklart de globala klasskillnaderna som är problemet. Men man kan se individens handlingar som ett komplement till de verkliga politiska förändringar som krävs. Åk inte all inclusive, bo på ett lokalt ägt hotell, ät på lokalt ägda restauranger, pruta inte, ge dricks, ställ krav på resebolag och hotell att de som arbetar där har rimliga arbetsvillkor. Stöd lokala organisationer som arbetar med turismens konsekvenser. Innan du åker till exempelvis Thailand, gå in på Amnestys hemsida och tanka ner den senaste rapporten om Thailands brott mot de mänskliga rättigheterna. Ställ resebolaget till svars för att de bokar in sina resenärer på ett hotell i Khao Lak som är byggt av burmesiska slavarbetare.

+ + +

Jennie Dielemans är en resande och rasande reporter av ett slag det finns många framgångsrika av i världen, men kanske inte så många i Sverige. Hon rör sig i en genre som är kostsam och tidskrävande och som i den svenska medieverkligheten knappast är en självklar vinstaffär. ”Välkommen till Paradiset” har tagit fyra år att skriva och det har varit ett arbete som bokstavligen kostat på.

– Jag är helt pank nu. Ekonomiskt vinner man ingenting på att skriva en sådan här bok, man får ju betala för det. Jag försöker försörja mig på andra sätt nu. Fast jag tror ju att jag ska kunna åstadkomma något. Jag är naiv där. Jag tror fortfarande att jag kan förändra världen.

– När jag var sex år och bodde i Husby skrev jag till regeringen: ”Jag vil se att parkeringsplatsen är borta när jag komer”. Jag skulle ställa dom till svars för en parkeringsplats vi inte ville ha och det var ju en enorm övertro på min förmåga. Men jag fortsätter ganska naivt att tro att jag kan förändra åtminstone något litet. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kan putta på några små stenar. Fast jag är ju inte nöjd med att rulla stenar, jag vill starta laviner.

Men samtidigt finns det inga konfrontationer i din journalistik, inga övertydliga skurkar eller hjältar, det är mest gråskalor. Vad är journalistikens första uppgift för dig, att göra världen mer begriplig eller tvärtom mer komplex?

– Både ock skulle jag vilja säga, visst ska man göra världen begriplig men när man skriver en bok har man också tillfälle att tillföra fler nyanser. Jag är ganska ointresserad av att göra saker för redan frälsta. Jag blir rasande av elitism, oavsett i vilken form den visar sig. Jag tror att om man läser min bok känner man att vi alla är skurkar. Det finns ett nationellt ansvar och det finns ett ansvar hos resebolagen och hos flygbolagen, men ytterst också hos oss själva.

+ + +

Våren 2001 släppte Jennie Dielemans tillsammans med Fredrik Quistbergh boken ”Motstånd”. Det var en reportagebok och en handbok i aktivism som präglades av en uttalad tro på individens möjligheter att förändra sakers tillstånd. Den kom vid en tidpunkt då det ofta talades om det nya politiska massengagemanget. Sedan föll skotten mot Hannes Westberg vid Göteborgskravallerna, planen flög in i World Trade Center, krig i Irak och Afghanistan, flyktingströmmar, EU-fördrag, klimatkris, regeringskifte...

Något måste ha förändrats även inne i människor av allt det här.

– Jag umgås inte så mycket med aktivister. Jag vet inte vad som hänt med alla som protesterade i Göteborg.

Men vad har förändrats hos dig själv?

– Det är klart att man känner att klockan tickar, men det handlar mer om åldern. Jag tror ju på individens möjlighet att förändra, men jag märker också att det finns ett stort behov av väldigt enkla recept. Jag kan bli så provocerad av vissa sorters ”individuellt engagemang”. Man får en inbjudan på Facebook om att gå med i gruppen ”Forward feminism”. Klicka i här så är du feminist! Eller sätt på dig en röd tröja så stödjer du det burmesiska folket! Men du åker ändå på semester till Khao Lak och bor på ett hotell byggt av burmesiska slavar som fraktats dit i en container. Vad är det för låtsas-engagemang? Jag vill inte vara med i någon jävla grupp på internet som inte gör något. Jag vill inte sätta på mig en t-shirt. Det är samma sak med alla dessa backpackers som går runt i Che Guevara-tröjor men egentligen åker till Vietnam för att resa i en fantasi från en amerikansk krigsfilm.

+ + +

På Kanarieöarna träffar Jennie Dielemans paret Bernt och Ingegerd som åkt till samma hotell sedan 1972. De ligger på samma platser vid poolen, går på samma restauranger, känner alla de andra stammisarna. De söker trygghet och igenkänning och låtsas inte om något annat. ”Det är som att komma hem”, säger de.

Det finns såklart klasskillnader också inom den svenska turistgruppen. Där tillhör Bernt och Ingegerd proletariatet. Den bildade, beresta turistmedelklassen däremot, den åker inte längre till Kanarieöarna. Den kallar sig inte ens turist längre, hellre resenär. Där det gamla charterproletariatet på sin höjd reser för att hitta sig själv vill turistborgerligheten fortfarande ge sken av att den är äventyrlig, att den söker det obekanta och det unika. Det är därför samma slags exploatering som på 60-talet gjorde Kanarieöarna så enkelt tillgängliga nu sker för fullt i Sydostasien och Latinamerika. För att jakten på det föregivet unika och ”äkta” hela tiden måste gå vidare.

– Jag vill inte upphöja eller romantisera Bernt och Ingegerd heller, men jag kan säga att de människor jag stött på som betett sig mest illa är de som trott sig vara något mer än turister. Många backpackers i Vietnam eller Thailand till exempel.

Vilka är de då?

– Det är unga välbärgade som är ute på sin ”ritresa”, men också medelålders par. Sådana som tror sig vara något lite bättre, lite mer bildade och pålästa. Men vad gör de? De går på ett zoo med människor!