Maffians verkliga ansikte

Stackars Matteo Garrone.

Alldeles innan jag träffar den italienske regissören i hans våning vid Piazza Emanuele II i centrala Rom tittar jag in i en stor videobutik i grannkvarteret för att fråga om de har någon av hans tidigare filmer.

Det manliga videobutiksbiträdet ser ut som ett frågetecken, till och med efter att jag bokstaverat hans namn.

– Matteo Garrone? Har jag aldrig hört talas om. Vad sa du att hans filmer hette?

Det är först när jag berättar att det är Matteo Garrone som regisserat filmatiseringen av Roberto Savianos bästsäljande reportagebok ”Gomorra” som han förstår vems filmer jag frågar efter.

– Ah, ”Gomorra”. Varför sa du inte det på en gång?

Matteo Garrone lär få vänja sig vid att få stå i skuggan av Roberto Saviano. Det tycks inte spela någon som helst roll att hans fina filmatisering av ”Gomorra” kammat hem det prestigefyllda Juryns Stora Pris i Cannes, Oscarsnominerats samt blivit en stor biosuccé i hemlandet.

Det är ändå Savianos story – för att inte säga öde – som drar till sig så gott som all uppmärksamhet.

Roberto Saviano är den unge napolitanske journalisten som en dag ledsnade på att hans uppväxtstad helt kontrollerades av den hänsynslösa Camorramaf­fian och bestämde sig för att blottlägga alla deras hemligheter.

Han nästlade sig in i organisationen, stannade kvar i fem år och skrev under tiden boken ”Gomorra”, ett brinnande skönlitterärt reportage om sina fasansfulla upplevelser i vad han kallar för ”Camorrans land”.

Saviano angav alla maffiaklanernas ledare, berättade hur de styr allt av ekonomiskt intresse i så väl Neapel som stora delar av Europa – från narkotikahandel och utpressning till slavliknande klädfabriker och illegal dumpning av giftiga sopor – samt hur de kallsinnigt mördar allt och alla som ställer sig i deras väg.

Det tog inte lång tid efter publiceringen innan Saviano själv hotades till livet. Sedan den 13 oktober 2006 tvingas han leva under jord, hela tiden bevakad av livvakter. Om Camorran får som den vill ska han vara död innan jul.

När jag mejlar med Saviano tar jag upp det att han skriver att det enda sättet för en ung napolitanare att leva ett tillfredsställande liv är att så fort som möjligt lämna Neapel.

Skulle man därför kunna se boken – och de tragiska följder som den fört med sig till hans liv – som Savianos stora farväl till uppväxtstaden?

– Om du vill leva ett hederligt liv så måste du lämna Neapel, svarar Saviano. Allt ekonomiskt är i händerna på de kriminella. Det är över huvud taget svårt att tjäna vita pengar i staden. Men för mig var det lite annorlunda. Jag är ju journalist och hade turen att få ett förlagskontrakt hos ett norditalienskt förlag. Och då jag levde på att berätta om den verklighet som jag levde i, blev det självklart att stanna kvar. Så när jag till sist blev tvungen att lämna Neapel på grund av alla hot kändes det fruktansvärt, som en bitter förlust. Jag önskar att jag en dag ska kunna återvända för att stanna.

Känner du att du kan lita på dina livvakter? Jag menar, du är ju ändå jagad av en organisation som omsätter miljarder euro och som lätt skulle kunna muta någon av dina livvakter för att få dem att berätta var du befinner dig för tillfället.

– Jag litar på dem till hundra procent. De har blivit som min familj och varit med om alla viktiga händelser i mitt liv sedan två år tillbaka. Dessutom känner jag mig trygg och säker eftersom jag har läsare som skyddar mig vart jag än tar mig i världen.

Du har sagt att du hatar din reportagebok för vad den fört med sig till ditt liv. Hur ser du på framtiden för såväl dig själv som för Neapel?

– Jag har trots all uppståndelse kring min bok och min person börjat skriva på en ny bok. Ämnet är detsamma, om än i större skala. Jag kan inte vänta på att se maffian besegras. Jag kan inte vänta på att få se den organiserade brottsligheten försvinna eller förgöras av sig själv genom inre strider. Den senaste tidens utbredda demonstrationer och protester har visat att männi­skor i såväl Italien som hela världen bryr sig och vill ha ett slut på maffian. Och det allra viktigaste verktyget för att få ett slut på eländet är att nu genom politiska och ekonomiska manövreringar erbjuda italienska entreprenörer en chans till lagliga alternativ. Så att de väljer att försäkras av staten och inte av Camorran.

Hur ser du på att ”Gomorra” blir fiktion nu när den överförs till vita duken?

– Jag tycker att det är intressant och passande, för jag har hela tiden fått höra hur min story landar mitt emellan dikten och verkligheten. Alla berättelser i boken är sanna. Ibland har jag själv varit ögonvittne, och ibland är det saker som hänt mina nära och kära. Så där följer jag reportagets regler. Men min ton skiljer sig från reportagets, den är mer romanlik och därför landar jag i det här gränslandet. Jag tyckte att det här var en perfekt ton då själva ämnet, Camorran, även är något som gränsar till dikten. De lever och lär som i Hollywoods maffiafilmer. De imiterar skådespelarna och bygger till och med hus som är exakta kopior av Tony Montanas palats i ”Scarface”. Så jag tycker att det är fascinerande att här, i den här filmen som ibland känns mer verklig än verkligheten, just se hur dagens Neapel inspirerats av de mest overkliga filmer.

Matteo Garrone, som i dagarna blåste ut fyrtio ljus på sin födelsedagstårta, säger sig å sin sida leva ett helt vanligt familjeliv i sin våning i Rom.

Till skillnad från Saviano har han inte fått några telefonsamtal mitt i natten, inte blivit avvisad från restauranger eller sett en bild på en färdigställd likkista märkt med sitt namn.

– Jag tror inte att Camorran är särskilt intresserad av mig och min film, säger han när vi slår oss ned vid hans enorma matbord.

– De är inte intresserade av de karaktärer som jag valt ut från boken. De är inte intresserade av att se en skräddare undervisa i deras slavliknande klädfabriker, av att se den illegala sophanteringen eller två småkillar som leker ”Scarface” med handeldvapen. De vill bara se en story om sig själva och det glamorösa livet som maffiaboss. Just som i De Palmas, Scorseses och Coppolas romantiserande maffiafilmer.

Så du har aldrig varit rädd för att du skulle bli mordhotad för din film?

– Nej, det är ju ändå Saviano som skrivit boken och som blivit själva symbolen för kampen mot Camorran. Inte jag. Boken och filmen är två helt olika saker, de kompletterar varandra. Savianos bok är till stor del en angivelsebok där han skriver ut för- och efternamn och fördömer maffians handlingar. Men när jag och Saviano började skriva manus för filmen, så var det viktigt för mig att inte fördöma. Jag ville bara vara objektiv och få dig, biobesökaren, att under två och en halv timme känna dig som om du befann dig i de här hårda napolitans­ka förorterna. Så min främsta rädsla har varit att jag inte skulle lyckas med det här och göra boken rättvisa.

Minns du vad du först föll för när du läste ”Gomorra”?

– Bilderna. Jag såg de mest fantastiska scener framför mig när jag läste den. Jag tänkte direkt att jag skulle kunna göra en annorlunda maffiafilm från den napolitanska förorten, fjärran­ de vanliga Neapelklichéerna som pizza, mandoliner och Maradona.

Det är blott tjugo mil mellan Rom och Neapel. Men när Matteo Garrone flyttade ner till den kampaniska huvudstaden och dess gudsförgätna förorter i sex månader för att hitta de rätta skådespelarna och de rätta inspelningsmiljöerna trodde han först inte sina ögon.

– Jag visste ju att det här var tuffa områden. Men kanske ändå inte att det skulle vara så illa som i Scampia, där jag tillbringade de flesta dagarna och där filmen mestadels spelades in. Det var som att kliva in i Rio de Janeiros allra farligaste slumområden.

Scampia är känt – för att inte säga ökänt – för att vara en av Neapels och hela Europas mest problemfyllda förorter. Här finns inte mindre än sjuttio hörn där kokain och heroin säljs och tas öppet på gatan.

Området är extremt viktigt för Camorrans narkotikahandel och det var inte helt okomplicerat för Garrone att filma nedanför höghuskomplexen.

– Det pågår hela tiden ett territoriellt krig mellan de olika maffiaklanerna. Människor blir mördade var och varannan dag. Så vi fick hela tiden vara beredda på att vi skulle kunna hamna mitt i en eldstrid. Det kanske låter farligt och rent ut sagt dumt att spela in filmen här. Men det är lite som med djungeln. Du är kanske först rädd för att gå in i den, men när du väl är där inne så lär du dig att handskas med den. Du lär dig djungelns lag.

Så, vad slog dig när du nu befann dig mitt i Camorrans land?

– Att den och hela Neapel inte är något som går i svart och vitt. Det är inte så enkelt att man kan säga att camorranisterna är onda och att de människor som blivit offer för maffian är de goda. Allt är en enda stor gråzon, där de flesta är involverade vare sig de vill eller inte. Det finns ingen som helst tilltro till institutioner så som polis eller arbetsförmedlingar. Det är därför människorna vänder sig till maffian.

Men är det inte lite märkligt ändå, frågar jag Garrone, att hela världens kultursidor skriver om Savianos öde som om han vore den förste författaren sedan Salman Rushdie som hotats till livet.

Jag nämner som exempel att inte en endaste svensk kultur­sida har dragit en röd tråd till Savianos landsman Lirio Abbate – journalisten som 2007 skrev boken ”I Complici” om den sicilianska Cosa Nostra-maffian, som sedan fann en bomb under sin bil och sedan dess även han lever under polisbeskydd.

– Jag har inte läst Abbates bok och kan inte uttala mig om honom. Men om jag ska tala om Saviano så var det ingen, utom möjligen Camorran själv, som innan ”Gomorra” förstod hur omfattande den napolitanska maffian var. Savianos story blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker på hur han öppnade upp den här stängda världen för allmän beskådan. Han har ju visat hur livet är i de här napolitanska förorterna och hur lätt det är att begå ett litet misstag som leder till att man hamnar i maffians klor. Ett litet misstag och du är död.

PERSONFAKTA/Matteo Garrone

Född 1968 i Rom. Långfilmsdebuterade 1997 med ”Terra di mezzo”. ”Gomorra” fick juryns stora pris i Cannes och är Oscarsnominerad som bästa utländska film.

PERSONFAKTA/Roberto Saviano

Född 1979 i Neapel. Har efter examen i filosofi vid universitetet i Neapel arbetat som journalist vid bland annat L’Espresso och La Repubblica. ”Gomorra” är hans första bok.