Comeback för Dottie

Dorothy Parker tecknade skarpare än någon annan jetsetlivet i alkoholförbudstidens New York på 20-talet. Hon blev en symbol för den moderna kvinnans rättigheter, hennes nya självständighet, inte minst rätten att slippa vara ett våp.

På fredag är det Malmös tur att ta emot skådespelaren och musikalartisten Sara Jangfeldts föreställning "Enough Rope", samma titel som på Dorothy Parkers succéartade poetiska genombrott 1926. En tragikomisk timme med sång, dans, gift och rep utlovas.

Efter 20- och 30-talens stjärnstatus har det varit lite si och så med Dorothy Parkers ställning i den litterära världen. En författare som är så närvarande i sin egen tid, med dess specifika yttringar, kan få problem med överlevnaden. Livet var inte detsamma efter depressionen, en kort virvlande epok hade förrunnit.

Det är alltså ett tag sedan hon var brinnande aktuell, men genom Sara Jangfeldt gör hon comeback. Utan tvekan har hon ibland en fullkomligt självklar ton som skär genom tiden. Ett särskilt gott öga hade hon till de avsiktliga missförstånden och övertolkningarna, men också till den pengastinna överklassens arrogans och självbelåtenhet.

I novellen "Lille Curtis" är det en adoptivmor med mer pengar än empati som porträtteras, och prisade "Fyllig Blondin" är hjärtskärande i beskrivningen av en kvinnas begränsade möjligheter.

Monologerna, tankar som flyter genom ett inte alltför djupt tänkande huvud, har ofta en vardaglig närvaro. "Småtimmarna", "Ett telefonsamtal" är ett par exempel.

Falska vänner, kärleksbekymmer, partyliv, Dorothy Parkers värld är inte stor. Men skildringen var en sensation i en tid som just höll på att forma ett nytt sätt att se på ungdomens frihet och där mottot för dagen var "Anything goes", allt är tillåtet.

Sara Jangfeldt har inga ambitioner att "vara" Dorothy Parker. Hon vill använda texterna som ett avstamp och en illustration till fenomen som också har med vår tid att göra.

- Det som är så enormt med henne är hennes humor. Det är alltid hon som slänger igen dörren mitt framför näsan på en och jag kan känna igen munhuggeriet, sarkasmerna, ironin, det snabba livet.

Sara Jangfeldt fann att Dorothy Parker hade en alldeles särskild kvalitet.
- Hennes monologer är så extremt spelbara.
Melodier började formas. Ett rent lustarbete.
- Allt föll på plats. Och det märkliga är att lusten är inte svår att bibehålla. Föreställningen ändrar karaktär mellan gångerna och det är spännande.
Varje dikt är en tablå eller scen ur någon kvinnas liv.

- Det blir stora kontraster. Svart och vitt. En slags kabaré, lite som Tom Waits konserter till formen.

Sedan 1988 har Dorothy, eller Dottie som hon kallades, ett eget litterärt sällskap. The Dorothy Parker Society of New York arbetar för att sprida kunskap om hennes verk, bredda hennes beundrarskara och att ha roligt. "Dot City" är resultatet av en omfattande inventering av barer, krogar, hotell och andra ställen där Dorothy Parker och hennes vänner träffades.

Först på listan står hotell Algonquin, där det litterära kotteri som gick under namnet Algonquin Round Table/Vicious Circle, det vill säga Runda bordet/onda cirkeln, träffades på 20-talet. Bland de författare som ingick i gruppen, noteras tecknaren och humoristen James Thurber (1894-1961). Under många år var han knuten till tidningen The New Yorker och hans svarta humor och melankoliska teckningar gjorde honom berömd.

En hemsk och underbar historia handlar om den lille mannen som en morgon träffar en enhörning i sin trädgård. Han hustru förstår då att han är galen och ringer efter sjukvårdare...

Dorothy Parker var den enda kvinnan och en central gestalt i gruppen.

Långa och våta luncher var klubbens signum men också samtal som påverkade samtidens syn på litteratur och modernitet.

Dorothy Parker, född Rothchild, kom till världen1893 i West End, New Jersey. Hon var sladdbarn i en skotsk/judisk familj. Hon hade en syster Helen, och en bror Henry som gick under med Titanic 1912.

Dorothy gick i den katolska skolan Blessed Sacrament Academy. Även om hon avskydde klosterskolan, var det där och hemma där Dorothy var den "konstnärliga", som hon slipade de vapen som skulle bli hennes främsta, den svarta vitsigheten, humorn och blicken för avslöjande detaljer. Alltid på de utsattas sida. Som en amerikansk kritiker skrev, "När hon är ute efter blod, är det för det mesta blått".

Modern avled när Dorothy var fyra år gammal. Fadern gifte om sig och styvmor och styvdotter hyste inga varmare känslor för varandra. 1913 avled fadern och 20-åriga Dorothy påbörjade den bana som snabbt skulle göra henne till USA:s hetaste litterära namn.

1914 publicerades några av hennes verser i Vouge.1915 får hon dikten "Any porch" (Vilken veranda som helst) publicerad i systermagasinet Vanity Fair och 1916 blir hon anställd som skribent. 1917 gifte och skiljde hon sig från Edwin Parker.
Dorothy Parker blev USA:s första kvinnliga teaterrecensent med en skärpa och brutalitet som gav henne sparken 1920. ("Hon har ett känsloregister som sträcker sig från A... till B" skrev hon om Katharine Hepburn).

Som frilans kunde hon vara hur vass som helst i bland annat Life. 1922 publiceras "Women I'm Not Married To; Men I'm Not Married To", (Kvinnor jag inte är gift med; Män jag inte är gift med) samt novellen "Such a Pretty little Picture" (En sådan förtjusande liten bild) i tidskriften Smart Set, som bland sina medarbetare räknade dramatikern Eugen O'Neill.

1923 försökte hon begå självmord för första gången. Hennes liv skulle komma att präglas av hårt arbete, återkommande depressioner, för mycket alkohol.

"Resumé" är en liten vers på temat:
"Razors pain you; Rivers are damp;
Acid stain you; And drugs cause cramp.
Gun's aren't lawful; nooses give;
Gas smells awful; You might as well live."

Ungefär:
Rakblad smärtar; Floder är våta
Syra snärtar; Och droger ger kramp
Pistol är förbjudet; Och snaror brister
Gas stinker illa; Lev om du gitter.

1926 publicerades diktsamlingen Enough Rope som blev en stor framgång. Det är svårt för nutida läsare att förstå de upprörda reaktionerna över ironin, av granskningen av förhållandet mellan könen, men då var det annat ljud i skällan. Vågad, modern och (alltför) frigjord, hette det.

Noveller, poesi, dramatik och kritik, en omåttligt populär spalt, "Constant Reader", (Ständig läsare) i The New Yorker mellan 1927 och 1931. "This is not a novel to be tossed aside lightly. It should be thrown with great force." (Det här är ingen roman man tar lätt på, den bör kastas med stor kraft.) Med tiden också filmmanus och en Oscar 1937 för "A Star is Born" (En stjärna är född).

1927 reste hon till Boston för att protestera mot avrättningen av anarkisterna Sacco och Vanzetti som dömts för rånmord. De avrättades mot sitt nekande. Affären väckte stor uppmärksamhet i hela världen, inte minst i vänsterkretsar, som anklagade USA för politiskt mord.

Händelsen gjorde henne till övertygad socialist och en skarp kritiker av nazism och fascism.

Tillsammans med Lillian Hellman och Dashiell Hammett organiserade hon skådespelarna fackligt i Screen Actors Guild, 1934 och reste till Europa för att rapportera från spanska inbördeskriget. 1949 svartlistas hon av Hollywood för sitt politiska engagemang. Under 50-talets McCarthyjakt på kommunister, blir hon angiven och förhörd.

Sedan blir det tystare. Hon recenserar, blir medlem i Amerikanska Akademien, gästprofessor.

1967, då många hade glömt henne, avled hon i en hjärtattack på det hotellrum på Hotel Volney i New York som varit hennes och hennes hundars hem under ett antal år.

Det är en ironi i Dorothy Parkers smak att hon som var så upptagen av döden, av ett självförbrännande liv, skulle dö en naturlig död vid 74 års ålder.