– Nöten att knäcka var hur jag skulle berätta om allt på ett mer komplicerat
sätt än att bara äcklas över det, säger Susanna Alakoski.
Det finns ett tydligt brott i hennes roman ”Svinalängorna”. Halvvägs in i
boken börjar tonårsdottern Leena jämföra. Folk i Ystads finare stadsdelar
har mer än varsitt rum, de har porslinshundar i fönstren och tjusiga
brevlådor, och de står inte uppskrivna i den signalgula kreditpärmen på Ica.
Leenas lite barnsliga tilltal blir plötsligt mer komplext. Hon ser samband
mellan mammans krökta rygg och föräldrarnas allt våldsammare gräl. Hon fylls
med frågor och en växande oro.
”Jag åldrades, men det syntes inte i spegeln. Blommor och träd började få
olika namn. Människorna olika ansikten och lyckan prislappar. Märkte också
att vuxna människor duckade för mina blickar. Gårdens räta linjer bar på en
avsikt. Det fanns budskap i mammas torra händer.”
– Det svåraste med att skriva den här romanen har varit att hålla kvar i
barnrösten, säger Susanna Alakoski. Men när de vanliga orden inte räckte
till kom poesin in som en starkare språklig kraft. Den var nödvändig för att
beskriva förloppet i den andra hälften av boken, den om alkoholism, våld och
omhändertagande. Den var vad som krävdes för att berätta det jag ville
berätta.
För närvarande befinner hon sig i vad hon själv kallar ”en konstig
situation”. Sedan nomineringen till Augustpriset har telefonen ringt i ett.
– Att jag sedan vann priset också blev liksom grädde på moset, säger hon och
skrattar lite för högt, som om hon inte har hunnit jubla färdigt för sig
själv ännu.
– Det är oerhört roligt. Jag känner bara total lycka. Bättre än så kan jag
inte beskriva det.
Vi träffas i kaféet ovanpå Akademibokhandeln i Malmö. På gågatan utanför
håller de röda julbodarna på att öppna för dagen. Rostade mandlar, sotbränd
knake och wokade nudlar. Dofterna når inte upp till oss. Om trekvart ska
Susanna Alakoski signera böcker en trappa ned.
– Varför fotar ni? frågar den unga tjejen som jobbar i kaféet och tittar
storögt på fotograf Lisbeth Westerlunds teleobjektiv.
Intervju... känd författare... Augustpriset...
– Gud vad kul! Jag älskar att läsa. Vad handlar boken om?
– Den handlar om en ung tjej som växer upp i ett fattigt bostadsområde med
föräldrar som super.
Susanna Alakoski är van att leverera ett snabbt synopsis. Tjejen vid
kafédisken verkar uppriktigt imponerad. Böcker om unga tjejer och ”föräldrar
som gör sånt de inte ska göra” är hennes favoritgenre.
– Men hur kommer man på sina böcker? frågar hon. Är det inte jobbigt?
– Tja, man utbildar sig, kanske går man en skrivarskola, sedan övar man sig
på att skriva så mycket man bara kan. Det låter som om du kanske också ska
syssla med böcker någon gång... på något vis.
På lördagen signerade Susanna Alakoski böcker i Ystad. Bokhandeln var
smockfull av folk och böckerna sålde slut, berättar hon. En laddad återkomst
efter många års exil.
– Jag träffade allt från gamla pojkvänners mammor till kompisar och gamla
lärare. Det var jättekul – och jättekonstigt, säger hon.
Susanna Alakoski är invandrare med finsk bakgrund och växte upp i
miljonprogramshusen i Fridhem i Ystad under fattiga förhållanden och med
missbruk i familjen. Såklart är mycket i debutromanen självbiografiskt och
såklart genomgick hon ett känslomässigt stålbad när hon skrev den. Ändå är
romanen i första hand resultatet av ett litterärt behov, inte ett
terapeutiskt.
– Under perioder var det smärtsamt, ja rent av vidrigt att skriva den här
boken. Men min språkliga lust var alltid minst lika stark som viljan att
göra upp med den personliga historien.
Att växa upp under tuffa förhållanden kan vara förödande för det
konstnärliga uttrycket. Skildringar av barndomstrauman tippar lätt över i
ett slags koketterande kring den egna överlevnadsförmågan. Susanna Alakoski
var mycket medveten om den fällan när hon skrev ”Svinalängorna”.
– Jag såg det som en utmaning att få ihop det rent tekniskt och lyckas göra
något av det här materialet som skulle funka litterärt, säger hon.
Skrivandet blev ett sätt att hitta sina olika röster: barnets röst, och
författarens, men också sin finska röst. Susanna Alakoski talar ganska dålig
finska och läser inte gärna finska böcker. Men hon känner på finska.
– Jag upptäckte det när jag var i sorg. Jag kunde prata om sorgen på svenska
– och det hände ingenting. Ingenting! Jag kunde lika gärna ha stått i kön på
Tempo och pratat om något helt annat.
I samband med en begravning började hon tala om sin sorg efter den avlidne
på finska, och då kom tårarna, berättar hon.
– Det var en väldigt stark upplevelse som fick mig att tänka att alla
människor måste få sörja på det språk som... ja, som de kan säga mamma och
pappa på.
Susanna Alakoskis roman slutar i en svag rörelse uppåt och en antydan om en
ljusning för huvudpersonen Leena. Läsare som inte står ut med öppna slut kan
roa sig med att låta verkligheten ta vid där fiktionen slutar genom att
kroka samman Leenas öde med författarens.
Susanna Alakoski lämnade ”Svinalängorna” under gymnasietiden och flyttade
till Göteborg. Hon är utbildad socionom och har arbetat som sådan under
många år, bland annat i Ystad där hon arbetade ihop med Gudrun Schyman.
Vänskapen höll i sig även efter att Schyman gått in i politiken på heltid
och under en period arbetade Alakoski som hennes pressekreterare i riksdagen.
I dag lever Susanna Alakoski ett tryggt medelklassliv strax utanför
Stockholm med man, villa och tre barn. Hon har inte glömt hur det är att
inte kunna betala sina räkningar, att inte bli bemött med respekt, att bli
nekad banklån. På något sätt ser hon utsattheten klarare nu när hon har
gjort sin klassresa, berättar hon.
– Om min bok väcker tankar hos läsaren om hur samhället ser ut, då är det
oerhört glädjande. Men jag kände redan från början att jag ville överlåta
den diskussionen helt åt läsaren, säger Susanna Alakoski.
Hon är inte säker på varför hennes roman har blivit så framgångsrik. I en
tv-intervju strax efter Augustutdelningen sade Susanna Alakoski att hon
visste att hon hade skrivit en väldigt bra roman.
Men vari ligger den allmängiltiga lockelsen i en skildring av finsksvensk
diskbänksrealism i ett av 70-talets miljonprogram?
– Olika saker träffar olika människor, säger Susanna Alakoski. Jag tror att
många kommer i kontakt med sin egen överlevnad. Oavsett varifrån vi kommer
och hur vi har växt upp så brottas var och en av oss nog med vår egen
överlevnadsproblematik.
– Jag åkte med en taxichaufför så sent som i går som började gråta i taxin
och berättade att hans mamma brukade dricka whisky när hon städade.
Hon tror också att det finns ett stort sug efter berättelser om klass.
– I Lars Noréns pjäser biter karaktärerna huvudet av kanariefåglar och
lustmördar varandra med sarkasmer och ironi. Det finns en hel medel- och
överklass som älskar de pjäserna på grund av att där finns ett igenkännande.
I ”Svinalängorna” gör karaktärerna varandra illa, men har också starka och
kärleksfulla relationer till varandra, påpekar Susanna Alakoski.
– Varför skulle inte sådana utsatta människor uppskatta att deras
berättelser också existerar?