Eugenides och hans Stora Feta Grekiska Roman

Det är inte alldeles säkert att du vet vem Jeffrey Eugenides är. Visserligen är han en coming man i den litterära världen, men eftersom denne 44-årige amerikan bara producerat två romaner på tio år befinner han sig inte i rampljuset så ofta.

Foto: Thomas Löfqvist

När man ska berätta om honom är det därför en smula bekvämt att påminna om Sofia Coppolas uppmärksammade filmatisering av hans debut, "Virgin Suicides". Det är en koppling som inte gör den annars så artige Jeffrey Eugenides alldeles lycklig ("för mig är filmen liten, det är boken som är stor"), men det gjorde å andra sidan inte det svenska mottagandet av debutromanen heller.

- Min första bok sålde typ sjuttioåtta exemplar i Sverige. Jag minns att jag tänkte: vad sjutton hände i Sverige?

Ja, vad hände med "Virgin Suicides" i Sverige? I USA hälsades boken som en sensationell debut när den kom ut i början av 1990-talet, omtalad långt innan Sofia Coppola gjorde en omtalad film av den. Övriga världen föll också för denna berättelse om en amerikansk sovstad på 1970-talet där de fem systrarna Lisbon oförklarligt tar livet av sig. I England gav förlaget till och med ut en klassikerutgåva när boken bara hade två år på nacken. ("A rather quick classic", medger Eugenides idag mer besvärad än stolt.)

Men i Sverige: ingenting. Kanske för att boken fick den inte helt lyckade titeln "Dödens jungfrur", och begåvades med ett omslag med nakna damer? "Då borde den väl sålt mer!".

Vi sitter i ett intervjubås på bokmässan i Göteborg. Det är som att vara i en informationsfabrik, runt omkring sorlar rösterna från författare och journalister. Jeffrey Eugenides befinner sig i denna fabrik för att se till så att hans andra roman, "Middlesex", inte går samma öde till mötes i Sverige som den första.

Med sina iögonenfallande glasögon ger han ett märkligt symmetriskt och balanserat intryck. Kontrollmänniska. Medan han omsorgsfullt formulerar sig låter han fingertopparna upprepade gånger mötas i regelbundna formationer.

Men så fort bandspelaren är av babblar han på, liksom lättad över att orden inte längre lagras för eftervärlden någonstans. Då berättar han glatt om hur skrivandet förändras när man får barn, om att träffa Horace Engdahl och diskutera Nobelpriset (Eugenides tycker att Philip Roth borde få det), om livet i Berlin (nyligen flyttade han och familjen till Chicago efter fem års stipendievistelse i Europa, lätt chockade över hur USA förändrats under tiden).

Berlin är också slutstation i "Middlesex", en roman som korsar Europa och USA på flera sätt. Berättar gör Calliope Stephanides som i tonåren upptäcker att hon i själva verket också är en han. Alltså hermafrodit. Eller som Calliope uttrycker det: "Sjung O gudinna om den recessiva mutationen på min femte kromosom!"

Liksom sin skapare är Calliope (namnet råkar vara samma som på epikens musa) en litterär grek-amerikan och kan bli lite homerisk ibland: "Det är också genetiskt". För det här är en bok som diskuterar ursprung, mutation och släktskap ur alla möjliga aspekter: litterärt, genetiskt, kulturellt, socialt och historiskt. En bok som kanske främst handlar om den amerikanska smältdegeln, men som också är ett slags smältdegel till roman.

Från början visste Jeffrey Eugenides bara att han ville skriva om hermafroditer. Han tog avstamp i den grekiska mytologin och siaren Tiresias som var "först det ena, sedan det andra". Sedan skenade associationerna iväg.

- Hermafroditism ledde mig in på antikens mytologi och till de gamla grekerna. Men när en sån som jag kommer till de gamla grekerna dyker farbror Pete upp! Det var helt enkelt logiskt att dra in min grekiska familj. Jag har irländska rötter också, men det passade inte lika bra ...

"Virgin Suicides" var kort och förtätad, närmast poetisk. Episka "Middlesex" är bullrigare och mer komisk, till omfånget fyra gånger så stor. Fast tematiskt är böckerna syskon. Båda handlar om tonårstiden och livet i suburbia utanför Detroit. Och i båda ligger det ett mytologiskt skimmer över den historiska utvecklingen.

Den senare är dock mer framträdande i "Middlesex", som tar sig an en stor del av den amerikanska 1900-talshistorien från förbudstiden till våra dagar. Jeffrey Eugenides fick plugga.
- Det är inte normalt att göra så mycket research för en enda bok som jag gjorde.

Normalt eller ej. Det finns kritiker som menar att dagens amerikanska skönlitteratur är överdrivet intresserad av information, att detaljrika redogörelser om de mest obskyra saker ersätter gestaltning och existentiella frågor. Eugenides är medveten om kritiken, men hävdar att det var nödvändigt med mycket research, inte minst på genetikens område. Genom litteraturhistorien har hermafroditer, som siaren Tiresias eller Virginia Woolfs "Orlando", främst varit mytologiska figurer. Eugenides ville varva mytologin med medicinska och biologiska fakta.

- Ambitionen var att återge Calliope som en riktig person och inte som ett missfoster. Och det är något som jag verkar ha lyckats med, av reaktionerna att döma.

Har människor med samma genetiska mutation som Calliope hört av sig?
- Ja, det enda som de inte gillar är att bli kallade "hermafroditer", de föredrar att kallas "intersexuella". Men jag valde att hålla fast vid termen "hermafrodit" för dess mytologiska kontext. Jag får brev och epost, och folk kommer fram och berättar att de är intersexuella. Jag kunde statistiken och visste att det måste finnas många fler än man kan tro. Men man blir likväl förvånad.

Ändå är "Middlesex" en roman som söker efter en universell giltighet, sitt ämne till trots.
- Hermafroditen är en analogi för ungdomstiden. Ett slags modern myt. Även om de antika myterna var vilda, överdrivna berättelser så bar de ändå på en sanning som var giltig för alla människor. Det som Calliope går igenom i "Middlesex", förvandlingen och den sexuella förvirringen, är något som alla som varit i puberteten kan känna igen sig i. Jag skrev det utifrån mina minnen som tonåring, vilka inte alls var relaterade till att vara tvekönad i bokstavlig mening, och så överdrev jag dem.

Eugenides jämför med verk som Günter Grass "Blecktrumman" och Salman Rushdies "Midnattsbarnen". Böcker i den "komisk-episka" traditionen som ofta kallas just överdrivna, där huvudpersonens fysiska särdrag får förkroppsliga nationens historia.
Det är denna europeiska litterära genpool som Eugenides ser sig som en amerikansk variant av.

Parar du ihop honom med generationskamrater och landsmän som Jonathan Franzen och David Foster Wallace är han förvisso respektfull, men litet skeptisk.
- Om jag blir sammankopplad med Franzen och Wallace räknar jag det som en bra dag. Men det är det faktum att våra böcker publicerats ungefär samtidigt som gör att man klumpar oss samman.

Samtidigt är han medveten om att han och flera andra författare i samma generation påminner om varandra, inte minst i sina vägval bort från den smala postmodernistiska prosan mot en mer episk romanform.

- Vi började som avantgardister, men jag kände - det gäller tills någon uppfinner den ideala avantgardistiska romanen - att det var en återvändsgränd för mig. Jag vill ha berättelser och karaktärer, samtidigt som jag har en viss postmodernistisk sensibilitet. Jag försökte förena detta i "Middlesex", för det var något som jag själv ville läsa. Däremot vill jag inte säga: "Ni unga följ mig på den postpostmoderna vägen"!

Nej, Jeffrey Eugenides vill inte komma med rekommendationer. Han säger att han själv knappt vet vad han skriver förrän han skriver det. Förvånande med tanke på hur extremt kontrollerad och organiserad hans prosa ger intryck av att vara. Få skriver exempelvis så lysande och exakt komponerade öppningssidor som han.

När jag påpekar detta, sprider sig ett alldeles symmetriskt leende över Jeffrey Eugenides ansikte. Plötsligt förstår man varför det tar honom nio år att skriva en roman.
- Den första sidan innehåller hela romanens DNA, säger han med en för honom typisk metaforik. När jag fångat den sidan, ser jag hela boken. Då vet jag berättelsen, tonen och hur jag ska hantera materialet. Det är en sida som jag skriver när jag kommit en bra bit in i verket.

Tänker du då att "idag ska jag skriva den första sidan"?
- Nej, vid ett tillfälle skriver du den första sidan, och då inser du att detta är just första sidan.
- Det tog så lång tid innan jag fick igång "Middlesex", innan jag hittade rösten. När någon ger mig beröm för öppningssidan, säger jag därför "Tack, den tog mig två år att skriva!"