Nattrumlaren börjar gilla ljuset

Per Hagmans böcker är ofta berättade från barstolen - han blev känd som nattlivsskildrare under 90-talet och bär fortfarande etiketten generationsskildrare.

- Jag hoppas att det inte är jag som blivit gammal och för lätt att förstå, säger Per Hagman om att bli hyllad av kritikerna. Han har tänt ännu en cigarett efter den sena lunchen på ett kafé i Stockholm. Foto: Kent Hult

Idag är det fredag och hans röst är litet sprucken. Ett ålderstecken säger han som fyller 36 i höst. När han vaknade i förmiddags och satte på mobilen var där flera meddelanden med grattishälsningar. Han anade att hans självbiografiska roman som ställdes ut i bokdiskarna i morse fått fina recensioner i tidningarna. Han är lycklig över det förstås, men också aningen kluven. Han ogillar egentligen kulturkritiker, särskilt morgontidningarnas.
- Mina kompisar tycker inte det är bra när DN hyllar mig: så här vill vi inte se vår Hagman säger de.
- Men det är klart jag blir glad när någon tycker om mig, oavsett vem det är. Om Tony Olsson gillar min bok är det toppen, om DN:s recensent gillar den, är det också roligt.

En anställd på Dagens Nyheter ringde upp honom i morse när han precis vaknat för att ställa frågor till en Per Hagman-enkät.
- Det kan de glömma, jag är ingen enkätkille.

När Per Hagman kvicknat till hemma i den lånade lägenheten på Södermalm drog han ut på stan för att fixa pengar. Han är pank. En av hans bästa vänner, popjournalisten Andres Lokko, lånade ut ett par femhundringar. Per Hagman har länge dragits med skulder.

Han är skyldig svenska staten 188 279 kronor och frågar man kronofogdmyndigheten i Skara meddelar de att Per Johan Hagman inte har några materiella tillgångar att avvara. Senast de försökte nå honom var han omöjlig att få tag i.
- Men jag betalar alltid tillbaka skulder till kompisar, herregud.
- Jag skulle däremot inte sänka mig till att gå runt och vara bekymrad över att jag är skyldig staten pengar. Sånt kan man inte tänka på.

Efter att ha styrt upp stålar blev det en snabb tur till förlaget Albert Bonniers på Sveavägen där han läste tidningarnas recensioner. Han gillade att Svenska Dagbladet jämförde honom med Linda Skugge men i övrigt förstod han ingenting av den recensionen. När Pers mamma senare ringer upp honom på mobilen för att gratulera säger Per att Svenska Dagbladets kritiker mest ville visa för läsarna att recensenten läst litteraturvetenskap och kunde använda svåra ord.
- Vad kul då att det går lite bra för din vanartiga son, alla hans dåligheter till trots, säger Per till sin mamma om sig själv innan han lägger på.

Per Hagmans mamma är inte direkt bortskämd med hyllningar till sonen. Kritikerna sågade nästan konsekvent Hagmans fyra första romaner om knark och modeller. Spyor och cigaretter. Disko och designerkläder. Det ansågs ytligt. Vad som nu hänt menar Hagman är att lyx är mer accepterat och att litteraturkritikerna hunnit ikapp tiden.
- Bara för att man skrev om en fotomodell var det per automatik en ytlig roman. Så är det inte längre.
- Steg för steg går vi ifrån DDR-Sverige. DN, Arla och svensk socialdemokrati ruttnar långsamt inifrån. Snart är det okej med livsnjutning här också.

Nya boken handlar också om flärd - fin amfetamin, ostron och femtiokilos modeller från Milano. Skillnaden är en attitydförändring: tidigare glamouriserade han sina ämnen genom att dra dem i smutsen, nu är hans perspektiv nästan helt okritiskt. När han skrev om krogar brukade det handla om stabbig personalmat, servitörer på dekis och drinkar mixade på hembränt.
- Nu är det istället ren romantik. Och det här förbehållslösa hyllandet av en jättefin bardisk i Kairo är jättebanalt och borde verkligen bli sågat.

Ju ambitiösare, desto sämre. Ju mer odrägligt självupptaget, desto bättre, säger kritikerna i denna dags tidningar. Per Hagman rycker lite på axlarna åt paradoxen och får in en grillad smörgås med grönsallad där han slagit sig ner mitt i centrala Stockholm.
- Det är konstigt: när jag var kritisk och skrev mörkt om knark, krogen och sex tyckte alla det var dåligt. Nu när jag bara listar vad jag själv tycker är bra och dåligt får jag jättefina recensioner.

Han fingrar på sin varma macka. Förmodligen är den sena lunchen på gränsen till det acceptabla. Han är kräsen och tycker att det är för hemskt med svenskarnas nya lunchvanor: pastasallader, kesoröror och svampiga ciabatas. Hela nationen håller på att fetläggas ryser Hagman som föredrar klassiskt vällagad mat och på det kanske en liten syltkaka och en hederlig långpromenad.
- Jag skulle aldrig sätta min fot på ett gym. Svenskar går på gym för att de har dåligt samvete över att det äter så illa, säger han och gräver efter ännu en Marlboro Light.

Medieuppbådet som föranletts av "Att komma hem ska vara en schlager" har varit enormt, närmast drevlikt. Per Hagman förklarar att han befinner sig i ett chocktillstånd av självupptagenhet. Troligen beror vår nyfikenhet på att Per Hagman är författare men inte lever som en sådan. Tror Per själv.

Han har få författarvänner, uppträder inte svårmodigt, klär sig inte i polo och kavaj. Tycker det är roligare att skvallra om reklamare, popjournalister och "geggkändisar" än andra författare.
- Det blir ändå bara bittert gaggande när man umgås med författare. Man pratar en massa skit om varandra. Gnäller över vilka som får vilka författarstipendier, säger han.
- Så många unga människor gör anspråk på författarrollen. Och det är därför mycket av den unga svenska litteraturen är så osexig. Att vilja bli författare är ingen bra drivkraft för att skriva bra litteratur.
- När jag var barn ville jag bli popstjärna, inte författare. Men jag var en så galet obegåvad musiker att det mest blev en väldig massa poptexter som sen utvecklades till svårmodig pojkrumspoesi. Men redan då visste jag någonstans att poeter inte hör till den moderna världen.

I nya boken lanserar Per Hagman sin människosyn där "briljanta" människor står i ena ringhörnan och "själsligt feta" i den andra. Akademiskt tillknäppta kulturarbetare, i synnerhet de med lönekuvert från DN, hör till den senare gruppen.
- Jag önskar jag vore mer av en deltagare, då skulle jag vara briljant.

Nio av tio förbipasserande sneglar på honom. Vid midnatt ska han gå på skiftet som dj på nattklubben Berns i Berzelii Park. Han dj:ar varje helg under sommaren och det regelbundna arbetet får honom att känna sig "stadgad".
- Men mina vänner påminner mig:
- Per, att vara 35 och spela skivor två gånger i veckan på en nattklubb, det är inte att vara stadgad.

Att läsa Per Hagman får en att känna sig hopplöst borgerlig. När jag klagar över mina torftiga vanor - kvällströtthet och tedrickande - kontrar Hagman med att hans discoliv inte heller alltid är så himla kul. Kringflackandet, det eviga, har sina mörkare hållplatser.
- Jag har sömnproblem, är stirrig, ängslig, ganska ensam och saknar trygghet.

Men så avbryts han av ett sms från Albert Bonniers pressavdelning, beläget några portar bort. Champagnen meddelas vara på upphällning. Kvällen kan börja. Per Hagman släntrar vidare.