Ångesten är ett dödligt hot

”I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psyk­akutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och docenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskrisar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer.

Ofta ensamma. Oftast ensamma.”

Så börjar Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, som är på väg ut i offentligheten. I den berättar hon om år med ångestattacker och mani. Om timmar i väntrummet på psykakuten. Om hur hon planerar och, nästan, genomdriver sin egen död. Om hur kärleken till barnen håller henne kvar. Gång på gång.

Att skriva för att resonera, driva teser och skapa sammanhang är hon van vid. Ann Heberlein, doktor i etik, är välkänd som författare, kulturskribent och debattör, bland annat i Sydsvenskan. Vi läser hennes ofta kontroversiella inlägg och reflektioner; om våldtäkt, om ondska, om att ta eget ansvar. Ibland använder hon sig själv som exempel, för att understryka ett resonemang.

Den här gången riktar Ann Heberlein hela strålkastarljuset mot sig själv, och håller det konsekvent genom de drygt 200 sidorna. Hon använder inte ordet bok om sin bok. Hon kallar den för ”texten”. Den är inte skriven med utgivning i tankarna, säger hon. Det är bara en text kommen ur den senaste krisen. Dagboksanteckningar skrivna under en manisk period med intensiva självmordsplaner, som grep tag i henne förra vintern och som svärtat tillvaron många månader.

”Jag har planerat självmord flera gånger. Jag har skurit mig i armarna, två gånger så illa att jag behövt läkarvård. Jag har stått på höga höjder och vid sidan av tågspår. En gång tog jag in på ett pensionat i Brösarp tillsammans med sextio sobril. Det borde räcka, tänkte jag. Men jag svalde dem inte. Inte den gången. Jag har klättrat upp på broar och funderat på att köra in i mötande lastbilar. Men jag har bara gjort ett seriöst självmordsförsök.”

De första årens besök på S:t Lars i Lund, anteckningarna i hennes journal tar sin början 1985, handlar om ätstörningar och självskadebeteende. Depressioner och ångestattacker griper tag i henne. Gång på gång söker hon hjälp. Gång på gång sitter hon i samtal, med vad hon kallar ”mer eller mindre värdelösa terapeuter, kuratorer och psykologer”. Det ska dröja sju år efter första besöket innan hon får medicin. Inte förrän 2001 får Ann Heberlein sin diagnos.

Bipolär typ 2, lyder den. Det betyder skov av hypermani och svåra depressioner.

Nu går hon rakt ut. Hon måste berätta hur det är. Göra ångesten begriplig. Visa upp en dödlig sjukdom. Ann Heberlein kräver att vi lyssnar. I boken hänvisar hon till olika studier som visar att nästan tjugo procent av dem som lider av svår depression försöker ta livet av sig. Manodepressiva är de som löper allra störst risk att dö genom självmord.

– Jag vill att vi ska prata om varför så många människor tillåts ta livet av sig, utan att mer görs för att rädda dem. Om hur psykvården fungerar, om synen på psykiskt sjuka människor.

Hon vill att vi ska reflektera över begreppet ”psykiska sjukdomar”. Att ingen buntar ihop människor som har brutit benet med diabetiker och cancerpatienter och kallar deras åkommor för ”somatiska sjukdomar”. Men att schizofreni, adhd, depressioner och autism – för att ge några exempel – oproblematiskt går under den gemensamma termen ”psykiska sjukdomar”. Under sådana förhållanden får inte människor adekvat vård, är hennes resonemang.

Ann Heberlein vill också inskärpa ett allvar. Att ha ångest är ingen pose, säger hon. Det går inte att skärpa sig. Det funkar inte att ”gå och klippa sig och skaffa sig ett jobb”.

Ångesten tar över, river ner allt omkring.

Då kvittar det att man är uppbokad föredragshållare och doktor i etik, med en lång lista av beställda artiklar.

”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som ar­betslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent. Jag har suttit på psykakuten som ensamstående, som sambo, som gift, som separerad, som gravid, som tvåbarnsmor och som trebarnsmor.”

Det är svårt med barnen. Att skriva självutlämnande rör alla i närheten.

Det kan väcka obehag. Några dagar före vår intervju har Ann Heberlein, för första gången i sitt liv, avbrutit en intervju och gått därifrån. Hon säger att radioreportern som intervjuade henne kanske har egna, dåliga, erfarenheter av föräldraskap och psykisk sjukdom. Att det var det som var orsaken till oförmågan att lyssna, och behovet att döma. Reporterns frågor kretsade kring barnen på ett sätt som Ann Heberlein inte kunde bemöta, och som landade i att hon skadar sina barn genom boken och att den därför inte borde ges ut; Hur kan en mamma vilja ta livet av sig och låta barnen ta del av det? Låta dem få veta hur man tänker, att man planerar att sluta leva?

Runt köksbordet hemma i Åkarp har familjen tillsammans pratat sig fram till beslutet att boken ska ut. Alla har varit med i diskussionerna, utom den lilla. Hon är bara sex. Men tonårssönerna, maken och Ann Heberlein har resonerat. Om vad hon skriver. Om boktiteln, Ann Heberlein säger att hon är medveten om att den är provocerande, om konsekvenserna av utgivningen. ”Ska du bli känd nu som olyckligast i Sverige”, funderade en av sönerna. De förstår, säger hon, att det finns problem med psykvården, och att hon måste belysa detta.

Barnen är vana sedan tidigare vid att det mamma skriver ofta ger reaktioner, och inte alltid positiva sådana. Ann Heberlein säger att hon inte kan skydda dem från det.

– Det låter kanske hårt, men det är viktigt att de lär sig hantera att jag är en människa och att de är egna individer. Jag önskar bara att andra vuxna också kunde förstå det, det händer att mina barn får stå till svars för sådant som jag har skrivit. För mig är det oförlåtligt.

Hon kan inte, och vill inte, heller skydda sina barn från det faktum att hon ibland blir sjuk. De vet att hon medicinerar. Att hon då och då åker till psykakuten. Hon smusslar inte.

– Jag är mamma på mitt sätt och den där radioreportern som blev så uppbragt är det på sitt sätt. Jag säger inte att mitt sätt är det rätta, men det är så jag försöker lära mina barn att hantera livet.

Samtalen med maken, som genom hennes berättelse också blir utlämnad, har varit många. Det mest påtagliga för honom när han hade läst texten var hans egen frånvaro i det skrivna. Ändå är han alltid med, gör allt för mig, säger Ann Heberlein. Hela tiden. I 17 år har det varit så. Bilderna hon ger i boken är därför inte rättvisande.

Ändå, när ångesten tar över når han inte fram. Det gör ingen.

”Jag får panikångest i kyrkan. Det är något med den sista psalmen som utlöser något. Jag hyperventile­rar och kan inte andas. Hjärtat skenar. Det känns som om jag ska dö men det vet jag ju att jag inte kommer att göra. Det bara känns så. Tårarna rinner. Snoret rinner.

Jag har pappersnäsdukar i väskan. Mässan tar slut. Musiken tar slut. Folk går. Mina tårar fortsätter att rinna.

Jag försöker desperat få ångesten under kontroll. Vaktmästarna börjar blåsa ut ljusen. De tre prästerna verkar trivas tillsammans. De kastar en blick åt mitt håll men de gör ingen ansats att närma sig mig. Kyrkvärdarna samlar ihop psalmböcker och agendor. Ingen ser mig.

Eller. De låtsas inte om att de ser mig. En hysterisk kvinna i jeans och grå herrkofta. Jag syns inte. Är det mina tårar som gör mig osynlig?

Till slut lyckas jag få så pass mycket styrsel på min kropp att jag kan resa mig upp och dubbelvikt ta mig ur kyrkan. Det känns som om jag måste kräkas. Så fort jag kan tar jag mig ut ur Visbys vackra domkyrka och försöker hitta hem till hotellet. Naturligtvis går jag vilse. Jag irrar runt bland mörka medeltidsgränder. Jag ringer hem till min man och gråter. Han försöker lugna mig. Han försöker trösta mig. Han försöker hjälpa mig att hitta till hotellet. Han har aldrig varit på Gotland, men han försöker. Jag tycker att allt är hans fel. Jag ha­tar honom just då. Jag säger att jag vill dö. Att jag önskar att han var död. Jag trycker bort honom. Jag stänger av min telefon. Det regnar.”

Alla som är viktiga runt Ann Heberlein har läst manuset och diskuterat ifall boken ska ges ut. Familjen, de nära vännerna och kollegor som kulturchefer, skribenter, litteraturvetare, teologer. Inte en enda av dem har avrått henne från att publicera texten.

Vetskapen om vad de tycker skapar ett skyddsnät. Att luta sig mot ifall det behövs. Ann Heberlein säger att hon inte kan förbereda sig för utgivningen mer än så. Hon inser att människor kan reagera så som radioreportern gjorde. Och att det finns risk att vissa framöver bara kommer att se på henne som ”Manodepressiva Ann”. Men hon hoppas att människor ska tänka förbi det. Se att hon berättar om en svår period i sitt liv, att hon lämnar ut sig själv, för att belysa något viktigt.

– En del kommer att bli provocerade. En del kommer att känna igen sig och bli lättade av det. Andra kommer att känna igen sig och tycka att det är fruktansvärt.

Ann Heberlein är på väg till Franska skolan i Stockholm för att föreläsa. På ditresan tänker hon att det är dags att inte leva längre. Än en gång planerar hon sin egen död.

I väskan har hon texten, den som nu ges ut som bok.

Hon lägger den i ett kuvert och postar det till sin man.

Så slutar boken.

– På franska skolan träffade jag en flicka som var så lik min dotter. Jag tänkte på mina barn, att jag måste hem. Kärleken till barnen vinner alltid.

Efterspel:

Dagen efter intervjun med Ann Heberlein ringer hon mig på morgonen. ”Du har varit med om min död”, säger hon. Och förtydligar: Samtidigt som vår intervju pågår sprider sig ryktet i Malmö-Lundregionen att Ann Heberlein denna förmiddag tagit sitt liv. En pensionerad kyrkoherde ringer till kyrkoherden i den församling där Ann Heberleins make är präst. Så får maken veta, senare på dagen också Ann Heberlein själv.

Hon blir först ledsen. Sen förbannad.

– Att jag skriver om självmordstankar och min ångest ger inte människor rätt att bete sig hur som helst, hitta på vad som helst. Tänk om mina barn fått höra rykten i skolan att deras mamma tagit livet av sig. Fy fan.