3D - den tredje vågen

Måndagskväll och mingel för inbjudna i Biograf Spegelns foajé i Malmö. Sesampinnar. Lådvin. Ett coverband som drar några U2-låtar.

Vi är här för en förhandsvisning av konsertfilmen ”U2 3D”, den första filmen i den nya digitala 3D-tekniken som visas på vanliga biografer i Sverige.

3D-glasögonen är svarta och av solid plast, glasen har en svag skiftning i grönt och rosa. Publiken uppmanas att lämna tillbaka dem efter filmen, för de är inte billiga.

Tidigare under dagen har jag intervjuat Rickard Gramfors, projektledare för 3D-satsningen på Folkets Hus och parker, som driver Spegeln. Han är entusiastisk:

– Det spelar ingen roll vad man tycker om U2, det är upplevelsen som är slående. Och trumset blir jävligt snygga i 3D.

Filmen börjar.

Kameran sveper över publikhavet på El Monumental-stadion i Buenos Aires, över bandet på scenen och upp bakom trummorna och ja, man vill nästan gå fram och känna på dem.

Faktiskt är allt väldigt snyggt i 3D. Det illusoriska djupet i bilden. Publikens armar som sträcks upp precis framför en. Och Bono – som när han i en patenterad Bono-pose sträcker handen mot kameran och vidare, rakt ut i Spegelns biosalong, ger en ny innebörd åt tv-klyschan om utstrålning som går igenom rutan.

Bilden är knivskarp, färgerna perfekta. Och allt befinner sig i en helt annan dimension än då SVT under tidigt 80-tal fick svenska folket att ta på sig sladdriga rödgröna pappglasögon för att titta på en suddig svartvit orm som tycktes kräla ur rutan.

– This is not your father’s 3D, sa Jeffrey Katzenberg, vd för Dreamworks Animation, vid en presskonferens i San Francisco i somras.

Katzenberg har under året lobbat hårt för det nya formatet och kallat det ”den största uppfinningen i filmindustrin sedan färgfilmen för 70 år sedan”.

Det här är tredje gången Hollywood satsar stort på formatet. Det är den tredje vågen av 3D, efter två tidigare försök som misslyckats – den första på 1950-talet, den andra på 1980-talet.

Men det finns en avgörande skillnad den här gången: Den digitala filmtekniken, som öppnar upp helt nya möjligheter. Inte minst vad det gäller animerad film.

Den nya 3D-tekniken har under de senaste tre åren testats på biografer i USA, och publikresponsen har varit överväldigande. Och bättre upp: det har visat sig att folk gladeligen betalar lite extra för upplevelsen.

I mars 2009 kommer Dreamworks första stora 3D-satsning, ”Monsters vs Aliens”.

Men de är inte ensamma. Under de närmsta två åren planerar olika Hollywoodbolag att släppa uppemot trettio filmer i 3D. Och det är inte vilka som helst som backar upp satsningen: Titanic-regissören James Camerons science fiction-film ”Avatar” får premiär nästa jul. Steven Spielberg och Peter Jackson turas om att regissera en trilogi av Tintin-filmer. Tim Burton gör en filmversion av ”Alice i Underlandet”, med Johnny Depp. Och George Lucas planerar att släppa samtliga ”Star Wars”-filmerna i formatet.

Det råder alltså 3D-feber i drömfabriken. Tunga representanter för filmindustrin vill få oss att tro att det här är framtidens bio – och det är just framtidens biobesökare man kämpar för att behålla.

– Det är något som händer i film- och medievanorna just nu. Det har varit drastiska förändringar de senaste tre åren, säger Erik Hedling, professor i filmvetenskap på Lunds universitet.

– De är jättenervösa, det är samma situation som på 50-talet.

På 1950-talet slog tv:n igenom i USA. Tv:n – i kombination med en explosiv ekonomisk tillväxt som innebar att människor flyttade ut till villaområden i förorterna – förde med sig en massiv biografdöd i stadskärnorna.

Hollywood försökte locka tillbaka publiken med ny teknik. Fler filmer gjordes i färg. Nya vidfilmsformat, som Cinemascope, uppfanns och fylldes till bredden av spektakelfilmer som ”Ben Hur”.

Under tre år, mellan 1952 och 1955, försökte industrin med 3D-film.

Det rörde sig mest om enkla skräckisar, exotisk action och science fiction, med titlar som ”Cat-Women of the Moon”, ”Gorilla At Large” och ”The French Line”, en film med bystdrottningen Jane Russell som marknadsfördes med sloganen ”It’ll knock both of your eyes out”.

På den nivån var det.

Undermåliga filmer och både dålig och dyr teknik som gav publiken huvudvärk tog på död satsningen.

Den andra, mindre, vågen av 3D-filmer uppstod i mitten av 70-talet och varade några år in på 80-talet, med filmer som ”Andy Warhol’s Frankenstein”, ”Hajen 3D” och ”Fredagen den 13:e 3”, i ett halvhjärtat försök att bemöta hemmavideons härjningar.

Att den tredje vågen dyker upp just nu hänger givetvis ihop med internet och de avancerade hemmabioanläggningarna, något som branschrepresentanter också framhåller.

– Vi har något som får folk att lämna hemmet. De kan inte ladda ner det, det kan inte ses på något annat sätt än i dessa biografer, säger Sandy Climan, producent till ”U2 3D”, till CNN.

Att den illegala nedladdningen har orsakat ekonomisk kris i filmindustrin är något av en myt.

2007 var ett ekonomiskt rekordår för Hollywood, och i exempelvis Sverige har antalet biobesök legat på samma nivå sedan i början av 1990-talet, 14–15 miljoner per år.

Men det är framtiden som oroar branschen. Framförallt vad som ska hända med den lukrativa hemmakonsumtionen.

– Biopremiärerna blir idag allt mer ett reklamfönster. De stora pengarna finns i försäljningen av film på dvd men också exempelvis till kabel-tv, säger Michael Tapper, filmforskare och frilansande filmrecensent för Sydsvenskan, som intresserat sig för den nya 3D-tekniken.

Idag fungerar ett filmsläpp som en tvåstegsraket. Först biofilmen. Sedan dvd:n – som kan stå för uppemot 70 procent av en films intäkter. Oroande för branschen är att dvd-försäljningen pekar neråt, och att det nya formatet blu-ray inte har fått något genombrott ännu.

För filmindustrin gäller det att kunna sälja samma vara två gånger. Och för att fortsätta locka människor till bio – och få maximal medieexponering och uppmärksamhet i samband med en premiär – gäller det att locka tv-soffpotatisarna att resa på sig.

– Ju bättre hemmabion blir, desto bättre måste biograferna vara, säger Rickard Gramfors, på Folkets Hus och parker.

Folkets Hus och parker är först ut med den nya tekniken i Sverige, men under de närmsta åren ska SF digitalisera alla sina biografer, vilket är en förutsättning för att kunna visa 3D. Nästa år kommer enstaka biografsalonger i Stockholm, Göteborg och Malmö att utrustas med 3D-projektorer.

Och någonstans i framtiden hägrar givetvis möjligheten att sälja formatet till hemmen. De första blu-ray-maskinerna för 3D-filmer beräknas finnas i handeln 2011.

– 3D blir verkligt intressant med högupplösningstekniken, både på bio och hemma, säger Michael Tapper.

Kommer då 3D att lyckas den här gången? Och kommer i så fall formatet att förändra filmkonsten?

Thomas Runfors, informationschef på SF, vill tona ned förväntningarna. Han är avvaktande.

– Man måste inte vara först. Jag säger som vår vd: pionjärerna är de som ligger längst fram. Med två pilar i ryggen.

– Det gäller att ha ett programinnehåll som är rätt. Det bygger mycket på effekter, och alla filmer tjänar inte på att visas i 3D. Det måste vara bra filmer med bra manus. Vi ser det som ett komplement.

Rickard Gramfors, Folkets Hus och parker, håller med:

– Alla filmer går inte att göra i 3D, ”Gitarrmongot” eller ”Maria Larssons eviga ögonblick” skulle inte funka. Men jag tror att det blir en integrerad del av biograferna i framtiden. Och all datoranimerad film som gjorts, från ”Toy Story” och framåt, går att rendera om för formatet.

Filmprofessor Erik Hedling är skeptisk, åtminstone vad det gäller 3D på bio.

– Jag tror inte att de lyckas. Visst är det häftigt, men de slåss mot hemmakonsumtionen. Och det är mycket bekvämare att se film hemma.

Tror du att biograferna kommer att överleva överhuvudtaget?

– Det är mycket osäkert. De kommer nog att finnas kvar, frågan är bara i vilken utsträckning. Jag är pessimist. Men filmen kommer att överleva.

Michael Tapper, tror att satsningen kan lyckas.

– 2009 är experimentåret. Faller det väl ut blir det en ny genre. Man kan tänka sig att det verkligen blir något för action­genren, eller för den delen porrindustrin. Man ska inte glömma att porrindustrin är jämnstark med Hollywood kommersiellt sett.

– Det kan i synnerhet fungera i genrer där man eftersträvar fysisk respons eller vill locka med häftiga effekter: sport, action, skräckfilmer, äventyr. Det är den publiken man söker.