Åsa Larsson hade redan skrivit sin debutdeckare om ond bråd död i en
lappländsk frikyrkoförsamling när TT skickade ut sin första notis om
tragedin i Knutbys pingstförsamling i januari i fjol.
Så kom det sig att den före detta skattejuristen Åsa Larsson, uppvuxen och
fortfarande passiv medlem i Kirunas missionskyrka, stämplades som den
svenska frikyrkans egen Nostradamus.
Det var inget drömläge.
Åsa Larsson är visserligen tvivlare, och i debuten ”Solstorm” är det inte
svårt att läsa in kritik mot slutna religiösa samfund. Men författarens
morbror är präst. Och Åsa Larsson tackade nej till erbjudanden att sitta i
tv-soffor och skriva debattartiklar om sekter eftersom hon inte ville bygga
sitt varumärke på att vara hon som förutsåg Knutby.
– Jag skäms lite för att jag distanserar mig från frikyrko-världen. Om jag i
något sammanhang har kallat mig kristen lägger jag gärna till ‘men jag vet
inte om jag skulle bli godkänd’, sade Åsa Larsson till den kristna
tidskriften Trots Allt i fjol.
Nu är det förmiddag. På konditori Mäster Hans i Malmö tar Åsa Larsson sin
cappuccino utan socker. Två kriminalromaner av sex utlovade om den frostige
juristen Rebecka Martinsson är publicerade. Dessutom exporterade till tio
länder. Filmkontrakten med Sandrews signerade. Blod säljer.
Hennes morbror – prästen – tycker det är trist att Åsa Larsson tar livet av
kyrkans folk i sina romaner.
Annars är det två typer som hör av sig.
– Vi har de som mejlar: vi är många tusen som ber för dig, Åsa Larsson, att
du ska finna kärleken från Jesus Kristus.
– Sen de som säger: endast du, Åsa Larsson, kan förstå mitt hat mot kyrkan.
Tanken var dock aldrig att skriva romaner för att rikta kritik mot prilliga
präster. Åsa Larsson ville, kort och gott, dra en bra berättelse.
Skrivandet har kanske ersatt bönen?
När hon tvingas svara på religionsfrågor sänker hon rösten och trevar
nogsamt efter de rätta orden.
Mycket hellre pratar hon skrönor och stil: författande.
– Skrivandet har inte ersatt religionen. Däremot har det hjälpt mig att
hantera ängslan. Nu finns alltid ett slags distans mellan mig själv och mina
tillkortakommanden. Det är sådant man ska skriva om, säger hon.
Åsa Larssons pappa var bestämd bibliotekarie.
– Ingen Kitty. Inget Starlet. Han bara stönade om han fick reda på att jag
läst något sådant. Då blev han olycklig.
Som verksam skattejurist fick Åsa Larsson lära sig att skriva ordknappt.
– Jag hade ett ovanligt problem som förstagångsförfattare, sade min
förläggare. Han fick säga åt mig att skriva mer, oftast måste folk stryka.
Men jag hade tränat så länge på att skriva kargt.
Hon pratar norrländska på så hög volym att en farbror med morgontidning och
en liten kaffekopp vid bordet intill inte kan koncentrera sig.
– Nu märker jag att jag mer och mer bryter upp meningar. Att alla meningar
inte behöver ha ett subjekt och predikat. Det där är jag liksom barnsligt
förtjust i att få göra, säger hon och slår ut med armarna.
Så varför blev hon inte brottmålsjurist? Hon är bevisligen smått besatt av
intrikata intriger och mustiga mord.
– Nä, brottmål är ju astråkigt. Jag skriver våldsamma historier, visst. Och
kan känna att det vore jätteroligt att få skriva ett actionfilmmanus. Men
brottmålsjurister sitter där med sitt hundrade misshandelsfall. Det är våld
i hemmet och mellan suparkompisar. Bara tragiskt.
I debuten ”Solstorm” får den gravida Kirunapolisen Anna-Maria Mella en släng
av dåligt samvete när hon tjusas av ett lik, hon finner det vackert. Kanske
får Åsa Larsson ett liknande dåligt samvete när hon estetiserar våld i sin
litteratur.
– Men det har människor alltid gjort, så långt tillbaka vi kan studera vår
kultur. Det är otroligt intressant: ingen vill ju bli skrämd på riktigt,
ingen vill sitta fastklämd i en brinnande bil, men gärna skrämd i en
berg-och-dalbana. Dessutom tror jag att de som läser deckare är fridfulla,
jag tror inte att man blir våldsam av att läsa deckare.
Kanske inte. Men allt fler författare vill skrämma sina läsare. I den
svenska deckarboomen märks kvinnorna mest.
1995 publicerades noll kvinnor. 2004 skrevs 25 deckare av kvinnor, enligt
tidskriften Jury.
– Någon sa att kvinnor skriver deckare för de inte tror att de kan skriva
riktiga böcker, säger Åsa Larsson.
Å andra sidan har Larssons deckare, till skillnad från de allra flesta,
flitigt recenserats på kultursidor. I en uppmärksammad hyllning jämförde
författaren och kritikern Stig Larsson henne med Klas Östergren. Samma
precisa personteckning, enligt Stig Larsson, särskilt i skildringen av de
kvinnliga gestalternas kompisskap.
– Inom underhållningskultur är kvinnor enormt endimensionella, säger Åsa
Larsson. Vi märker det om någon skapar en bimbo med jättebomber – hon
gestikulerar ett par superbröst – men i själva verket finns stereotyperna
där hela tiden. Den goda morsan. Hustrun till den alkoholiserade
kommissarien. Tonårsdottern som är trasslig men god i grunden.
– Det finns också tydliga no-no’s för kvinnor. Du kan inte vara en god
kvinna och överge dina barn. I min andra bok ”Det blod som spillts” har
karaktären Lisa svårt att älska sin unge.
Åsa Larsson kläcker sina karaktärer i gryningen. Hon dricker kaffe på
kvällen. Vaknar vid tre. När barn och sambo sover ligger hon och tänker i
sängen.
– Många andra författare säger att de aldrig kan använda sina nattidéer.
Mina nattidéer är skitbra, säger hon.
Hon känns som en ovanlig författare. Debutant vid 35-årsåldern. Prestigelös.
Om det skiter sig efter sjätteboken om -Rebecka Martinsson går Åsa Larsson
tillbaka till skattejuridiken.
– Nu låter man ju inte klok, men skatterätt är faktiskt en rolig
hjärnsysselsättning. Under alla otroligt detaljerade lagar och regler finns
en struktur, ett system som ska fungera.
– Precis samma sak som att skriva deckare.