Det var med viss oro jag såg hennes framträdande eftersom det var precis på
gränsen att Bröderna Hyland skulle hoppa fram.”
”Sedan är jag lite kritisk till deras ’vågade’ klädsel för att locka
tv-tittare. Hade till exempel Maria inte haft urringning så hade det kanske
gått bättre!?”
”Det man inte har i personkemi får man ha i urringningen.”
De tre bloggarna Per-Anders, Gyllene skor och Expressens Anders Nunstedt ger
hånfull direktrespons till deltagaren Maria Haukaas Storengs dekolletage
under förra lördagens melodifestival.
En stund senare, samma tv-show, nästa chock. Bloggosfären hinner aldrig
reagera, Petra Mede kommer först, rakt in i tv-sofforna, med den muntra
repliken:
”Och du är kvinnan med brösten.”
Sarah Dawn Finer skruvar generat på sig åt epitetet, där hon står i sin
färgstarka scenmundering med korsett som puffar upp till en gigantisk
klyfta.
Svenska direktsända evenemang har en tradition av bröstchocker – ni minns
kanske när Charlotte Perrellis mjölkstinna amningsbröst blev dubbelt så
stora under sändning på Melodifestivalen 2004? Eller kulturministern Birgit
Friggebos legendariska hylla i randig klänning på Nobelfesten 1992?
Jo, de kallas så. ”Bröstchocker”. För de kvinnliga behagen provocerar och
skaver, än i våra dagar, när de släpps ut i det fria. Så här skrev vett och
etikett-gurun Magdalena Ribbing för några månader sedan apropå att visa
bröst på arbetstid:
”Urringningar är också förbehållna fritiden. En kvinna med påfallande
urringning har antingen sett ’Sex and the City’ för ofta, eller har inte
fattat att på en arbetsplats är man påklädd.”
Där svenska folket och förståsigpåare fördömer alltför generöst flashade
klyftor tar även våra sociala nätverk sitt moraliska ansvar. I höstas idkade
amerikanskägda Facebook censur mot medlemmarnas bröstbilder. Bilder på
ammande mödrar ansågs överträda anständighetsgränsen och plockades bort,
vilket skapade en stor proteststorm på sajten. Den svenska modetidningen
Rodeo var med om en liknande censur på just Facebook då medarbetarna skulle
lägga ut en bild av septembernumrets omslag: En Kate Moss med bar, svagt
putande bröstkorg med vårtan i vädret.
– Vi fick ett mejl där det stod att vi hade överträtt deras regler och att
bilden var borttagen, säger tidningens moderedaktör Agnes Braunerhielm.
Hon är förvånad över moralismen, som hon tycker är fånig, och menar att en
vacker modebild är en vacker modebild, punkt. En bar överkropp borde inte
provocera, inte när den har med ett konstnärligt uttryck att göra. Däremot
kan hon förstå vilka mekanismer som gör att en djup urringning som glider
runt på en fest kan tas för osmaklig: Effektsökeriet, viljan att vara så
uppenbart sexig på det enklaste sättet. Designern Bea Szenfeld håller med,
särskilt när hon ser en push-up-bh som bullat upp en klyfta i hakhöjd.
– Det känns förlegat. Trend är tråkigt, men jag kan inte hjälpa det, jag ser
en person som är lite fast i 90-talet.
Vi tar oss dit, till 1990-talet när sexualiseringen av bröstet nådde sin
kulmen. Det hade gått ett par decennier sedan kvinnor sett behån som en
förtryckande förpackning och kastat iväg den. Att sola topless på stranden
hade varit helt naturligt under 70- och 80-talet. Behån var ofta en bekväm
variant, mjuk till karaktären. Det var då den lanserades med full
kommersiell kraft, tio miljoner i marknadsföringspengar. Den hette
Wonderbra. Den hade uppfunnits redan trettio år tidigare men det var 1994
som den återuppväcktes ur sin dvala, såldes i tretusen ex på tio dagar i New
York.
På en visning i Paris dök ett annat formande och klyftskapande plagg upp igen:
korsetten. Bröstet hade hittat in i modevärldens hjärta. Designern Donna
Karan lär ha sagt: ”Man kommer alltid till en punkt där en kroppsdel
framhävs – och nu är det bystens tur.”
Ett par år tidigare hade en viss playmate gjort entré i en tv-serie som
skildrade vardagslivet för ett gäng badvakter i L A. I Falsterbo satt
tonåringen Carolina Gynning och idoliserade den livräddande sexsymbolen.
– Pamela Anderson var ju den stora förebilden för de där brösten.
Silikonpattarna. Och sedan spred det sig som en löpeld med wannabe-Pamelas i
alla städer och alla förstod att man skulle kunna bli känd om man gjorde som
hon.
Åldersgränsen för bröstförstoringar går vid arton. Carolina Gynning gjorde
sina första silikonimplantat i den åldern.
– För jag ville se ut som en tjej i Slitz. Det var den tiden. Jag hade inga
kurvor, jag var perfekt som modell. Men jag ville mycket hellre vara
sexbomben. Det var det som var det heta då.
Brösten blev en framgångsfaktor, för henne (”Ja, gud ja! Klart. Gud vad de
snackade om de där brösten”) liksom för alla de tjejer med klotrunda och
stenhårda bröst som blev den tidens silikonsymboler i rakt nedstigande led
från Victoria Silvstedt och systrarna Graaf. Café och Slitz var den
kommersiella arenan. Plastikklinikerna tjänade storkovan.
Sedan kom dokusåporna, och varje uppsättning skulle ha minst en deltagare som
hade fyllt ut bysten och blonderat håret. För mixens skull. Att vara
silikonbrud hade ännu inte fått något solkigt över sig. Tvärtom var det
status. På 90-talet, precis som under 50-talet, samverkade den kommersiella
sexualiseringen av kvinnokroppen med det som var högsta mode. It-girlsen var
alla storbystade.
– På den tiden var det innebrudarna som var på omslaget av Slitz. Först var
det bara kändisar som hade silikonbröst, sedan blev det att tjejer fick det
i födelsedagspresent av sina föräldrar. Det sågs inte som en så stor grej
längre. Och jag tror att det var väldigt många som mådde dåligt då, för att
de inte hade några bröst, säger Agnes Braunerhielm, moderedaktör på Rodeo.
Nu har normförskjutningen skett, särskilt inom modedisciplinen. Men hur är det
för vanligt folk? Akademikliniken är en av Europas största privatkliniker
för plastikkirurgi, och där har antalet bröstoperationer ökat stadigt under
00-talet. Det senaste året är ökningen mellan 10 och 20 procent. Mellan
700–800 personer per år genomgår en bröstoperation på kliniken, och då
innefattar det såväl förstoringar som förminskningar och lyft. Enligt
klinikens grundare och delägare Per Hedén finns det en medial
missuppfattning kring bröstoperationer. Genomsnittspatienten på
Akademikliniken är inte en ung tjej som vill förstora sina bröst till en
dubbel D-kupa. Utan en kvinna runt 35 år som har fött barn och nu vill forma
till och lyfta upp bysten.
– En fjärdedel är här för storleken, men cirka 75 procent av patienterna är
intresserade av formen. Det handlar inte om att fylla utan att forma om till
en mer ungdomlig byst.
De grabbiga tidningarna tappar. Svenska FHM gick i konkurs 2007 efter två års
livstid. Moore tappade 26 procent på ett år i den senaste mätningen över
tidningars räckvidd, Slitz backade 23 procent och har förlorat 100 000
läsare på tre år. Dokusåporna dog. Och med dem fäblessen för det stora och
klotrunda bröstmåttet. 1999, när det ännu var hett, skrev den amerikanska
genusvetaren Marilyn Yalom boken ”Bröstens historia”. Så här blickade hon
mot framtiden:
”I och med att platta bröst tycks komma tillbaka ungefär vart fyrtionde år,
bör vi kunna förvänta oss en återkomst av det androgyna modet någon gång
efter år 2000.”
Så rätt hon fick. För här är vi nu, med Agyness Deyn som en av våra främsta
modeller att spegla oss i. Blond, androgyn och rock-chic. Brösten är nästan
alldeles platta. Hon passar perfekt in på modescenen just nu. Rodeos
moderedaktör Agnes Braunerhielm förklarar:
– Ingen bryr sig om bröst just nu. Om en modell inte har några bröst alls
spelar det ingen roll. På modefoton och även i stora tidningar i USA är det
vanligt att modeller är helt barbröstade. Det är nästan totalt
avsexualiserat. Och ganska platt.
Det finns ett undantag.
– Lara Stone sägs vara den enda modellen med bröst. Hon är kurvigare och har
stora naturliga bröst och hon används ibland i sexiga sammanhang. Hela
franska Vogues senaste nummer var tillägnat henne. Hon har jämförts med
Brigitte Bardot, men jobbar ändå inte annorlunda än sina platta
modellkollegor.
Annars är det smått och sportigt som gäller. Som renässansens lovsjungna bröst
i äppelformat. Eller svalorna som häckade i Maltas melodifestivallåt
”Sommar’n som aldrig säger nej”. 20-talets ideal att ha kropp som en planka
för att låta pärlhalsbanden falla rakt utanpå de rymliga tunikorna kom
tillbaka. För efter silikonlooken letade den kommersiella, breda delen
av modebranschen efter motbilder: flickkroppen.
– Det blev lite mer Paris Hilton och Nicole Richie-grejen som kom, säger Agnes
Braunerhielm.
På visningarna är modellerna en och åttio långa, smala och unga – 16–17 år –
vilket också förklarar deras outvecklade byst. Brösten är bara i vägen för
high fashion – det blir lätt tältsyndromet.
– Kläderna passar inte om man är kurvig. Det som gäller nu är lite Kate
Moss-rockerstilen, lite smutsigt. Nicolas Ghesquière som designar för
Balenciaga till exempel, han har sagt att han inte gör kläder för en kurvig
kvinna, inte för en Marilyn Monroe-typ. Balenciaga passar alltså inte stora
bröst, säger Agnes Braunerhielm.
Även de stora svenska designermärkena är stöpta enligt samma form.
– Whyred och Minimarket och alla de där gör ju kläder för kvinnor som är
androgyna och plattbröstade. Man ska inte vara yppig, säger designern Bea
Szenfeld.
Somliga hade det nog på känn, den nya tidens tand. Och drog sig ur i tid.
Medan en före detta Big Brother-deltagare, Linda Rosing, fastnade i
skönhetsingreppsberoendet, bytte en annan kurs under parollen ”de skymmer
min identitet”.
– Den grejen var väldigt allvarlig för mig, säger Carolina Gynning. Jag
försöker skratta bort det, men det var väldigt allvarligt. Att jag gjorde
den operationen betydde väldigt mycket för mig. Det betydde att nu går jag
in i en ny tid, bort med det gamla. Mycket var att jag hade gjort det här
för männens skull och byggt mig själv till någon sorts plastic doll.
På Elisabeth Ohlson Wallins bild sitter hon med sina blodiga, nyss uttagna
silikonimplantat i händerna. Efter att den bilden togs har Carolina Gynning
hamnat i kreddfållan med sin programledarkarriär.
Bröst och klass hör ihop. Att se brösten som en framgångsfaktor tillhör dem
som kanske inte ser så många andra. Som modeskaparen och
underklädesdesignern Camilla Thulin säger:
– Silvstedt sa ju själv vid något tillfälle att hon hade att välja på att
sitta i kassan på Ica i Bollnäs eller visa pattarna i staterna och hon valde
det senare.
När prinsessan Madeleine blottar sina kullar på en Nobelmiddag är det stil,
men inte när en karaktär som Tabita i ”Mia och Klara” gör det.
– Ett exempel som har florerat är att på Nobelfesten, där är det OK. Men
gäller det en småbarnsmamma i förorten ses det genast som trashigt och
osmakligt. Min uppfattning är att det är en ganska hård väg, att man lär sig
vad det här med smakfullt innebär beroende på vem man vill imponera på.
Moppekillarna i Västerås eller Magdalena Ribbing? säger feministiska
tidskriften Bangs chefredaktör Sonja Schwarzenberger.
I takt med att det lilla bröstet kom in från kylan har naturligtvis vurmen för
det naturliga stärkts. Som Agnes Braunerhielm säger:
– Dålig smak, det är när de är fejk och upptryckta.
Och god smak det naturliga. Det lär förvisso dröja innan en Hollywoodskådis
filmas naken med hängpattar som dinglar i navelregionen. Men det finns
trösterika tecken, motbilder mot de perfekta, fasta granny smith-äpplena som
pekar uppåt.
En av dem är Kate Winslets Oscarsbelönade omejkade rollporträtt av en före
detta nazistisk fångvakt i ”The Reader”. När Kate Winslet var gäst hos Oprah
Winfrey i januari utbrast talkshow-drottningen:
”Jag älskar att du har äkta bröst! I alla bröstscener gör dina bröst som äkta
bröst gör. Du ligger på rygg och dina bröst går isär.”
Och så välsignade Oprah brösten högljutt. Rodeos moderedaktör Agnes
Braunerhielm välsignar i sin tur, något otippat, en kroppslig nakenhet som
brukar förknippas med det självklart fula: rocksångerskan Beth Ditto,
komplett med hängbröst och midjevalkar, som omslagsflicka av nya
modemagasinet Love.
– Den bilden är ju fantastiskt vacker, utbrister hon.
Hur är det man brukar säga? Allt sitter i betraktarens öga. Även rattarna.