I rymden kan bara mamma höra dig skrika

Höga klackar och gälla skrik.
I början av 1980-talet var det ofta dessa egenskaper som dominerade hos kvinnorna i actionutbudet på biografer och i videobutiker.

Karlarna höll i vapnen och de skotträdda damerna höll sig tätt bakom männens breda ryggar.
Undantagen fanns ofta på science fiction-avdelningen där karaktärer som soldaten Ellen Ripley (Sigourney Weaver) i filmen "Alien" var tongivande.
Men även här skiljer sig de kvinnliga hjältarna markant från männen. Ellen Ripley är inte bara en sofistikerad krigare.

Hon är förälder också.
- Hennes roll som mamma blir extra tydlig i den andra filmen där hon tar hand om lilla flickan Newt. I ettan tar hon i och för sig hand om en katt, men det kan man väl inte riktigt räkna ...

Så säger Maria Nilson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet. Hon tror att det finns flera orsaker till varför kvinnorollerna i sci-fi-filmer ser ut som de gör.
- När en kvinna är stark i en film tycker man ofta att det behöver tonas ner. Ett sätt att göra det är att göra henne mer moderlig. Ett annat sätt är att använda sexighet. Lara Croft är ett bra exempel på det, säger hon.

I exempelvis tv-serien "V" är det främst Mike Donovan (Marc Singer) som framstår som hjälten i kampen mot Diana och de andra ödlorna. Han får visserligen uppbackning av Julie Parrish (Faye Grant), men hon är ju trots allt läkare och i förlängningen - just det - moderlig. Ett annat exempel är Sarah Connor (Linda Hamilton) i "T2" som både skjuter från höften och är morsa.

I den fjärde Alienfilmen, där utomjordingens och Ripleys DNA har blandats ihop, tas moderligheten ett steg längre.
- I den filmen är Ellen Ripley visserligen moder, men hon är ju monstrets moder. Här tycker jag att man gör någonting spännande med de annars så stereotypa rollerna.

Den person som framstår som mest sårbar i filmen, Annalee Call (Winona Ryder), visar sig senare vara en robot. Samtidigt slits Ripley med det faktum att hon måste döda sin egen avkomma för att rädda mänskligheten. En mänsklighet hon verkar förakta.
- Ripley vill representera mänskligheten, eller så kanske hon inte alls vill det. Det fascinerande är att mänskligheten här är representerad av roboten Call. Vid ett tillfälle säger också Ripley att det är typiskt att Call inte är människa. Hon är helt enkelt för mänsklig, säger Maria Nilson.
Moderlighet och föräldraskap kan också ta sig andra uttryck inom sci fi-genren. I tv-serien "V" föder en kvinna tvillingar - en mänsklig varelse och en ödla.
I "Flugan" drömmer Veronica (Geena Davis) att hon föder en gigantisk larv efter att ha blivit gravid med Seth Brundle (Jeff Goldblum). Ett annat exempel är Mary Shelleys vetenskapsman Frankenstein som avskyr sin skapelse och till slut överger den.
Enligt psykoanalytiskt influerade tolkningar kan dessa scener vara ett sätt för kvinnor i allmänhet att ta fram sina förbjudna känslor kring födslar. Att ta avstånd från sin avkomma anses tabu. Men om avkomman är en larv är det tillåtet att äcklas.

Efter filmen "Rosemarys baby", där Mia Farrow spelar en kvinna som föder djävulens barn, kom det en våg av sådana scener.
- Jag är inte helt såld på den där tolkningen, men det ligger någonting i den, säger Maria Nilson.
Just komplexiteten i science fiction-genren - förmågan att blanda aspekter som kvinnligt och manligt, mänsklighet och teknik - är något som fascinerar henne. Tillsammans med kollegan Kerstin Sandell har hon därför startat nätkursen "Science fiction - feministiska perspektiv på utopier/dystopier" som lockar upp till sjuttio anmälningar varje höst.

På kursens litteraturlista återfinns bland annat filmer som "Star Trek" och Mamoru Oshiis mangafilm "Ghost in the Shell". Bland författarna finns Marge Piercy, Octavie E Butler och framför allt Mary Shelley.
- Mary Shelleys "Frankenstein" är den första bok där det dyker upp en varelse som är hälften människa och hälften maskin, en så kallad cyborg. Dessutom tar Mary Shelley reproduktionen från kvinnan och ger den till en man. Men det viktiga är inte vem som skapar liv utan hur man tar hand om det som skapas, säger Maria Nilson.

Mary Shelley skapar ett manligt monster, men i flera andra filmer och böcker är monstret en hona. Detta kan ju självklart ha att göra med den filmiska poängen att en hona kan lägga ägg, vilket i sin tur skapar ett hot om än fler monster. Men Maria Nilson ser även andra mönster.
- Det uppfattas ofta som någonting hotfullt med kvinnlig sexualitet och reproduktion som inte är kontrollerad. Den ondsinta kvinnan och den hotande förtärande kvinnligheten är ett tydligt tema.
- Filmen "Species" är ett praktexempel. Här kommer en okontrollerad, sexuell varelse som vill reproducera sig. Sedan börjar det helt plötsligt skjuta ut tentakler från hennes bröst!
Ett annat exempel är Borgdrottningen i en sen Star Trek-produktion. Här hotar ännu en femme fatal mänskligheten.

Men ofta kan sci fi-världen i stort te sig mer jämlik än verkligheten. Besättningen på Starship Enterprise i Star Trek är till exempel präglad av aktiva kvinnor. Kvinnor som är subjekt. Seriens skapare Gene Roddenberry lär också ha sagt att han ville ändra på ordningen med förhoppning om att det framtida samhället blev mer jämlikt.

Kanske är det just eftersom science fiction-världen är så långt från verkligheten som den kan ta ut svängarna och kritisera dagens samhälle under fiktionens täckmantel.

Kloningen får sig till exempel en rejäl känga i "Alien 4", brottsbekämpningens misslyckande visas i "Flykten från New York", effekterna av människans överdrivna tilltro till maskiner skildras i "Matrix" och "Terminator" och konsekvenserna av miljöförstöring dras till sin spets i "Day after tomorrow".
- Man kan tänja gränserna så otroligt mycket i science fiction. Om vi ska kunna se vilket liv vi lever i dag i Sverige, i Lund, i juli år 2004 så kan man visa det genom en rymdvarelses ögon. På så sätt kan man synliggöra vårt eget liv. Och få bort våra skygglappar, säger Maria Nilson.